En disig höstdag i Stockholm, och jag tar ett beslut ...

Jag lägger den här bloggen på is ett tag (för alltid?). I stället föreslår jag att de som är intresserade av mina poetiska försök tittar in här:

http://www.poeter.se/nilssons_dikter

Där har jag ett eget litet fack bland otaliga andra amatörpoeter - och faktiskt många fler läsare än i den här lilla bloggen. Så jag kör där ett tag så får vi se hur saker & ting utvecklar sig. Välkomna till mitt nya vattenhål!
Björn

En gud

En gud föll... ramlade ner... sån olyckshändelse!
så drulligt... det var nog ett hål i molnen...
tråkigt... måste se upp... slog sig en del...
linkar bort... fritt fall... misslynt...
svär... gnider axeln... det var synd... halkskydd...
vinkelrät bana mot jordytan... klantskalle...
inte vad man väntat... ont i skallen också!

Klockan

Klockan

slår tiden med häpnad

Klockan

slår tiden på truten

Klockan

slår tiden i ping-pong

Nu står någon mellan träden - höst

Nu står någon mellan träden

och höjer en osynlig hand

mellan mig och solen -

gör en osynlig skugga

som sakta väcker kylan.

Ännu vet inte träden.

De bara anar drömmar

som skall växa i vitt

Den ensamme målvakten

Den ensamme målvakten

mellan gråvita stolpar i skymningen

står stelt med hängande armar

och ansikte halvt nedsjunket mot bröstet.

Han ser ut i kvällsdiset

och det bleka lampljuset.

Väntar i tystnaden.

Spanar efter angriparna.

Där finns ingen.

Skuggboxare

Har du sett molndansarnas sirliga

wushu-figurer gravietiskt röra sig

över grålila bergsluttningar?

Har du sett?

(Taijiquan - 'skuggboxning' - underavdelning av wushu)

Därmed var gudarna döda

Det var tiden när universum krympt så mycket
att altt liv var dött - blott gudarna levde
och vred sig i plågor när förintelsen närmade sig.

Mörkret kröp in mot de döende stjärnorna,
vintergatornas ljusramper slocknade efter en
sista förtvivlad blinkning till ingenting.

Därmed var gudarna döda.

Och universum drog sig samman som en katt,
redo till språng
med spända muskler och ett skatt som fyllde Intet.

Diktonius' tystnad

När Diktonius blev gammal
tystnade han.

Orden behövdes inte längre.
Dikterna fanns ju.
Stod som tussilago bland snöfläckar
vid en grusväg om våren;
de radades upp
som sädesskylar och höhässjor
i solig skördetid.

Rymden klövs av Elmers ord
när de blev svalor,
och skygga duvor
långt inne i skogen.

Bergens tid är inte vår

Bergens tid är inte vår.
Årstidernas gång
bryr dem föga.
Om än frosten någon gång
bryter loss ett block eller två;
de bryr sig inte.

Bara isen
ser de an med bävan,
hundratusen år av jättekraft
som bänder, bryter
slipar, sliter,
gör sandkorn av klippblock
och kullar av berg.

Se! Nu vrids tiden fram

Se! Nu vrids tiden fram –
kugghjul för kugghjul
på vägen
som är det omänskligas.

Pendlars slag
och lods sjunkande i gravitationen.
Söndags svarta fåglar
flyger runt i det stora verket
utan att störa Tiden,
den tickar som en evig metronom
bortglömd av en forntids Musikmästare.

Kanske spelar någon dystra soli
på cello eller oboe,
eller på en flöjt av ben:
utanför de stora taktslagen
kan de aldrig komma.

Utanför Tiden
finns kanske svarta spöken
som lystet spanar in mot vårt Världsallt –
hit in kan de aldrig komma.
De kan yla mot sina egna månar,
aldrig mot vår.

I evig metronomtakt
hackar kugghjulen fram vårt Allt,
vår AllTid

Skördevargen

När ugglan flög
hörde jag tystnaden

Denna natt
är full av myter.
Gudomligheten förklaras
i spindlarnas nät
och vattnen

Det är natt.
Skördevargen sover.
I vinternatten
drömmer han.
Drömmarna:
blåklint
linblommor
en augustisol
som torkar regnet och kylan
ur pälsen.

Vandraren ser Vargen.
Sedan länge saknad
kommer Vandraren åter.
I skuggorna står han,
själv en skugga,
stödd på staven.
Somliga viker för hans blick.
För andra viker han själv.
Dock inte skördevargen:
den vita vargen
som är godheten själv.

Skördevargen skrattar
slipar lien
slår
och skördar
som han vill.
Stålet är vässat
av bästa bryne
och biter
så lätt och fint.

Skördevargen
går på åkern -
en gumma med räfsa
följer hans steg.



(Angående skördeanden som varg, se James Frazers The golden bough)

Råttan råder

Döda svartråttors återuppståndelse

Vår tid

Döda råttors tid

Vår råtta

I talarstolen

Råttan i talarstolen

Pestråttan visar tänderna

Råttänder över Sverige

Råttskit i alla hörn

Vår tid är råttskitens tid

HÖSTTERROR

Hösten drar fram som en färgsprutande
brigadmålare - skvättar gult på
björkarna, rött på lönnlöven

en färgterrorist på rymmen från
någonstans bortom polcirkeln kletar
ned trädkronorna alltmer för var dag.

Vem fångar den slemme? Vem griper trollkarlens
arm innan han gör sin sista magiska
gest och sveper landet i vitt!

Landsbygdsprogram

Landsbygden kräver detta:

ett antal osynliga lärkor i den blå himlen

några redlöst busflygande tofsvipor

sädesärlor springande zickzackvis i hagarna

röda ladugårdar och stall med små svarta otvättade fönsterrutor döljande ett mystiskt mönster
(och en eller annan ruta utslagen)

rostiga cisterner på en lagårdsbacke

ett trasigt bilvrak på en annan backe

morgontidiga traktorer på avlägsna fält

grusvägar som inramas av diken med hästhovsört och dyigt vatten

etc etc etc

Stendans

Eldskepp solbärare
spjutdansare
yxmän -
Eldvarelser
i den grå hällen
levande
bland älvkvarnar
fotspår
och
en luft full av andar.

Mannen med fågelhuvud
välsignar med hammaren höjd

två vita blommor

Kanske tio meter från stranden;
två vita blommor
på ett sjögräs. Ur mörkret
kommer de, bara två, vaggar
med bräckvattenvågor

På klippan
knorrar ejdrarnas magaar.
Beskäftiga ärlor
ilar till hjälp

Bergen lossnar från jorden

Bergen lossnar från jorden
och flyger
Egna världar
lossgjorda av molnen från planeten.

Flottar
på drift över haven mot nya kuster

Blågrå skepp
med beslagna segel
utan besättning
lyfts av vindarna
förs av strömmarna genom en isig rymd
där ordet är "klarhet"

Där möter en snövit falk;
en uggla rör bergen med tysta vingar -
bergen är fåglarnas värld
där örnen vänder gyllengul hjässa
mot solen
och vråken landar i trygghet

Lommen och ryttarna

... sitter vid sjön
och ser tre vaksamma gäss -
och så lommarna!
En stöt mot hjärtat
som ett hugg från urtiden -
lommens tystnad. En annan gång
skall han ropa om sin smärta.
Nu är han bara en tystnad
som dyker - dyker
med smärtan hos en döende värld.

Kommer ryttarna?

I spiltorna stampar klipparna
slår gnistor ur stallgolvet
låter tänderna blänka.

Stallknekten skrattar:

"Ryttarna
fanns långt före Uppenbarelsen.
De kommer alltid att finnas.
En gång kommer de som en brännande vind,
en annan som en liten fågel.
Ingen känner deras väg."

Lommen är borta nu.
En tärna dyker vid sävruggarna.
Vinden växer.
Talar ett språk jag inte förstår.

Flaggorna

Flaggorna
vänder sig mot
varandra
för att diskutera åt
vilket håll
vinden
vänder sig.

Vad betyder tiden?

Jag tar ofta av mig klockan numera.
Vad betyder tiden?
En ande som rider oss mot avgrunden.
En korridor med bara två dörrar.
Jag lägger bort klockan.
Fyller kvällen med tankar.

Debattinlägg

(Skrivet vid Karlbergskanalen)

Bortom bron
och kupolerna på klippan
växer molnen

En tokig poet
drömmer om förintelse i språket
eller om verklighetens förintelse

Gula näckrosor.
Säv som skjuter mot skyn.
Här finns verkligheten:
våra drömmars trampolin.

Orden är materiens röst.

Buddhas gåva

Gud steg ombord på ett flygplan och for österut,
över snöglittrande berg med ansiktet mot
soluppgången.

Himlen öppnade sig som ett blekblått svalg med
svartnande ovansida och undertill
strängt isglimmande,

och Gud såg rakt in i gapet dit flygplanet styrde,
ut mot den blånande, svartnande rymden.

Hans själ, hans tankar, kretade som en förlorad
satellit runt moderplaneten, stum och
onåbar

med bröstet fyllt av oroligt slående fågelvingar
slöt han ögonen och drömde.

I drömmen slog himlen ut som en mäktig blomkalk
fylld av ljus, en strålande gryning

där buddhistiska helgon svävade som lysande moln.

Alla log de, och störst var Gautama själv med sitt
glänsande fullmåneansikte, fyllt av
utslocknandets frid.

Gud såg ned mot jorden.

Där dansade Kali över de fallna dödas kroppar i
brinnande städer, trampade hårt deras
blodiga bröst

röken steg som en molnstod mot bergen.

Åter såg Gud mot Buddhas stilla frid, den
fulländade oberördheten bortom
giftmoln och strålning.

- Hur är detta möjligt? frågade Gud. Hur kan all
själens oro upplösas i ett leende?

Då tog Gautama något ur sin mantel och räckte till
Gud. Han sade: - Betrakta detta riskorn,
försjunk i det, lägg alla dina tankar i det.

Gud höll riskornet i handflatan, såg på det - och
så föll den övergivna satelliten och förenades
med sin jord.

På myrarna flyger pärlemofjärl'ar

På myrarna flyger pärlemofjärl'ar
i poetisk dans över tuvorna -
livet är skoningslöst
det kräver att bli levt.
Ormvråken avspanar åkrarna
och söndagsvandraren.

Fragment

... tar Vintergatan i svansen
svänger den några varv runt skallen
och låter hela härligheten singla bort i det blå.

Här växer natten

Här växer natten
och ljuset blir skarpare
hårdare, genomträngande analytiskt
Tar tillvara varje ögonblick
På ett annat plan: bara vågor
Någonstans i det här havet finns vi
Elementarpartiklar i hundraårsvågen
Var är stranden?


Från Världsträdets topp
lyser stjärnorna bättre
Från havet av löv
hörst bruset högre
Världsalltets hjul rullar på
Slår gnistor mot vägens stenar
Stjärnorna glimmar små
som nålstick mellan trädets grenar

Kapitalismens kronvrak

Kapitalismens kronvrak:
odugliga till tjänst
marginaliseras mot stupet

Den frivilliga avhopparen flyger
som en DDR-flykting
över taggtråden
bort från borgarparadiset

Luften är bättre
på andra sidan

Mognar

Nu mognar äpple
nu mognar kastanj
hallon och härliga blåbär.

Markens frukter
bjuds ut i mängd -
och människan mognar ... när?

Aftonens grårosa sidentapet

Aftonens grårosa sidentapet
har vävts av solen, luften; molnen
gör mönster i blågrått

Kajor tar nattkvarter på taken

Moln bildar berg i fjärran

Himlen flammar rosa och orange en stund
medan solen sänker pannan mot jorden

I ett vindskydd vid Torne träsk

Jag står i ett vindskydd vid Torne träsk
och visslar "Moonlight serenade"
Septembervinden är gråkulet hård
Höstlik är denna nejd

Krickor och bläsänder - borta från vattnet
Viken är ödsligt tom
Silvertärnor har slutat dansa
Ser inte ens en lom

Jag visslar i blåsten, den stränga nordan
som piskar vågor till skum
Drömmer mig bort till nya vårar
när vinden är västligt ljum

Den tysta provinsen

Den tysta provinsen -
Graniten kniper käft
Vänder ansiktet mot himlen
Tiger trotsigt

I djungeln finns babblarna
("many are more often heard than seen")
Breakdansare utanför New Yorks stadsbibliotek -
Här finns tystnaden, önskan om renhet.

Hårdnackade klippor
Tuktade av ishyveln
Kastar bort det tomma skalet
Okuvlig yta
Hård substans
Ändå len vid beröring

Månförmörkelsen nionde februari 1990

Vid de ständigt skällande hundarnas pråm
vajar svenska flaggan i mörkret -
reglementsvidrigt

Metallisk asfalt tanklösa bilar
lukt av bensin

Friggs vävstol
höjs över husen

En vandrare går däruppe
med ryggen mot månen;
Jupiter viker
från ansiktet av levrat blod

En svart tjur möter min blick

Mörker
Mörknande ansikte

Det övertygar inte

Inte här bland asfalten

Korpen talade

Korpen talade ur molnen
som låg mot bergets blågrå sidor.

Han uttalade sitt namn.

Han sade: "Jag är den jag är"

Namnet skar genom den vindstilla
natten, ända ner till isflaken
på sjön.

Hoppar bock

Tall

Klippblock

Hoppar bock

Någonstans står träden som gröna drömmar; sonnett

Någonstans står träden som gröna drömmar
med kronorna utbredda mot himlen.
Stjärnskotten gnistrar bland löven.

Grenarna lyfts av vinden;
vinden smeker grenarna till sömns
alltmedan natten breder ut sin svarta fäll
över träd som snart skall drömma.

***

Du står med stadig fot
En ädling, till konung smord
Väl fästad i denna jord
Med mäktig och säker rot

Du räds ej fiendens hot
Ej tal om våldsdåd och mord
Ej isande vindar från nord
Får dig förfalla till knot

Du väldiga brusande ek
En konung bland skogens träd

Att vörda i vårens tid
När livet är gamman och lek

Skåda människa. Gläd
Dig alla dagar härvid

Trollskimmer

Ett förtrollat moln har sänkt sig över
hundra kvarter i Stockholms mitt:
lysande stjärnskott kring lysande neon
från DUX och Mercedes.

Stadens själ, Sankte Erik kungakrönt,
lyfter sig över hustaken och utmanar
kölden

utmanar och överglänser den
bleknande Karlavagnen

ser godstågen rulla över broarna, ser isen
som växer i det mörkstrimmiga vattnet.

- Vad gör stjärnorna?

- De vinner alltid till slut!

Syner

I. Jag ser mig själv vid en skogsrand av mörka
granar, går med höga stövlar
i saftigt gräs och blöt klafsig jord, lutar
mig fram över det svarta
dyvattnet i ett dike och ser något -
ett spår av liv på ytan.

Jag ser mig själv på en mager stenig backe
där boskap betat i tusen år
och vråken vaktar den blåvita himlen.

Jag ser mig själv lyssna till tusen ljud
i tallarnas skugga...

II. Lyssna
Lyssna och andas
Andas sakta
Varje andetag är en livstid
Du kan aldrig få den åter - bara minnas
Och vad är det du minns?
Du flyger i jättefågelns kräva
Du spottas upp på en främmand strand
Luften smakar gift
Jorden vänder sig bort
Blomman du plockat har vissnat

III. I diset
ser jag upp mot träden.
Smäckra palmer, enorma ormbunksträd.
Där klättrar Archaeopteryx litographica
långsamt mot toppen
vänder sig
och ser mot mig mig med ödlekloka ögon.
Vingarna spärras ut.
Ensamt står träden kvar
och skakar förvirrat en tom gren.

IV. Jag ser mig själv följa det flyende rådjuret
och den feta makliga grävlingen
i kikaren. Jag ser mig när jag ser dem.

Luften känns plötsligt tom.

Barnets mörkerrädsla

Barnet, med varulven flåsande i nacken...
framåt, framåt, framgång, framtid

Vassa skärande tungor
monstret som lurar i källargången
vargarna i trappan

Skräcken är en svart häxa som sitter
uppflugen på en rotvälta invid stigen,
ruggig, förvriden, hånskrattande, med
gula trasiga tänder
onda brinnande ögon

Häxor är onda gamlingar i grå kläder med
spetsiga näsor och vassa fingrar

Trollen sitter som mossiga flyttblock i mörkret
och fnissar och pekar finger -
aldrig luras de ut i solljuset.
Deras skratt är som brännässlor.

Trollen är fyllegubbar som raglar på gatan och
skränar och har röda konstiga ansikten.
Trollen sitter där de sitter
i flyende förföljande skuggor.
Trollen äter människor.

Överallt dessa elaka varelser
Gå alltid framåt
Gå aldrig från stigen...
men du saknar ju riddarens blanka rustning
och skarpa svärd
och lille vallpojkens välsmorda käft.

Gudarnas masker

I.

Gudarnas masker
är stungna av maskar -
murknande
mörknande.

II.

Drömtidens död:
vacker att vakna, kanske,
till verkligheten
där anden knappt anas
ens som en vindil på vattnet.
Men än, bakom maskens skydd
söker människan sin gud.

Gamla fågelskådare dör aldrig

Gamla fågelskådare dör aldrig

De kläds bara i fjädrar
och mjuka dun

Glider bort mellan träden
och sjunger i ett annat land

Den store mannen

Den store mannen hade förvandlats från skräckväsen
av kött och blod till ärgig staty i brons.
Ur gjutformen hade man tagit fram en förfallen
kämpes förskönade avbild.

Nu satt duvorna på det vördnadsbjudande
huvudet och färgade det vitt.

Folket brydde sig inte om belätet.
Det var en klump i stadsvimlet som mest rörde
de konstintresserade,
lösdrivarna
som brukade
sitta på sockeln -
och duvorna.

Ännu en månförmörkelse

Oktobernatten breder ut ridån av blåsvart
tyg och gnistrande stjärnor - mellan de
mindre himlaljusen mörknar det vita och blå
ansiktet, månpojken rodnar.

I sagovärlden, drömtiden, var sol och måne
förenade, och vandrade lyckliga genom
rymden.
Det var innan himlen, jorden och underjorden
skiljdes åt och människornas dödliga
ras uppstod.

Solen och månen var väldiga träd, och
stjärnorna glänste genom grenverk,
böljande som hår.

Trollkarlar klättrade på träden mellan
världarna och sjöng liv i alla väsen,
hälsade solen och månen, de två vandrarna,
lyfte händerna till hälsning
och drömde: drömsången gjorde löven
till fåglar och unga träd till hjortar.

Gudarna steg ned till jorden för att
se undren.
Underjorden var ännu tom, ty döden fanns
icke i världen
och gudarna sade: "detta är gott".
De såg inte draken under trädets fot.

Vi är bara på genomresa

Vi är bara på genomresa
Som kometer
Slungade av okända krafter mot solsystemets mitt
Från den svarta rymden i Oorts moln
Drivna in mot solen, planeterna
Där vi krockar varandra
Krossas mot planeter, månar, asteroider
Kokas bort av solen
Eller svänger igen
Och förenas åter med det stora mörkret.
Jag har inte kommit hit för att vara jag
Jag har blivit skickad
Utan att känna uppdraget
Bara anar att jag måste vara någon
Som måste försöka gissa


På andra sidan världen finns länder
med långa kuster
Som Chile exempelvis
Hur känns det att stå mot ett hav
Som med mänskliga mått
Är i det närmaste oändligt?
Bränningar som stiger mot klipporna
Tills de faller i havet
Chile är flaggstången
Peru och Bolivia flaggan
Man kan glo ut i evigheten ett helt liv
Utan att förstå någonting

Finns det roskarlar på Bougainville?

Finns det roskarlar på Bougainville?
Flyger småspovar på stränderna vid Finschhafen?

Dessa fåglar; deras vingar täcker kontinenterna
överbryggar oceanerna.
Myllrande vadarstränder; Taimyr, drömda land -
rosenmåsar i Berings sund.

När mitt fågelhjärta tickar ödsligt
mot tidens slut
lyfter åter albatrosser. Över sjunkna landbryggor
vältar sig valar.

(Frimärken från min egen gamla samling. Överst en roskarl; finns även i Stockholms skärgård.
Nedom den småspoven som säkert träffas på i fjällen, exempelvis på myrarna nära Abisko, varje år.)

Delius

Dold i CD:ns blanka kropp
ligger toner, musik, visioner;

i detta fall Delius´minnen från Florida.

Ändå finns det en klang
av nordiska stråkar - kanske inbillad
kanske verklig. Hur som helst,
vinden drar genom träden
i Floridas apelsinplanteringar
och Karelens skogar -
och brusar. Med brusfritt CD-ljud
hör man vindbruset ännu bättre

Kulturvågor

Kulturerna rullar som vågor
mot Tidens klapperstensstrand.
Stora dånande bränningar
eller tysta små krusningar:
alla splittras de
upplöses i skum,
i vittrande ruttnande strandgods.

Den kosmiske vandraren
sitter på stranden och ser:
där flyter ett mayanskt alfabet
här babylonisk geometri.
Rostig i sanden: en spansk huggare.
Bruten: en polynesisk paddel.

Gistnar bland stenarna
gör en kungamask från Dahomey,
och där ligger ett lik:
de magra resterna av den siste nordbon på Grönland.

Vandraren går längs stranden
i den salta vinden,
petar förstrött bland tångruskor
ser ut över havet
och försvinner i tallskogen.

Och så detta

Och så detta

När lövsångaren lyfter sig
mot en ny himmel
Ger tristessen en näsknäpp
till förmån för det hemtama

Vänta bara
Det kommer mer

Så dra upp öronen
till en högre volym
Högre och högre
tills den där himlen brister
och sjunker ner i en annan vinter

Förort i regn

Detta regnet
faller i en vind
varken kall eller varn
i förorten

där björkarna står
i ett gröngult skimmer

där videungarna
blivit ludna håriga djur

där en övergiven refug
med två lyktor
står på en tom gata.

Gammal förort
med spårvagnsrassel
inmurat i tystnaden.

För varje vår:
nässlornas friska skott
maskrosornas taggiga bladrosetter.

Tankarna
är stilla i regnet.
Bara människan
går genom årstiderna
genom känslan av en tunnel
mellan årstiderna

mellan seklen.

Ikaros' återkomst

Jag lurade er, alla stackars dårar
Ni trodde jag dog i ett svallande hav
Vad gagnar väl hånskratt och falska tårar
Om havsdjupet verkligen blev min grav?

Visst lyfte jag högt, nära solens lågor
Där rymden är blå och hettan är sträng
Men där såg jag ner på Jordens plågor
Tog ett beslut och gjorde en sväng

Jag såg hur kungar och andra pirater
Som Minos härjar bland jordens folk
Och kungarna hade många kamrater
Som gärna för makten är vältalig tolk

Präster och ämbetsmän och professorer
Liksom soldater står makten när
Med vapen och ord är de agressorer
Den egna börsen är alltid kär!

Jag såg alla mänskor som kämpar och lider
Som söker en flyktväg ur detta hål
De väntar på segern i dessa strider
När frihetens gnista slår upp till ett bål

Ni trodde jag brändes av solens brasa
Att hettan upplöste vingarnas band
Ni trodde jag föll och fylldes av fasa
Våldsamt jag dök långt från närmaste strand

Fjädrar på vattnet markerade fallet
Vem kunde tro att jag levde kvar
När vingarna verkade ligga i svallet
Var kroppen säkert i havets förvar

Men helt nära vågornas skummande toppar
Flög jag i lönn mot en annan kust
Svalkad av havsvind och salta droppar
Ingen människa kände min lust

Uppe i rymden min tekniske fader
Daedalos flög mot ett annat land
I ljumma vindar och milda grader
Bort mot Siciliens hägrande strand

Daedalos dansar på maktens tiljor
Utan att känna skam eller skuld
Mänskor av den sorten säljer viljor
Bara de får några börsar guld

Själv bara sedd av tärnor och måsar
Kraftiga vingslag förde mig bort
In över länder med höga åsar
Vem trodde jag mäktar en sådan sport?

Jag visste att makten har många vänner
Men Frihetens folk är av annan sort
Jag flyger till goda kämpar jag känner
Bort från den onda världen - bort!

Högt upp bland Kaukasus steniga hamrar
Möts vi till rådslag, Prometheus och jag
Sedan, i Tartaros' mörka kamrar
Titanerna väntar på nästa slag

Ni trodde att frihetens låga var falnad
Av storkungars mörka förkvävande makt
Och konsten att flyga var bränd, sedan svalnad
Då känner ni ej våran hemliga pakt!

För Ikaros spänner på nytt sina vingar
Titanerna kommer med blanka svärd
Uppreser folken till kamp och betvingar
Minos, och vinner vår egen värld!

Makten är stor om den tillåts växa
Härjar som ogräs i åkerns säd
Men vi skall ge den en riktig läxa
Krossa den hårt mellan hammar' och städ!

Själsligen är jag fågelskådare

Själsligen är jag fågelskådare
utan att förstå vad jag skådar

Bruna örontäckare
Rostbruna övergumpar -
vad betyder de för mig?

Vad betyder en spelflygande ringduva
i våldsam jakt över skogen,
dödsskrämda gråsparvar skrikande
i en häck?
Vad betyder himlens svarta punkter?

Smådinosaurier
Små bevingade drakar
talar med tunna stämmor
varje morgon
Mikrosaurier svärmar över taken

Om jag ser dem
så ser jag något obegripligt.

Kanske mig själv

Kanske en ripfjäder fallen i kråkriset
på en fjällsluttning långt borta

Från Blekinge

LYCKÅ SLOTTSRUIN

Låt drömmarna fara
i den gamla ruinen
där maskrosor pryder gårdens grus.

Låt drömmarna fara
med småfåglars fladder -
syrenerna blommar vid nästa hus.

Makten gick under
och murarna föll -
syrenerna blommar och dagen är ljus.



HJORTAHAMMAR

Skeppet har strandat
stäven sjunkit,
djupt i sanden
har skrovet satts.
Livsskepp, dödsskepp
ligger för evigt
ovan vattnet
vigda åt ...?



MÖCKLERUM

Här sticker inte myggorna

Flugorna är lugna

Friden tillhör trädpiplärkan
och den breda hällens skeppsmanskap
och plöjare

Korparna håller vakt

(Igår var det hundrade posten på denna blogg. Det glömde jag att fira, men säger ett stilla "hurra" idag i stället, och riktar ett tack till den lilla läsarskaran!)

Koltrast i stilla veckan

Jag hör den genom fönstret
Stänger av radion för att höra bättre
Det är kväll i stilla veckan
Mobben larmar i Jerusalem
Men här är det tyst
Koltrasten sitter långt borta
Sjunger eftertänksamt
Medan våren smyger liv
I vinterstela kroppar


Jag ser ett fönster
en vägg
en ocean
en kontinent
Så långsamt meditativ
drar musiken fram
i kvällens porer
Då vill jag bort från det ena
bygga murar mot det andra
vara avskärmad
i fotogenlampans mörker

Motspråk

Tar man bort ”allting”
kommer ”ingenting”
att bli ”allting”

Motspråk:
Inled avledande manöver
Avled inledande uppmärksamhet
Ledsaga orden bort från tingen
Upphäv inlevelsen
Avskaffa ordens sanning

Passage

En gud gick förbi
och fick syn på universum.

"Vad är det för skräp?" muttrade han

slängde universum som en tomsäck över axeln
och gick vresigt vidare

Lappland vimlar av underverk

Blåhaken klämtar "det var flickorna i Småland"

En död bruten björk ser ut som ett får
med stor underläpp -
en kal fläck
i snön på berget som en gubbe med slokhatt.

Ännu en björkstam står eftertänksam
som en poet från Tangdynastin.

I snön och berget: ett öga och en jättekäft.

Om drakar

Stjärnbilderna lägger sig till ro
bakom sommarhimlen
Vilar med ryggarna mot avgrunden
där en drake sover
Svartblänkande, sträng,
med guldstänkta vingar

Där penslarnas tecken står upp som berg
i öster vid Världens rand
har drakarna glänsande jadesten-färg
vart öga en kolugnsbrand

DE GLADA DRAKARNA

När vinternatten - för evigt, trodde man -
hade vräkt sin isiga kolsäck
över allt levande
hördes skallande skratt
och med ens lystes mörkret upp av många bloss!

Det var drakarna som kom:
glada drakar som flög än högt, än lågt,
ringlade sig lekande lätt i svalflykt runt bergen
som lysande mångfärgade band över natthimlen,
de spred miljoner gnistor ur gapen
tills stjärnorna släcktes ut
och de lyckliga drakarna gick till vila
under en vitnande morgon.

NÄR SOLEN GÅTT NER ...

När solen gått ned bortom havet i väster
och natten kommer, månlös och svart,
flyger en drake högt uppe i mörkret
och sprutar gnistor som nedsmält guld.

Drakarnas guld ligger djupt i berget,
glänser och gnistrar i hålor och prång,
drakguldet flammar och brinner på himlen
tills solen går upp, och det åter blir mull.

***

Det är tid att ömsa skinn
Den stora europeiska draken
skall kasta bort det nötta skalet,
pånyttfödd träda fram ur de underjordiska
gångarna
Katakomberna sprängs - en här av döda
slår sig upp mot ljuset

Draken slår med metallvingar.

Ryttaren riktar spjutets udd
mot ringlande jordkryparen

Draken, dödligt farlig
dräglar etter och eld

Asagudens utmaning
antas utan fruktan

***

Om en drake stiger upp från havets botten
kryper högt upp på klipporna
och brölar som en tjur mot himlen -
då skall jorden skälva
och tio tusen fåglar stiga mot himlen

Det andra Europa

Under motorvägarna och fabrikerna
flygfälten och de ändlösa städerna
ligger det andra Europa:
en slumrande gud.

Tiotusen byråkrater i Bryssel,
vad kan de göra?
Herrar i Prag, Berlin och Bonn,
var är er makt?
Kan kravallpolisen besegra fienden,
maskrosorna och gräset,
som tränger genom asfalt och betong?
Kan regnet och vinden få yrkesförbud?

En dag marscherar skogarna in
i Ruhr och Vallonien
och blott ett dödens hångrin,
krampaktigt i det sista,
hänger kvar i byråkraternas kranier.
Deutschland wird grün!

Gasverket, Husarviken

Här upphör Stockholm för en stund
Röda tegelväggar
skymtar bakom björksly
Grusig mark blinkar i solen

Det kunde vara varsomhelst
där man mitt emot industriruinerna
ser skogen höja sig
"Förvåna mig" skulle jag kunna säga
"Här har du förvånat mig"

Det här hade kunnat vara bortåt Laxå
eller kanske någonstans
i Västerbottens drömska inland
… långt från Stockholm
… och en annan lövsångare


Vingslag bland träden
Sedan tystnad
Och mer tystnad
Vem flög?
Vem gjorde tystnaden?


Augustiregn
efter åska
som det var förr.

Några slag på pukan
signalerar
sommars slutakt

Utställningskatalog

En tur runt Jorden

Ta med katalogen bara

Så man ser vad det är

Monter ett: ett isberg på havet

Monter två: en döende knarkare i San Francisco

Man går till nästa monter,
läser i katalogen:

Här pågår ett folkmord
i principernas namn

Bläddrar i registret

Det finns ingen monter för Gud
- bara för gudar

Se där, en med många armar

En annan med horn

Är denna monter tom? - Nej,
där finns den Helige Ande

- Och vad är detta?

- Bläddra i katalogen!

- Å, det är ju ett sandkorn
från Nilens delta
och ett till
och ett till...

Utställningskommissarien
har sannerligen varit grundlig!

Mitt i en luftig sal
har man ställt ut

fåglarnas flykt
och tidens gång!

Fågelband

När midvintermörkret kryper upp mot fönstren
och svart is fläckar gatan
lyssnar jag till en kassett, hör hackspettar ropa
i sommargrönskan, talgoxar som filar på
sina två toner, kungsfåglars tunna gnissel
och nötskrikors grova skrän -

våren, sommaren, infångade på en tunn brun remsa,
japansk elektronik, små ting från de Åtta
Öarnas land, från Trollsländans öar
grönsångares silverdalerdrillar i björkskogen,
uppfångade av en liten mikrofon, osynliga
ljudspår ristade på denna remsa från
Yamatos land -

kamrat Sony, har du stått på Kagus himmelska
berg och sett måsarna flyga mot
soluppgången, har du hört vaktlarna ropa
i Fukakusa by en kväll fylld av
apelsinblommedoft?

Stereofonisk natur ur hörlurarna.

Stereovår, stereosommar, en liten spik i
vinterns kista.

På vintergatan

På vintergatan
sparkar sig renarna ner till lavarna
löper över snön
med hornen långt in bland stjärnorna
bort till de andra gudarnas land -
så lätt de springer
så gudalikt!
och stjärnorna hänger på hornen


Utan runstav
under tungan
talar jag dåligt
darrande svagt.
Drömmer långt bortom runorna
huggna och målade
visserligen
men ändå inte min estetik.
Drömmer långt bortom
de lägre gudarna -
det finns andra gudar
andra himlar
andra jordar.
Ett fallet löv
driver med strömmen
En vilsen tanke
lyfts bort som en fjäder
Stjärnorna blinkar knipslugt

Rosen har vissnat

Rosen har vissnat
Allt vissnar
Försjunker i sig själv
Upplöses
Omformas
Molekylmoln
i ett gränslöst universum


En stressad västan
vänder ryggen åt Danvikstull
och rusar ut över sjön.
Spökfärgad gråtrut
visar blodfläck i gult –
ger mig en sned blick
och verkar olustig till sinnet.
Vi väntar på hösten.

Nåiden i kaffemuggen

En småspov lät höra sin bubblande drill
och landade vid Baddustievva.
Inte finns det någon spåman här
att tyda detta.

Och när jag hällde varmvatten på snabbkaffet:
bilder svängde runt i muggen.
En dansande schaman -
jag såg hans stora öga
och lemmarna som sanslöst vred sig,
hur han så förvandlades,
blev en fågel
med flaxiga vingar och fjäderhuva,
och till sist hur en svart figur
trängde undan den gråbrune nåiden.

Offerbergets stup mot öst
mörknar även det

Årsta Torg

Årsta Torg.
Jag har aldrig sett dig förut.
Nu betraktar jag – under en
förortsgrå himmel –
Bror Hjorts bulliga skulpturer.
Harlekin ser också torget.
Tillsammans funderar vi kanske
över torgets storhet.
Tänk på 1953, då det kom till.
Skördetiden skulle börja.
Liarna vässades.
På andra håll
vässades arméernas bajonetter.
Den progressiva ungdomen
samlades i Berlin
Den icke-progressiva
kunde stå och hänga
i vilket gathörn som helst
Det var för tidigt för mig att minnas
Folkens skördetid
Kanonerna dånade i Korea och Vietnam
En stund tycks jag vara ensam
med gycklarna i brons
och den förortsgrå himlen

Karl Tiréns familjegrav i Abisko

Tallen vrider sig
som en tokig tangodansör
för att se över axeln mot Nissunvaggi

Myggen är hungriga nu:
svärmar över graven nedanför berget.

Praktlav som blodfläckar
som rödockra
fläckar muren runt graven.

"I rädens icke mer;
I himmelen
är en stor glädje."

Finns det dikter att skriva

Finns det dikter att skriva
när pennans udd har brutits
när poeterna gått in i
sin tystnad

som … ja, vad menar jag …
om Diktonius, om Tranströmer
om de som lyssnat
till ugglornas vingslag
om de som sett …
som sett … -

Vad finns kvar hos de tysta
när de står vid sin avgrund
fylld av gnistrande galaxer
och snart skall höja armarna
och flyga

”Hur kan vintergatorna blänka
utan rymdens mörker?”
är kanske deras fråga
som flyger bort som en tanke
en radiosignal
som sprider sig över avgrunden
till alla de världar där lyssnande väsen
uppmärksamt tar till sig Ordet
Och alla ställer frågan
i en spindelväv av signaler
som vävts om Tystnadens avgrund
ända ner till Jorden

och slutligen – en natt –
är himlen glänsande vit
Mörkret rinner bort
i sina råtthål
och för alltid välsignade
sveps vi i en mantel
av evigt vitt

Koltrastar i regnet

Koltrastar i regnet, koltrastar i regnet -
jag kommer aldrig att sluta tjata om
koltrastar som kastar sina
tonföljder i sommarens och vårens
härliga regn.
Regnet renar
Tonerna lenar
Smärtans knivar smälter
i små droppar av ljud.

***


Sven Nilsson säger om koltrastens sång:
"Dock finnes den vacker, i synnerhet under en stilla sommarafton efter ett mildt regn." ('Skandinavisk Fauna: Foglarna'. Faksimilutgåva av tredje upplagan från 1858. Sidan 368.)

I afton

I afton
blir Pålnoviken en smälta av glödande solljus
Rödvingetrasten har slutat sjunga
men bara för en stund –
Nu skall broder Sol
patrullera i norr en stund


En snöfläck där borta
som en flygande fågel:
en sångsvan
som fastnat i bergets grepp
I aftonsolens försilvrade ljus
sitter svanens avbild på fjället.
Vinden har stillnat,
lagt sig till ro,
låter molnflaken fara bort mot Bottenviken


Antag att de planetarier vi bygger för att visa
Hur universum kan se ut
Bara är avbildningar av ett planetarium
Som någon har byggt
För att få en uppfattning av hur ett universum
Skulle kunna se ut


På pastellhimlen glider moln förbi
och skuggar pastell-berg
Vattnet är av samma stoff
Vinden rufsar om i björkskogen
Den verkar snarare målad i olja,
kanske för att ge relief.

"Är jag en fjäril?"

Frosten smyger i gräset
tyst som en jagande katt,
klorna river
örternas stänglar och blad

De döda världarna
livlösa,
som rörda av en guds finger,
sluter sig om vandraren
tills han somnar
och i drömmen blir en fjäril

Den ensamme vandraren vaknar
i en grön doftande skog.
Han frågar:
"Är jag en fjäril
eller är det fjärilen som är jag?"

Tågpoesi på svenska flaggans dag

Det här är tågpoesi på svenska flaggans dag

Det här är poesi på den svenskaste av dagar

Ikväll – i ett land som är fullt av blommor
(ohörbara ord) solidaritet
med den som inte talar om Sverige
som ”det där djävla landet”.

Björkar, granar och kalhyggen drar förbi

Solen kommer snart att vara försvunnen bakom
horisonten, bort mot Norge
(och deras översvämningar)

Den ljusa himlen kommer att vara kvar
och ju längre norrut
desto ljusare är himlen

Och därför vill jag uttrycka min solidaritet
med himlen
Inte avgudadyrkarnas himmel
utan en himmel som är tom och ren
på allt vad dundergudar heter

En delad blodapelsin – det sista
man ser av solen över Uppland
det enorma landet strax före Norrland
Indigofärgade molntäcken, en del
med rosa kanter
mjölvita fläckar på himlen
och ett landskap som verkar tomt,
tomt på allt annat liv än växtlighet

Inga människor syns till
Det syns inga människor i husen
Ett okänt land kanske
(ohörbart)

Motorvägar, tomma små skogsvägar
Man skulle kunna tro att de flesta
människor flyttat härifrån

Vem hör egentligen signalerna
vid övergångarna?

Jag som en älg som stod och tryckte
i en dunge

Klockan är snart tio på kvällen denna dagen
den svenskaste av dagar
Solen sjunker
Blodapelsinen är röd
bortåt Västmanland
och där passerar vi Marma

De gudar som bor här kan inte vara
befjädrade ormar
eller vita bisonoxar
kan inte vara mäktiga jordstampare
med tio armar
och många huvuden

De kan vara som en tallstam
eller en trött björk
här i försommaren –
och inget speciellt att tillbedja.

Somliga talar med stora ord

Somliga talar med stora ord -
är blott en krusning på ytan
Andra kommer med tysta steg
men blir till en storm på havet

Det sitter en korp på en sten i Lappland

Det sitter en korp på en sten i Lappland
och tänker i skymningen dessa ord:
"Här odlades förr ett och annat kappland
med rovor och råg. Det var mager jord
där bönderna slet under hårda dagar
i fruktan för torka, skyfall och frost,
och tänkte: "Vi ber att Försynen behagar
även i år ge oss föda och kost".

Det sitter en korp i Lappland och tänker
på byarnas nedslitna strävsamma folk
med giktbrutna händer som aldrig fick skänker:
"Visst kunde jag vara för dessa en tolk
som talar om slåtter på myrar och ängar
berättar om lungsotens grådystra torp,
om småbönder, bondhustrur, pigor och drängar
fast jag bara är en gammal korp".

Regn över skogssjö

Grått brus

Vita näckrosor öppnar sina kalkar
Mot en himmel som redan spricker upp
Och låter sin klarblå höghet falla mot vattnet

Livet, historien

Man kan undra över tecknaren som gör
evighetsserien LIVET
Eller om det nu är ett tecknarlag?
Vad är målet egentligen med detta staplande
av episoder
till en hög som kallas HISTORIEN?
HISTORIEN OM LIVET alltså
Varför inte följa den kända metoden med
inledning
avhandling
avslutning?



Med oändligheten i ryggen
ser jag mot oändligheten


Det finns vägar som bara är ett spår
eller två: gräset växer, döljer grussträngar
björksly skjuter upp mellan spåren
där grobladen sällas trampas av fötter.
Dessa vägar är historiska tillfälligheter
som suddas ut av en tankspridd natur
vars tankar upptas av oändlig meditation
över skapelsen


"Nyheterna"
Vem vill vara "nyheterna"?
Det är DU som är nyheterna,
lilla människa

Därute såg han måsarna flyga förbi

Därute såg han måsarna flyga förbi.
Deras bukar blixtrade vita i solskenet -
grågröna sandiga gräsmattor stirrade storögda
mot himlen
mot moln, mot stor blåhet i nordanvinden -
han såg måsarna vältra sig in i den nya luften
vända
och skratta sig fram på uppvindarna
skrika sig fram genom blåsten.

Portugisisk dödsmässa

Det är
en portugisisk dödsmässa.
Sträng i formen
som en gammal ek i Extremadura.
Märklig
som körsång
från en sjunken katedral.
Bara röster,
inget annat,
och den absurda stämningen
att njuta av en dödsmässa.

Sensommaren är inte här ännu

Sensommaren är inte här ännu
Den närmar sig med fadd värme
Och aningar om förfall
Jag söker något annat
En uppfriskande vind i videt
Smältvattenfloder
Klarhet och kylig skärpa
Alfågelsång från sjön


Du vet inte vad du får se
förrän du har sett det
Därför:
medför alltid kikare!


Luften har lyfts några meter
och himlen vidgas några grader
gravitationen späds ut av nytt syre -
varför då krypa fram som en skalbagge
i gruset?
varför inte flyga bort i gryningen -
som en skalbagge?
Känn insekterna
Känn världens härskare!

Vid kanten av bubblan

Vid kanten av bubblan
finns regnbågen
Flyg bort med detta rymdskepp
som en färg
i spektrat


En tanke bara
En koncentration
som ett enda svart streck
på ett vitt ark

Stillheten bortom kakofonin
är en tom slätt
vid världsaxeln

Varje tanke vägs
filtreras
rensas
står slutligen som en pelare
i den vita öknen
Vandraren vänder sig ditåt
från kakofonin
Som en skugga går hans tanke


Då passerar drömmen
som en skuta med svarttjärat skrov
före gryningen vid sovande stränder
under en allt genomskinligare himmel

Seglet vänder sig
att fånga den första röda glimten

Osynlig i dunklet
står rorsmannen
och vaktar vinden och den första måsen

Där går det svarta skeppet bort
under en gröngrå strand

Nidhöggs klagan

(Draken Nidhögg höjer sin breda skalle och bligar mörkt upp mot Yggdrasils gröna värld.)


Jag gnager det onda tädet
sätter tänder i stammen
sliter de ruttna rötterna.
I den mörka jordens hålgångar
lever jag mitt liv
och ser stundom upp mot askens krona.
Vinden trycker trädet fram och åter
och jag gnager dess rötter -
vem får det slutligen på fall?
Kvistar faller till marken,
hjortar coh getter betar däruppe
under örnens väldiga vingar -
vem slår världsträdet till marken?

Drömmar i Lyckliga Arabien

Värmen vrider musten
och viljan ur kroppen

bläddrar i böckerna, håglöst;
bara flimrande ord ...

fångad i en het dyning
ett värmedaller
hägringar darrande över sanden
ett ljusblått hav, en sambuk
med pärlfiskare

någonstans i dynerna
sjönk Paradiset
vid en döende kust

inget kvar, utom vindens
brinnande svärd

en källa bland palmerna
där gazeller dricker
och solfåglar skymtar i grönskan

vatten, klart vatten, och
sinnet är lätt

ritar arabesker i sanden
drömmer om hjältar
från långt före Profetens tid
från tiden när tid inte fanns

Nimrod spänner bågen
över himlen
hans bälte syns i natten,
han, den väldigaste av jägare

Drömmer fram månguden Sin
drömmer fram en gudinna med lejonhuvud -
allt är möjligt
i den magiska öknen

drömmer fram tjockt sött kaffe
i ciselerade silverkoppar
drömmer fram själva bergen
som grönskar av kaffebuskar

baggalan styr ner genom Bab el Mandeb
och hälsar somalikusten
följer hippalosvindarna
till Madras och Kalikut

allt är möjligt för Simbad sjöfararen

drömmer vid källan
om kryddorna och guldet
snidat elfenben, ebenholz -
bara drömmer och ritar
arabesker

Skriver bokstaven Sin
och ser månbåten
på himlens flod

kanske regnet faller
på träsken i Basra

kanske någon offrar en get
för lycklig sjöresa.

Dagar med grälande papegojor

På nätterna ugglornas visdom

En alkemisk värld: elementen
bränns samman i öknens glöd
sprängs itu
i nätternas köld.

Drömmer bilder i brasans
blå flämtande lågor

blå lågor på ett kungligt diadem
rubiners dunkla glödpunkter.

Söker Felix Arabia bortom tidens hjul ...

vattenhjul, pumpar, kanaler,
gröna fält
lyckliga skördar i Saba

några rökelsekorn på elden
en önskan:
"Låt mig dinera hos Qatabans furste
i kväll"
och djinnerna för mig genast dit,
till den vita staden där
fursten välkomnar:

"väl mött, vise man, kom
låt oss dricka till månen i natt!"

Nattåg söderut

Nattåg söderut
Björkarna raknar

Det känns
som den sydliga natten
redan samlar sig till möte
neråt Bottenviken

Renar på spåren
leker med döden -
på fjärran åsar
blir landet blått

Lyft dig, tåg
och styr in bland stjärnorna
som vimlar
bland Världsträdets grenar

Lämna bakom dig
de tomma vägarna
de sönderfallna husen

Lyft in i den sydliga natten
tills du möter
en vänlig planet på din väg
och stannar
att gå till vila


DET GAMLA LANDET

Jag åker tåg genom det gamla landet
där björkslyets upprorshärar
tränger upp mot spåren.

Dessa ändlösa skogar - vår själ,
vår flykt som grå nattflyn
vår trängtan mot de grå höjderna
där Sverige finns i tallarnas vård.


PÅ VÄG MOT BASTUTRÄSK

Vattnen är putsade till högglans

De speglar ett moln
med färg av rosenkvarts

Dimtussar och moln
med utseende av kokande mjölk
kryper in mot tvättlinorna

Någonstans ett öppet fönster

Någonstans ett ljus eller två
i sommarnattens egen ljushet

Bortom postlådorna vid vägskälen
finns en värld.

Halland 30/5-86

Solstrålarna går ned genom molnen
som stode Frälsaren därnere.
Harar hastar över åkrarna.
Medan tåget jagar mot horisonten
förbi Värös skorstensrökar
(man ser att vinden blåser
från norr) kommer kor i
klumpig galopp.

Kan man gripa morgonen?
Få tiden att stå still?

Senare, hos triften, de kuvade enarna
och hjältarna på ön med ansiktet
vänt mot solnedgången - där hörs
lågmälda ejdrar kalla.
Göken gal i enbuskarna, havsgöken, de
grå och rödgrå klippornas gök
ropar ut sitt bedrägeri:
lyssnar hjältarna under högarna?

Göken gör en lov
lämnar gömslet
flyger fort
vid förkrympta träd
bort mot bronsmännens
slipade block.

Vilka lades under rösena?
- Det var solskeppets folk som plöjde havet,
både före och efter döden.
Till Beowulfs minne restes en hög på ett näs
vid havet.

Här följs jag av vipornas besvärade 'ä-ih' 'ä-ih'
och snabba undanflykter.
Vem litar på vipans list?

På kvällen har jag fortfarande öronen fulla
av lärksång.

Sensommars förfall

Vägrenarna sväller till sladdrig
sensommars förfall:
grånande renfanor
visar väg för hösten. I hjärtat
irrar en ärla. Ståltrådsbenen
bär flyktingen bort
river i själens vissna löv.

Från hjärtats isiga ensamhet
en droppen blod.
Bröstets tomma salar fylls
en sista gång av fågelvingar,
av lockrop. - Bara hjärtat
förstår era ord.

Ljuden lämnar tomrummet, ger
tystnaden makten. Var
finns makten när ärlan lämnar
mitt bröst?
Var finns livet
när blodet rinner ur hjärtat?

Nässlor lutar sig kraftlösa
mot vägen. Rådjuren
flyr i en orolig dans.
Sanningen finns
i en gammal sägen. Livet
har flytt någon annan stans.

På platsen för töcknet

På platsen för töcknet
rör sig biträdande skuggor
skurna vid roten av månskäran.
Vingarna släpar i dammet, obrukbara

Musik

Det finns något dröjande, sökande,
i denna musik

Inte påstridig, pockande, med
höga skrik

Den bara finns där, växer
i rummet och - är

Som en blomma i livet - skönhet
utan besvär

När floden av intryck blir övermäktig

När floden av intryck blir övermäktig -

gå till det enskilda

En sten

en himmel

Visenter

Visenterna gick långsamt ut i gläntan
och betade fjolårsgräs och starr.

En jätte sänkte huvudet,
stötte genom den tunna isen på en vattenpuss.
Drack.
Dropparna glittrade i haktofsen.
Imma strömmade ur näsborrarna.

Det var vår,
snön låg kvar fläckvis
och sångsvanor skrek från floden.

Jätten höjde huvudet
och såg bort genom diset.
Droppar föll från björkarnas kala grenar.
I diset betade visenterna.

Svarthättan

Svarthättan
slänger ut en näve toner:
oljedroppar
som smörjer sommarens maskineri.
Jag går bland lövsångarnas stilla vågor
tongeneratorer, unplugged,
rent biologiskt skapade
Det finns mycket att lyssna till
Frihet Jämlikhet Mänsklighet -
med dessa ord kan vi möta sommaren

Kungsholmen

Går sällan gångna bakgator
ser in i underliga små butikers fönster
ser gamla bakgårdar
anar en doft av 50-tal, soptunnor och piskställningar - sneda solstrålar mellan täta husrader - en tidig vårvind som drar fram längs sandiga gator - trampar sönder isen över gårdagens smältvattenpölar - här är Fleminggatan och här gick trådbussarna ned mot centrum som ännu inte dött -

varje vår är en skumögd innesittare
som förvånad blinkar mot solen och drar in
den nya luften i gamla trötta lungor

När vi människor

När vi människor
(skumflagor mot stranden)
talar
lyssnar inte stenarna.
De stora klipporna
talar med isen.

Vissa träd
bugar snabbare än andra för vinden

Hade jag inte drömt

Hade jag inte drömt
hade världen ändå funnits.
Hade jag vakat
hade den ändå vilat i dis.
Vraken rostar i sanden
vid minnenas avlägsna kust

Slå glaset i bordet
slå näven i taket
hur du än slår
går världen sin väg

På gränsen

På gränsen mot juni har maskrosornas omvandling
fortsatt - jag tänker på urexplosionen
och det expanderande universat - de gula
cirklarna slår om till vita bollar

hur vinden river loss de vita fjunen - hur vita
tecken sprids genom rymden - panspermia -
metamorfoser från kvalitet till kvalitet -
oändliga serier av slumpvisa siffrors
järnhårda nödvändighet

är det slutet eller början som är utan ände -
jag går mot de exploderande stjärnorna -
den interstellära molnbanken av iskallt
stoft - mina lemmars nebulosor lysande
i spektrets alla färger

slutackordet har ännu inte tonat ut - stjärnornas
gudar pekar ut mot de flyende horisonterna

Tag avstamp mot gryningen

Tag avstamp mot gryningen
häv dig mot dagen -
så bräcklig den är innan natten kommer
innan jorden suger mörkret som en torr svamp

Nu glider gryningen fram

Nu glider gryningen fram
mot Karibiens vita stränder

Dags i Europa, således,
för den som stjärnorna tänder

Tusen små eldars sken
Tusen små irrande bränder

Tills gryningen kommer åter
De slocknar då, en i sänder

Dumma katt

Dumma katt;
du försökte smyga dig på två kloka kråkor
mitt ute på en stor gräsmatta.

Nu sitter du och trycker vid en soptunna
medan skatorna hånskrattar i
björken ovanför.

Tektonik

Vittrande vulkaniska öbågar,
sedan länge osköljda av skummande vågor,
uppslukade av nya kontinenter
seglande över magmahaven.

Exploderande magmakammare
förkastningar
ensamma slamkorn som sjunker till botten
i Ganges' delta.

Kontinenter gungar fram som korkar på
vattenytan;
när Pangaea splittras gäller det
att hålla sig flytande.

FRIHETEN ÄR INTE ETT TILLSTÅND

FRIHETEN ÄR INTE ETT TILLSTÅND
FRIHETEN ÄR EN PROCESS

FRIHETEN ÄR ETT STÄNDIGT PROCESSANDE
MOT DE SOM VÄGRAR TILLSTÅND

När jag står vid Japanska dammen

När jag står vid Japanska dammen
och skapar en liten dikt
så rör jag måhända vid livets
innersta sköraste skikt.
För som irisens spegling i vattnet
- en dunkel och flyende bild -
är livet i sig och dess former
enhet, men ändå skild.

Den sanna midsommarafton

Den sanna midsommarafton
är himlen grå -
oro i luften,
tankar snabba som tornseglare
söker himlens mening.

Nausikaa.
På skeppsstäven däruppe
finns solen

Tornurens tid

När mongolstormen bedarrat
magyarstormen, arabstormen och vikingastormen likaså

stod Europa kvar som en befäst liten udde
till vänster om Asien
Vad skulle man göra? Segern var vunnen.
Då kom en man och högg tiden i bitar:
kugghjul beräknades, filades
axlar och urvark skapades,
sattes igång att skära timmarna ur dagen.

Klockorna slog och timmarna föll
de sprängdes och splittrades och ett moln
av minuter spreds över torgets månglare,
penningväxlarnas bänkar, över vävarna,
lyckoriddarna, köpmännen, skrivarna,
munkarna, sjökaptenerna...

I den stora européiska tjurens hjärta tickade
hastigt en finurlig mekanism
tills den Svarta Döden en dag slet av fjädrarna.

När ormvråken svepte ut över hygget

När ormvråken svepte ut över hygget
tystnade taltrasten

Innan du går ut på öppna marken:
stanna i skogsbrynet
vänta
lyssna
se
Därute finns ljuset
Här skyddar träden

Låg på rygg

Låg på rygg
Såg det blå taket
Och i den dova middagstimmen
Hördes hjärtat slå
Sakta
Tungt
Där byggdes musik

De många bergen lyssnade tankfullt
Samlade på små moln
På fåglarnas tystnad
Hjärtat byggde drömtidens musik

På denna kobbe

På denna kobbe
på gränsen mot Vintergatans
ytterskärgård
klamrar sig några lavar
fast i sprickorna

Fåglalikt
glider rymdskepp förbi
väjer för grunden
ser inte lavarna

Storlom

Gavia arctica
iskalla namn

storlommen vilar
i vikens famn

glider lugnt
över blygrå vågor

sommarn har utsläckt
vårens lågor

junis järnnätter
kommer - lyss!

hösten ger sommarn
sin judaskyss ...

Till femtioårsminnet av grundandet av Sveriges Ornitologiska Förening 1995

Därnere kraschade tusenårsriket
Röda armén befriade norra Norge
Japan vacklade
Mussolini dog

Över fronterna flög fåglar:
lövsångare, rödhakar, fiskgjusar

Härhemma bildades
Sveriges Ornitologiska Förening

Visste pajasen Hitler
vad gulsparven har för färg på övergumpen?

Poeten

Poeten
sveper paddeln genom tankens ocean
ett grönskimrande rike av ord
där associationerna dansar likt silverbubblor
runt paddeln och båtens stäv.

Kanoten finner väg under konstellationerna
mot en ö, ännu dold under horisonten
men sedd av drömmarens ögon.

Glöm de onda ögonen för en stund
och de likgiltiga, högmodiga, trötta,
se i stället ett par ögon som glimmar
av lugn hänförelse,
ty de ser något som är värt att bevara
långt bortom videospel, karriärer och kontokort,
sfärer av luft brusande i en värld av smaragder.

Fjällsyner

(Ett antal reflexioner nedtecknade under gången vecka i fjällen:)

Tåget drar fram
som ett begravningsfölje
för nyss avlidna sekunder

Räksoppa på Paddus
Vädret nära nog optimalt
Synar bergen – eller de mig?
Blicken är alltid ny

Lom ligger lågt

och dyker gärna

i Njakajaure – den får i kanten

en stjärna

för varje lake

den fångar i hast

med fart och fläng –

det är lommens last!

Lapporten ligger dold av moln
Tjåmuhas bleknar i diset
Lövsångartoner och forsarnas brus
Enbären mognar i riset
Vågorna möter stranden så tyst
Vinden har tagit vila
Storögda hönsbär ser mot skyn
Blott myggen streta och ila!

Att uppskatta den tystnad
man själv hör
Kunna väga tomrummet
mellan varje ljud
Gå i dess korridorer
Granska dörr för dörr
tills den rätta
finns där
Tyngd kan bara värderas
om man känner
viktlösheten

Nissuntjårro glänser som putsat tenn
Vågorna talar vågors språk
med en tigande strand
Hjärtat slår lugnare här
Eftermiddag
Lappland

För den stillhet
som råder vid denna plats
betalar åskådaren
endast
med sin
uppmärksamhet

(Två dikter om samma tema. Först japansk version:

Rödbena
Enbent
Sten

Så västerländsk rimmad:

Rödbena – enbent – på sten
Tänker på – ingenting alls
Insekter svirrar
Svalorna irrar
i sommarens vildaste vals)

När molnen samlas:
Regn
Dag mörkare än natt
Midsommar
I det Bottniska landet

SVIT
Vi går i skuggan
av för länge sedan döda fåglars vingslag

*

Avresa –
alltid denna existensiella brytpunkt
Dalripan gnäggar åt grubbel
Forsen behåller tonläge, tonhöjd
medan vinden petar förstrött
bland de små björkarnas blad

Avresa – världsnomad. Nomad? Nomaden ”strövar” inte, ”letar” inte. Nomaden har sina fasta mål och fasta värden, de finns ingraverade i nomadhjärnans koordinatsystem. Nomaden söker det kända, för det ger säkerhet, följer de osynliga rötter som förenar mark och människa. Bara själens trasproletär kastar bort allt, kastar bort sig själv, i ett meningslöst ”sökande efter något”. ”Något” är ändå alltid någon annanstans.

*

Alltså – återkomst?
Omöjligt, säger Herakleitos
Floden rinner, du kan bara vara i den
en gång
Du är fångad i en annan flod
Tiden
Om du kommer tillbaka till det bekanta
har ändå myriader ting ändrats.

*

Framtiden vet vi inget om
Det förflutna kan vi inte göra något åt
Ergo: carpe diem!
Om det nu är möjligt
Det mest varaktiga monument är förgängligt
Även supernovor dör bort
Vad göra?

*

Bryter vi upp?
Bryter ner?
Ner – sönder –
bryter ständigt sönder nuets väv
Ett nät vi kan alltid undkomma
Det slutliga – aldrig

Men hur mycket liv har den kvar
som uppfylls av sin kommande död?

*

Sommaren tycks ha tagit ett steg bakåt
Kall blåst
Till och med hagel
Kort – lynnig – ofta vacker:
Arktisk sommar

*

Och vi far bort
I skuggan
av döda fåglars vingslag!
Fjällen blir magiska nielloarbeten
Dunkelt lysande
Vad är fjäll, vad är himmel?
Allt svävar

*

Smutsigt tågfönster
Immigt
Ändå: på Kaisepakte
bor samiska gudar
Tornejávris blå band försvinner
Björkskog överallt
(men ibland en myr)
Sömnig far jag mot Kiruna
Staden som heter ”Ripa”

Semesterstängt

Nu blir det ingen påfyllning av denna blogg förrän tidigast nästa lördag. I kväll torsdag tänker jag kliva på tåget till övre Norrland, i förhoppningen om att få uppleva ännu en härlig försommar vid Torne träsk!

Vacker dag i Lappland

På morgonen skrek en fjällvråk
över fjället
På kvällen hördes ledarrenens
skälla
och en aldrig tröttnade
rödvingetrast

Försommaren brann
under en evig sol
som fick luften
över hedarna att darra,
att vibrera som spovskrik

På klipporna
högt under det stora passet
vakade fjällabbar

Renar dök upp som siluetter
på fjärran åsar
som indianer i en gammal westernfiln

Plötsligt var det vindstilla
på tusen meters höjd

Det var den dagen himlen fick en obeskrivligt
blå färg - så ren och klar
att den måste ha framställts i ett laboratorium

Fjällen var utskurna kulisser
i frigolitvitt och indigo
uppresta mot himlen för att ge scenisk bakgrund
till något skådespel.
Scenbelysningen rörde sig sakta
för att ge ljus
åt ständigt nya aspekter.
I någon kuliss stod scenmästaren och kontrollerade
sina anteckningar -
sände upp ett litet moln här
lade ut en skugga där
gjorde en skog
en skummande fors
ett berg med vulkantopp

Musiken skapades av ett knepigt geni:
applådåskor från Berwaldhallen spelades in,
och spelades upp med halv fart -
då fick man bruset från små forsar.
Med en ständigt vrålande jetmotor
hopsamplad med valda ljud
från en mekanisk verkstad
skapades de stora forsarnas dån.

Regissören var ännu inte klar
med manuskriptet
men tusen tyska turister stod redo att statera!

Götrek och manifestet

(Igår var jag med på en trevlig stadsvandring med historiskt motiv: hunger - och andra kravaller i Stockholm under olika tider. Bland annat berördes de våldsamma händelserna 1848 - vi kan väl nästan kalla dem för upprorsförsök - och då mindes jag en dikt jag skrev 1983, inspirerad av Gambys bok Götrek och manifestet.)

*

När hantverkargesällernas träskor klapprade över
Stortorgets kullerstenar, i Gamla stans
gränder och uppåt malmarna ...

Solen hade stigit helt nära horisonten
och där var någon som anade att gryningen
fanns därborta
att något oerhört skulle hända.

Bortom Oscar den förstes jordiska rike fanns
ett annat
där folkets röst var Guds röst,
där en fattig lärling eller gesäll kunde
räta på ryggen
och vara en människa alldeles som mäster.

Är det kanske i gryningen man ser som klarast?

Den lilla tallen

Den lilla tallen leker bergsbestigare
Den har klättrat upp på en sten
Någonstans skall man börja
Och stenen verkar inte ha något att invända
När stiger träden upp på bergen och ropar till himlen?
Nu talar de bara stilla

Regnbågen

Regnbågen
stiger ur daggkåpans blad;
snön har redan smält
men inte drömmarna.

De är som blå och svarta vingar
i himlen


Bara en vinge kvar
att skyla himlen med
att färga skogen grå

Så växer drömmarna
som stenarnas mossa

En våg som kommer så stilla
att stranden aldrig vaknar

En mantel av stjärnor
täcker min väg

Meditation

Fritt fall
svävar
ställer om intellektet
från dimension ett till dimension två.
Rummet förändras
linjerna glider isär
nöts bort av ett framsipprande ljus
genom fönster, väggar, golv
ljudet kommer dovt
dämpat
som under vatten
halvslumrande meditation
själsrening

Det falska vansinnet

Det falska vansinnet är profeternas och profetissornas
- de ylar som galna hundar, vettlösa apor -
- förgiftade hjärnor ser inte när knoppar brister ut
i tidig vår, fjärilarna är dem främmande.

Stoden av is seglar ut på havet
Statyn av is seglar ut på havet
Stelen av is seglar ut på havet

En dag, bland ljumma vågor,
är allt det kalla i havet begravet.

Staden av is sjunker i havet

Den ursprungliga rytmen är hjärtats slag
Trumman bor i ditt bröst
Havet i dina ådror

Somliga är varufetischister

Somliga är varufetischister
hänger i klasar på den glänsande
gudomens beläte

Andra dyrkar sitt ego -
eller någon annans

Jorden snurrar sig fram
i ändlös dervischdans
väntar på den kommande istiden svalka

när dyrkarnas ras dött ut

Där går vi med polära koordinater

Där går vi med polära koordinater
Vinddrivna i världen
Söker anknytning till cartesianska koordinater
Till Alltets Origo att hålla i handen
Hjälplösa är våra koordinatsystem
Värdemängder och riktningskoefficienter osäkra

Tärningen är kastad!

Alea iacta est.
Våga, satsa
och allt blir en fest.

Plattan 1984

1.

Larmet på Sergels Torg Röster
Instrument
Stegen ekar mellan betongväggar
Ett eko av Himlen på Plattan
(injicerar man ännu på muggarna häromkring?)
I handen sticks ett flygblad på ogrammatikalisk
svenska, ett budskap från Uruguay
om "folkets generalen Liber Seregni"

Och röster skrän instrument
Bland butiker snutar inrättningar
fattas bara en bäsing

Lagmannen talar:
"Bygg en bäsing i stadens mitt
lägg lekarna strängt under lagens makt!"

Sergels Torg Plattan
fyllt av tiotusen
flygbladsutdelare
Allt stöd till de vindögda på Öland!


2.

Skateboardåkarna i Gallerian - är det
någon som minns dem längre?

Det finns fler punkare på reklampelarna
än i verkligheten, tror jag

Snön ligger aldrig kvar på Plattan,
modena växlar


3.

Huvudstaden i ett avlägset land i de
vita sommarnätternas region
och allt tycks flyta fram här på Plattan
mellan de pyttesmå höghusen
bevakade av en glasobelisk och en
samling TV-kameror -

och anarkisten får plötsligt en syn:

"Så ser man på hundra TV-skärmar hur
tiotusen konsumenter löper amok och
stormar butikerna
alla larmen går när fönsterrutorna slås in,
den utflippade robotgenerationen som aldrig
riktigt satsade på sig själv väller som
en oformlig massa in i konsumismens
tempelsalar i orgiastiska plundringar.
Här råder nu fullständig självbetjäning!"

4.

Mellan tillfällighetsjobben drivande
restaurangkök och diskplockning vinare måste
ha en vinare eller vad som helst sitta på
trappan fan det blåser orkar inte jävla lodis
far åt helvete ungjävlar gå till socialen
måste spy må så jävla

Ett bylte på Trappan, kurande under blåsten, tänker:

"Stig upp ur dessa lumpor, kom fram ur rivningshusens
kaos, ur fyllornas natt, ur fyllecellernas och
de likgiltiga polisernas grepp; låt en stor
värme stiga upp ur betongen, lätta upp de
styvnade lemmarna, åh Gud, tack för värmen"


5.

Ett år - mer var väl det inte ? -
med Klotterplank och Fria Talares Tribun

Bort detta! Främmande fåglar i vår
halvpreussiska demokrati

I stället kom femlingspartiernas pratokrati,
de välansade, kostymprydda, slipsomlindade
tiraderna, slutgiltigt förkroppsligade av
tvålgossen Westerberg. En värld fjärran
från utschasade dubbelarbetande kvinnor som
jäktar över torget med tunga matkassar.
Två världar fjärran från de mörkhyade
gentlemännen som leende, huttrande i
vinterkylan med händerna i fickorna, möts
och samtalar under halvtaket. Och i vilken
värld lever de unga revolutionärerna -
arvtagare till de jag såg redan 1968 - när
de står där med sina tidningar och banderoller?

Den unge revolutionären tänker:
"Jag ser proletariatets stålhårda bataljoner
komma, hur de föds fram på samma sätt som
vackra fjärilar spricker fram ur fula larver -
jag ser hur vardagsmaskerna, fula, likgiltiga,
hånfulla, trötta, fientliga, nedgångna, faller
till marken och trampas sönder, och de nya
ansiktena lyser fram som den mildaste vårsol,
starka och stolta. Jag ser hur ljuset som en
stormflod tränger genom hela detta samhälle,
en renande flod i detta mörka Augiasstall"


6.

I den fjärde världen står den frälste med flammande
själ, redo att bära martyrskapet att predika
för de döva i snålblåsten i ett Köpenskapens
Tempel där Penningguden hånskrattar åt såväl
Herren Sebaot som Herren Krishna
I oljudet från Marias Enmansorkester ber han tyst:
"Ack Herre Jesus, lyft mig i dina ljuva armar och för
mig till Himmelriket, bort från denna skökostad,
denna Helvetets förgård där människornas hjärtan
är gjorda av sten, där de goda orden faller som
säden på hälleberget - bort från arbete och
räkningar och tjat, till Dig där fromma själar
kan leva som liljorna på marken, utan sorger,
inte till Gud som jag inte förstår, utan till
Dig, milde Jesus Kristus"


7.

Där blänker bankernas putsade fasader omkring
hallarnas heliga mummel och skriken från arbitrageavdelningarna, palats vid palats,
hus vid hus som betongmoln över smutsiga
stadsduvor och insamlingsbössornas
skrammel

Hungerstrejkaren i sin låda nedanför Kulturhuset
i protest mot lokala orättvisor. Men i vårt
land bedrivs inte mord och tortyr i statlig
regi, och vad tänker den mörke aktivisten
med sina namnlistor, banderoller, flygblad -
driven hit som en flyttfågel förd ur
kursen av onda vindar?

"Kamrater, mina tankar ständigt irrande över
världen, över bergen och haven och hem
till er, till de goda människorna, till de
små vackra byarna och städernas breda
avenyer, till mina käraste föräldrar, syskon -
till poliserna, gendarmerna, de
mördande militärerna ..."

Ingen stannar på Plattan

Thales från Miletos

"Vatten" sade filosofen
"är upphovet till allt liv,
mina vänner,
vattnet fördriver döden!"

I den svala kvällningen
lågo männen till bords
medan slavtjänare fyllde kådigt vin
i präktiga bägare;
de voro gäster hos den vise i Miletos.

Han såg i bägaren, tankfullt,
och fortsatte så:
"Detta har jag sett
och det kan envar se
som reser till Egypten,
hur öknarna ligger tomma och döda,
ett fruktansvärt land
medan Nilen vart år svämmar över
och lägger det fruktbara slammet
högt på böndernas åkrar. Ja, man ser
hur växter och insekter av sig själva
kommer fram ur slammet.

Och vänner, kloke män,
jag ber er betrakta det torra kadavret
av en död hund,
likt den ni kanske såg helt nära min port.
Död var hunden och med döden försvann,
som ångan ur en kokande kittel,
den livgivande vätskan ur dess kropp.
Ja, vätskan i blodet, växternas sav,
fukten i andedräkten, regnet,
det är ett och detsamma: vatten.
Vatten fyller världen med liv."

En köpman som seglat på Pontos
höjde bägaren och ropade drucket:
"Vid Dionysios och Den Stora Modern,
glöm inte vattnet som döljs i druvorna
och får våra kroppar att brinna!"

Och den vise svarade leende:
"Ja, även i vinet bor gudarna".

Höstresa

Silvergrått vatten i nyplöjda fåror -
på ängarna glider det gröna undan,
falnar och döljs under en
långsam brungul dyning
medan löv, likt bränningars skum,
jagas av vinden

Detta är höstresans höjdpunkt
innan nattfrosten pudrat
marken vit och fryst
gölarna till is

Svarta fåglar prickar himlen över
en gyttjegrå åker
svarta prickar hastigt skymtade
från tågfönstret
en orolig flock mot fonden
av moln -
ändå, vänta en tid!
ännu har inte luften fyllts av
den vassa smaken av snö
det är bara regnen som drar
förbi i front på front
och smeker landet med sin
stora gråhet

Ett glissando längs livets strängar

Ett glissando längs livets strängar
Eller ett skrälligt rubbato
Dessa ständiga förskjutningar
Dissonanser
Brutna ackord
Krossade harmonier från en sprucken luta

Springer således mot staketet
Mot andra sidan
Och landsvägen
Den vindlar sig fram som en sälgflöjt-melodi

En kvällsflöjt bara
en liten melodi

Dansar träden
när trollkarlen spelar?

Ur flodens lera
formar gudarna en människa
som gör en flöjt

Rent som vårregn
tvättar dess toner jorden

Kosmos lyssnar

Fjäderlätt studsar dovhjorten

Fjäderlätt studsar dovhjorten över vägen
genom den igensnöade hästhagen -
spillkråkan skriker bortom granarna
som ett offer under kniven.

Vore det inte för suset i öronen
skulle jag höra tystnaden mellan vindkasten.

Tankarna glider tysta som en nötskrika
upp mellan granarna, väntar vaksamma,
avvärjer det onda som kommer med blåsten.
ser fågelögda mot solen.

Det är inte måsarnas sak

Det är inte måsarnas sak
att sortera fram molnen ur diset
eller rena solens strålar.

Vinden från söder är egendomlig.
Solen tvekar.
Vilken diktare har sjungit upp blåsten?
Vilken mening har orden som bär molnen?

De stora resenärerna fann inte sanningen.
De små fann den inte.
Hur med de som aldrig reste?
Man kan inte inte-resa
ens om man kedjar sig fast vid en klippa.

Stoder av sten

Stoder av sten
tiger
tills de har något att säga

Jag vände mig om
gick
till den tysta värdigheten

Stod
betraktade lärkor
innan sången
vittrade himlens gråhet

Känslor

Känslor kryper in
omärkligt som miniubåtar

Gränszonen mot världen är vidöppen

Ytan ligger blank och oskyldig
men över bottnarna kommer de krypande

känslorna
stämningarna

Järnsparven sjunger

Jag vet var järnsparven sjunger
bland granar vartenda år.
Jag vet var skogssnäppan jagar -
jag såg den i skogen i går.

*
Vinden brummar i örat
Dubbeltrasten knarrar på berget
Åkerleran stelnar till sten
den första maj
när järnsparven sjunger in sommaren
från sin grantopp

Det här är varken Sarajevo,
Kungsträdgården eller Humlegården,
bara trivialskogar

Gick en väg jag trodde jag aldrig gått förut.
Det hade jag.

Hund skall hållas kopplad

Det är som ett poem:
Hund
skall (vov vov vov)
hållas
kopplad

Fallskärmshopparen

Tänk: fallskärmshopparen
kastar sig ut
möter den hårda vinden
faller
räknar till tio
utlöser skärmen
känner rycket
svävar nedåt
nedåt
nedåt
men kommer aldrig ner
glider bort genom moln
över okända länder
ut bland stjärnorna

Tuschmoln

Han såg molnen glida förbi under den vitblå himlen
(den övergick omärkligt i elfenbensvitt mot horisonten)

Det var som vore himlen ett ark rispapper
fuktat av en himmelsk konstnär
och där på det blöta pappret hade penseln droppat tusch,
tusch rikligt utspätt med vatten tills det blev ljusgrått,
och dropparna flöt ut, ljusgrå med suddiga kanter
på det ljusblå eller elfenbenvita arket.
Här och där fick också små stänk av mörkare tusch falla i det ljusa för att ge molen volym och struktur.
På de höga molnens undersida hade understundom lite blekgult eller indigo fått sprida ut sig,
mot horisonten målades tjockare med vitt i det grå.

Så gledo tuschmolnen ljudlöst förbi
mötande natten som närmade sig över Östersjön
tills västerhimlen flammade upp i ett dunkelt koboltviolett och himmelssfären djupnade in i det blåsvarta.

Kristi himmelsfärdsdag - Hedvig Eleonora kyrka

Från tornet spelas Amazing grace
när Jesus säger hej och svejs
och far hem
till sin himmelska fader

Skriv mig en dikt

Skriv mig en dikt om notblomstrens klockor
som bugar sig fram över insjöns vatten.
Dikta mig verser om ekträdens kronor
där fåglarna trivs i lövverkets skuggor.
Gör mig en dikt om björkarnas stolthet
när vinden skakar dem fria från regnet.

När havet var öppet

När havet var öppet
friskt och nytt
och saltstänk fräste om bogen
på båten med mast
av bambu, och segel
med färg som morgonens sol -
då var en lust att resa!
att fara
från strand till strand
efter fåglarnas flykt
efter stjärnornas gång
och moln över fjärran öar!

Utan annat slut
än en flyende synrand:
havsmänniskans ögon
kanoten
glider ut bland stjärnorna;

en slätt
lägereldar i Beringia
att se en ny värld!

Domherren visslar

Domherren visslar
Jag visslar tillbaka
Vi visslar tillsammans
Den flyger iväg

Världsmusik

Gamelangmusik ifrån Bali -
klockor med pling och plong
Tuareger från övre Mali
drar till med en lustig sång

Masar som spelar fela
Turkar som tutar flöjt
Hör hela världen spela
Sinnet blir glatt och nöjt

Världsmusik kallas köret
Toner från fjärr och när
Några blir upp i smöret
Tjänar flis på sånt där

Spelmän ute i buschen
sjunger och spelar glatt
lät som dom stod i duschen
men tjänar inte ett skvatt

Morgonen var en fanborg

Morgonen var en fanborg
dukar spända i vinden
eldflammor i mörkret

De förebådade dagen
vägen
sanningen
livet

Solens väg

Ek och syrén

Åldrig ek
sönderfallande
snart utan grenar
krokig gamling
ändå grön krona
kanske sista våren -

vid dess fot
syrenernas blå strutar


(Några veckor senare hade syrenernas blommor fallit, men eken stod oföränderligt grön.)

Oktobernätter

I.

Rödljuset rinner ut i den oljeblanka
asfalten
ljus rinner som dimmiga toppade
koner ur idrottsplatsens
strålkastare
billjusen rinner förbi på gatan
och från en osynlig himmel
rinner mikroskopiska
vattendroppar


II.

I halvmörkret under buskarna lyfts ett sjok papper
av vinden och glider bort som ett vitt smygande djur

det är höstens mystiska mörker som går fram över
gator och gräsmattor och ljudlöst driver ett
smygande papper mellan buskarna


III.

Vintergatan vrider sina svarta händer
runt motorvägen
sväljer bilarnas ljus utan en min
sopar bort löjliga gatlyktors bleka
ljuspunkter utan ansträngning
(utan att ens märka dem)

Vintergatans stora obetvingliga mörker -
hur skall det då inte vara i den
intergalaktiska rymden?

Mjölkdroppars miljoner roterande
i gravitationsfälten
och ändå är det ett mörker som sänker
sig ned - och slukar
motorvägen


IV.

Månstrålar
spridda i de tunna molnen
blott nattljusets återsken är synligt
genom några tunna moln
spridda över himlen

Hemkär

I Norrland finns det lapplandspajsare

I Götet finns det fotbolls-gaisare

Men säg: vad kan väl vara najsare

än Stockholm, home sweet home!

Karst

Galen taoistmunk

under stjärnorna

söker sanningen

i flodernas svarta vatten
där pilarna doppar sina grenar

söker livets väsen

bland slingrande stigar i bergen
där förvridna tallar reser sig
över splittrade klippor -

söker odödlighet
i cinnobern och kvicksilvret -

när tröttheten lägger sin grå hand
över ögonen:
luta dig bakåt

och dröm om en svalkande vind
som ett livselixir

som en frisk ström av syre
genom hjärnan

sväva fram genom luften
som ett buddhistiskt helgon

korsa den breda floden
stående på ett vasstrå.

Grip din stav och vandra -
galne munk!

Vårblåst på Söder

I vårblåsten irrar förvirrade lodisar i
fladdrande grå rockar fram längs
Hornsgatan, Ringvägen.
Med kinderna igelkottade av gårdagars
skägg blåser de längs väggarna
som gamla löv

medan andra stapplar fram -
desperat stöttande husen i Katarina
församling.

Solen och vårblåsten vänder människorna
som timglas

och vintern rinner ur deras hjärnor

Vilken filosof kan förklara

Vilken filosof kan förklara:
svarthakedoppingen i det svarta vattnet,
hägerns tunga flykt över vassen?

Eller:
smaragden inbäddad i olivin
och de små stänken av glimmer?

Att ställa passiva förnimmelser
mot det arbetande intellektet,
det kvantitativa registrerandet
mot medvetandets kvalitativa språng;
det är filosofens uppgift.

Poeten sitter under ett träd i gryningen,
iakttar regnet som faller i kanalen
hur droppar bildar ringar i vattnet.
Hans tanke och penna tar sönder verkligheten
och sätter den samman igen,
en gammal verklighet
men i dikten ny,
alldeles som materians transformationer
i fysikernas acceleratorer.

Eller som i berggrunden långt under våra fötter:
det gamla mals ned
och bildar det nya.

Exploderande stjärnor
och interstellära gasmoln
var våra äldsta förfäder -

borde inte det ge anledning till eftertanke?

Det stillnar

Det stillnar.

Ormvråken
sveper vindens mantel om nacken
gör sina magiska cirklar.

Fågeln tar vinden bort
från sömniga träd,
trötta efter morgonens värv.
Nu är det vila.
Bryggan vilar också.

En ballong

En ballong
på mycket hög höjd
där kölden är arktisk

därnere
lever kontinenterna sitt liv

rymden
ger rum för eftertanke

perspektiven
oändligt långa
vindarna
vägen

Om tusen portar stängs -
vad gör det?

Det fanns stränder

Det fanns stränder där man kunde vandra
från gryning till kväll
Dagsresor över vit sand med spår
av havssköldpaddor
och djur som bara kom upp
vid högvatten och fullmåne
men aldrig en människa
som drog kanoten ovan dyningarna

Sjökor frustade i vågorna,
sjönk till korallbottnarna
Horisonten såg hajfenor, stjärnbilder
men aldrig ett segel

Man kunde vandra
från gryning till gryning

Tag kvällen

Tag kvällen
Väg, granska
värdera dess existens
av fjärran brus
och en koltrast.

Det skulle kunna vara en liten stad
långt borta
i en annan skymningstid

Knappt har lärksången avtagit
förrän starflockar samlas
och oron växer

Åkrarna grönskar i ljusa sommarnätter
medan staden
bara är ett avlägset brus

Skatan

Det var när skatan flög upp mot fönstret. Bara någon sekund, när den svarta och vita fågeln landade med klorna krafsande mot fönsterblecket. När skatan fanns där i profil, med huvudet och den lätt krökta näbben. Djupblå, blågröna toner i det svarta. Och ögat. Ögat såg snett nedåt, in genom glaset. Mörk, vaksam blick, stolt och säker.

- Nå, kommer du, eller inte?

På kvällen vill jag öppna en dörr

På kvällen vill jag öppna en dörr
och vandra i tankarna
längs andra vägar än dagens.

Där finns ett vinterland
med blåtonad snö
frostiga spindelnät gnistrande vita
och havet som sakta fryser...
där finns en enda
liten åkerviol
som mittpunkt i en vintergata
av sakta svängande färger...

En vinterväg med is infrusen
mellan gruskornen
snöfläckiga granar
en väg mot stranden

Åren glider bort

Åren glider bort som svarta flak
mysterier, ogenomträngliga
för ett svagt förnuft
omöjliga att gripa.
Glider bort, och man undrar
"vad hände?"
medan ett nytt flak tornar upp sig
svart, ogripbart.
Du kan inte simma mot strömmen
inte korsa den
bara driva med
bland de svarta flaken

Det går inte att resa längre

Det går inte att resa längre
Världen skrumpnar
Vissnar
Faller sönder
Horisonten sjunker i dy
Stigarna förintas
Återstår att resa i tanken

Det finns en sorts evighet

Det finns en sorts evighet
som inte är "känd från TV",

ett kosmos
som inte kan fotograferas
inte klädas i ord

ett rum
där mystiker dväljs
i avskildhet
och långsamt löses upp
som löv på marken

Roms expedition till södra Arabien år 24 f.Kr

Känner mig lite frusen om fötterna.
Läser om den romerska expeditionen till
Sydarabien år 24 f.Kr.
Dom där legionärerna frös nog inte.
En armé på tiotusen man
gick under i öknen.
Det lyckliga Arabien
begravde Roms örnar.
Varje skrivbordsstrateg reagerar:
Varför marschera längs kusten i en månad?
Var fanns flottan?
Underhållsbaserna?
Ryttaren Cornelius faller av hästen
död av solsting.
Begravs där långt nere i södern.
Vad säger du?
"Ledningen grälar
solen pinar
araberna lismar
med kniv under manteln."