Där går vi med polära koordinater

Där går vi med polära koordinater
Vinddrivna i världen
Söker anknytning till cartesianska koordinater
Till Alltets Origo att hålla i handen
Hjälplösa är våra koordinatsystem
Värdemängder och riktningskoefficienter osäkra

Tärningen är kastad!

Alea iacta est.
Våga, satsa
och allt blir en fest.

Plattan 1984

1.

Larmet på Sergels Torg Röster
Instrument
Stegen ekar mellan betongväggar
Ett eko av Himlen på Plattan
(injicerar man ännu på muggarna häromkring?)
I handen sticks ett flygblad på ogrammatikalisk
svenska, ett budskap från Uruguay
om "folkets generalen Liber Seregni"

Och röster skrän instrument
Bland butiker snutar inrättningar
fattas bara en bäsing

Lagmannen talar:
"Bygg en bäsing i stadens mitt
lägg lekarna strängt under lagens makt!"

Sergels Torg Plattan
fyllt av tiotusen
flygbladsutdelare
Allt stöd till de vindögda på Öland!


2.

Skateboardåkarna i Gallerian - är det
någon som minns dem längre?

Det finns fler punkare på reklampelarna
än i verkligheten, tror jag

Snön ligger aldrig kvar på Plattan,
modena växlar


3.

Huvudstaden i ett avlägset land i de
vita sommarnätternas region
och allt tycks flyta fram här på Plattan
mellan de pyttesmå höghusen
bevakade av en glasobelisk och en
samling TV-kameror -

och anarkisten får plötsligt en syn:

"Så ser man på hundra TV-skärmar hur
tiotusen konsumenter löper amok och
stormar butikerna
alla larmen går när fönsterrutorna slås in,
den utflippade robotgenerationen som aldrig
riktigt satsade på sig själv väller som
en oformlig massa in i konsumismens
tempelsalar i orgiastiska plundringar.
Här råder nu fullständig självbetjäning!"

4.

Mellan tillfällighetsjobben drivande
restaurangkök och diskplockning vinare måste
ha en vinare eller vad som helst sitta på
trappan fan det blåser orkar inte jävla lodis
far åt helvete ungjävlar gå till socialen
måste spy må så jävla

Ett bylte på Trappan, kurande under blåsten, tänker:

"Stig upp ur dessa lumpor, kom fram ur rivningshusens
kaos, ur fyllornas natt, ur fyllecellernas och
de likgiltiga polisernas grepp; låt en stor
värme stiga upp ur betongen, lätta upp de
styvnade lemmarna, åh Gud, tack för värmen"


5.

Ett år - mer var väl det inte ? -
med Klotterplank och Fria Talares Tribun

Bort detta! Främmande fåglar i vår
halvpreussiska demokrati

I stället kom femlingspartiernas pratokrati,
de välansade, kostymprydda, slipsomlindade
tiraderna, slutgiltigt förkroppsligade av
tvålgossen Westerberg. En värld fjärran
från utschasade dubbelarbetande kvinnor som
jäktar över torget med tunga matkassar.
Två världar fjärran från de mörkhyade
gentlemännen som leende, huttrande i
vinterkylan med händerna i fickorna, möts
och samtalar under halvtaket. Och i vilken
värld lever de unga revolutionärerna -
arvtagare till de jag såg redan 1968 - när
de står där med sina tidningar och banderoller?

Den unge revolutionären tänker:
"Jag ser proletariatets stålhårda bataljoner
komma, hur de föds fram på samma sätt som
vackra fjärilar spricker fram ur fula larver -
jag ser hur vardagsmaskerna, fula, likgiltiga,
hånfulla, trötta, fientliga, nedgångna, faller
till marken och trampas sönder, och de nya
ansiktena lyser fram som den mildaste vårsol,
starka och stolta. Jag ser hur ljuset som en
stormflod tränger genom hela detta samhälle,
en renande flod i detta mörka Augiasstall"


6.

I den fjärde världen står den frälste med flammande
själ, redo att bära martyrskapet att predika
för de döva i snålblåsten i ett Köpenskapens
Tempel där Penningguden hånskrattar åt såväl
Herren Sebaot som Herren Krishna
I oljudet från Marias Enmansorkester ber han tyst:
"Ack Herre Jesus, lyft mig i dina ljuva armar och för
mig till Himmelriket, bort från denna skökostad,
denna Helvetets förgård där människornas hjärtan
är gjorda av sten, där de goda orden faller som
säden på hälleberget - bort från arbete och
räkningar och tjat, till Dig där fromma själar
kan leva som liljorna på marken, utan sorger,
inte till Gud som jag inte förstår, utan till
Dig, milde Jesus Kristus"


7.

Där blänker bankernas putsade fasader omkring
hallarnas heliga mummel och skriken från arbitrageavdelningarna, palats vid palats,
hus vid hus som betongmoln över smutsiga
stadsduvor och insamlingsbössornas
skrammel

Hungerstrejkaren i sin låda nedanför Kulturhuset
i protest mot lokala orättvisor. Men i vårt
land bedrivs inte mord och tortyr i statlig
regi, och vad tänker den mörke aktivisten
med sina namnlistor, banderoller, flygblad -
driven hit som en flyttfågel förd ur
kursen av onda vindar?

"Kamrater, mina tankar ständigt irrande över
världen, över bergen och haven och hem
till er, till de goda människorna, till de
små vackra byarna och städernas breda
avenyer, till mina käraste föräldrar, syskon -
till poliserna, gendarmerna, de
mördande militärerna ..."

Ingen stannar på Plattan

Thales från Miletos

"Vatten" sade filosofen
"är upphovet till allt liv,
mina vänner,
vattnet fördriver döden!"

I den svala kvällningen
lågo männen till bords
medan slavtjänare fyllde kådigt vin
i präktiga bägare;
de voro gäster hos den vise i Miletos.

Han såg i bägaren, tankfullt,
och fortsatte så:
"Detta har jag sett
och det kan envar se
som reser till Egypten,
hur öknarna ligger tomma och döda,
ett fruktansvärt land
medan Nilen vart år svämmar över
och lägger det fruktbara slammet
högt på böndernas åkrar. Ja, man ser
hur växter och insekter av sig själva
kommer fram ur slammet.

Och vänner, kloke män,
jag ber er betrakta det torra kadavret
av en död hund,
likt den ni kanske såg helt nära min port.
Död var hunden och med döden försvann,
som ångan ur en kokande kittel,
den livgivande vätskan ur dess kropp.
Ja, vätskan i blodet, växternas sav,
fukten i andedräkten, regnet,
det är ett och detsamma: vatten.
Vatten fyller världen med liv."

En köpman som seglat på Pontos
höjde bägaren och ropade drucket:
"Vid Dionysios och Den Stora Modern,
glöm inte vattnet som döljs i druvorna
och får våra kroppar att brinna!"

Och den vise svarade leende:
"Ja, även i vinet bor gudarna".

Höstresa

Silvergrått vatten i nyplöjda fåror -
på ängarna glider det gröna undan,
falnar och döljs under en
långsam brungul dyning
medan löv, likt bränningars skum,
jagas av vinden

Detta är höstresans höjdpunkt
innan nattfrosten pudrat
marken vit och fryst
gölarna till is

Svarta fåglar prickar himlen över
en gyttjegrå åker
svarta prickar hastigt skymtade
från tågfönstret
en orolig flock mot fonden
av moln -
ändå, vänta en tid!
ännu har inte luften fyllts av
den vassa smaken av snö
det är bara regnen som drar
förbi i front på front
och smeker landet med sin
stora gråhet

Ett glissando längs livets strängar

Ett glissando längs livets strängar
Eller ett skrälligt rubbato
Dessa ständiga förskjutningar
Dissonanser
Brutna ackord
Krossade harmonier från en sprucken luta

Springer således mot staketet
Mot andra sidan
Och landsvägen
Den vindlar sig fram som en sälgflöjt-melodi

En kvällsflöjt bara
en liten melodi

Dansar träden
när trollkarlen spelar?

Ur flodens lera
formar gudarna en människa
som gör en flöjt

Rent som vårregn
tvättar dess toner jorden

Kosmos lyssnar

Fjäderlätt studsar dovhjorten

Fjäderlätt studsar dovhjorten över vägen
genom den igensnöade hästhagen -
spillkråkan skriker bortom granarna
som ett offer under kniven.

Vore det inte för suset i öronen
skulle jag höra tystnaden mellan vindkasten.

Tankarna glider tysta som en nötskrika
upp mellan granarna, väntar vaksamma,
avvärjer det onda som kommer med blåsten.
ser fågelögda mot solen.

Det är inte måsarnas sak

Det är inte måsarnas sak
att sortera fram molnen ur diset
eller rena solens strålar.

Vinden från söder är egendomlig.
Solen tvekar.
Vilken diktare har sjungit upp blåsten?
Vilken mening har orden som bär molnen?

De stora resenärerna fann inte sanningen.
De små fann den inte.
Hur med de som aldrig reste?
Man kan inte inte-resa
ens om man kedjar sig fast vid en klippa.

Stoder av sten

Stoder av sten
tiger
tills de har något att säga

Jag vände mig om
gick
till den tysta värdigheten

Stod
betraktade lärkor
innan sången
vittrade himlens gråhet

Känslor

Känslor kryper in
omärkligt som miniubåtar

Gränszonen mot världen är vidöppen

Ytan ligger blank och oskyldig
men över bottnarna kommer de krypande

känslorna
stämningarna

Järnsparven sjunger

Jag vet var järnsparven sjunger
bland granar vartenda år.
Jag vet var skogssnäppan jagar -
jag såg den i skogen i går.

*
Vinden brummar i örat
Dubbeltrasten knarrar på berget
Åkerleran stelnar till sten
den första maj
när järnsparven sjunger in sommaren
från sin grantopp

Det här är varken Sarajevo,
Kungsträdgården eller Humlegården,
bara trivialskogar

Gick en väg jag trodde jag aldrig gått förut.
Det hade jag.

Hund skall hållas kopplad

Det är som ett poem:
Hund
skall (vov vov vov)
hållas
kopplad

Fallskärmshopparen

Tänk: fallskärmshopparen
kastar sig ut
möter den hårda vinden
faller
räknar till tio
utlöser skärmen
känner rycket
svävar nedåt
nedåt
nedåt
men kommer aldrig ner
glider bort genom moln
över okända länder
ut bland stjärnorna

Tuschmoln

Han såg molnen glida förbi under den vitblå himlen
(den övergick omärkligt i elfenbensvitt mot horisonten)

Det var som vore himlen ett ark rispapper
fuktat av en himmelsk konstnär
och där på det blöta pappret hade penseln droppat tusch,
tusch rikligt utspätt med vatten tills det blev ljusgrått,
och dropparna flöt ut, ljusgrå med suddiga kanter
på det ljusblå eller elfenbenvita arket.
Här och där fick också små stänk av mörkare tusch falla i det ljusa för att ge molen volym och struktur.
På de höga molnens undersida hade understundom lite blekgult eller indigo fått sprida ut sig,
mot horisonten målades tjockare med vitt i det grå.

Så gledo tuschmolnen ljudlöst förbi
mötande natten som närmade sig över Östersjön
tills västerhimlen flammade upp i ett dunkelt koboltviolett och himmelssfären djupnade in i det blåsvarta.

Kristi himmelsfärdsdag - Hedvig Eleonora kyrka

Från tornet spelas Amazing grace
när Jesus säger hej och svejs
och far hem
till sin himmelska fader

Skriv mig en dikt

Skriv mig en dikt om notblomstrens klockor
som bugar sig fram över insjöns vatten.
Dikta mig verser om ekträdens kronor
där fåglarna trivs i lövverkets skuggor.
Gör mig en dikt om björkarnas stolthet
när vinden skakar dem fria från regnet.

När havet var öppet

När havet var öppet
friskt och nytt
och saltstänk fräste om bogen
på båten med mast
av bambu, och segel
med färg som morgonens sol -
då var en lust att resa!
att fara
från strand till strand
efter fåglarnas flykt
efter stjärnornas gång
och moln över fjärran öar!

Utan annat slut
än en flyende synrand:
havsmänniskans ögon
kanoten
glider ut bland stjärnorna;

en slätt
lägereldar i Beringia
att se en ny värld!

Domherren visslar

Domherren visslar
Jag visslar tillbaka
Vi visslar tillsammans
Den flyger iväg

Världsmusik

Gamelangmusik ifrån Bali -
klockor med pling och plong
Tuareger från övre Mali
drar till med en lustig sång

Masar som spelar fela
Turkar som tutar flöjt
Hör hela världen spela
Sinnet blir glatt och nöjt

Världsmusik kallas köret
Toner från fjärr och när
Några blir upp i smöret
Tjänar flis på sånt där

Spelmän ute i buschen
sjunger och spelar glatt
lät som dom stod i duschen
men tjänar inte ett skvatt

Morgonen var en fanborg

Morgonen var en fanborg
dukar spända i vinden
eldflammor i mörkret

De förebådade dagen
vägen
sanningen
livet

Solens väg

Ek och syrén

Åldrig ek
sönderfallande
snart utan grenar
krokig gamling
ändå grön krona
kanske sista våren -

vid dess fot
syrenernas blå strutar


(Några veckor senare hade syrenernas blommor fallit, men eken stod oföränderligt grön.)

Oktobernätter

I.

Rödljuset rinner ut i den oljeblanka
asfalten
ljus rinner som dimmiga toppade
koner ur idrottsplatsens
strålkastare
billjusen rinner förbi på gatan
och från en osynlig himmel
rinner mikroskopiska
vattendroppar


II.

I halvmörkret under buskarna lyfts ett sjok papper
av vinden och glider bort som ett vitt smygande djur

det är höstens mystiska mörker som går fram över
gator och gräsmattor och ljudlöst driver ett
smygande papper mellan buskarna


III.

Vintergatan vrider sina svarta händer
runt motorvägen
sväljer bilarnas ljus utan en min
sopar bort löjliga gatlyktors bleka
ljuspunkter utan ansträngning
(utan att ens märka dem)

Vintergatans stora obetvingliga mörker -
hur skall det då inte vara i den
intergalaktiska rymden?

Mjölkdroppars miljoner roterande
i gravitationsfälten
och ändå är det ett mörker som sänker
sig ned - och slukar
motorvägen


IV.

Månstrålar
spridda i de tunna molnen
blott nattljusets återsken är synligt
genom några tunna moln
spridda över himlen

Hemkär

I Norrland finns det lapplandspajsare

I Götet finns det fotbolls-gaisare

Men säg: vad kan väl vara najsare

än Stockholm, home sweet home!

Karst

Galen taoistmunk

under stjärnorna

söker sanningen

i flodernas svarta vatten
där pilarna doppar sina grenar

söker livets väsen

bland slingrande stigar i bergen
där förvridna tallar reser sig
över splittrade klippor -

söker odödlighet
i cinnobern och kvicksilvret -

när tröttheten lägger sin grå hand
över ögonen:
luta dig bakåt

och dröm om en svalkande vind
som ett livselixir

som en frisk ström av syre
genom hjärnan

sväva fram genom luften
som ett buddhistiskt helgon

korsa den breda floden
stående på ett vasstrå.

Grip din stav och vandra -
galne munk!

Vårblåst på Söder

I vårblåsten irrar förvirrade lodisar i
fladdrande grå rockar fram längs
Hornsgatan, Ringvägen.
Med kinderna igelkottade av gårdagars
skägg blåser de längs väggarna
som gamla löv

medan andra stapplar fram -
desperat stöttande husen i Katarina
församling.

Solen och vårblåsten vänder människorna
som timglas

och vintern rinner ur deras hjärnor

Vilken filosof kan förklara

Vilken filosof kan förklara:
svarthakedoppingen i det svarta vattnet,
hägerns tunga flykt över vassen?

Eller:
smaragden inbäddad i olivin
och de små stänken av glimmer?

Att ställa passiva förnimmelser
mot det arbetande intellektet,
det kvantitativa registrerandet
mot medvetandets kvalitativa språng;
det är filosofens uppgift.

Poeten sitter under ett träd i gryningen,
iakttar regnet som faller i kanalen
hur droppar bildar ringar i vattnet.
Hans tanke och penna tar sönder verkligheten
och sätter den samman igen,
en gammal verklighet
men i dikten ny,
alldeles som materians transformationer
i fysikernas acceleratorer.

Eller som i berggrunden långt under våra fötter:
det gamla mals ned
och bildar det nya.

Exploderande stjärnor
och interstellära gasmoln
var våra äldsta förfäder -

borde inte det ge anledning till eftertanke?

Det stillnar

Det stillnar.

Ormvråken
sveper vindens mantel om nacken
gör sina magiska cirklar.

Fågeln tar vinden bort
från sömniga träd,
trötta efter morgonens värv.
Nu är det vila.
Bryggan vilar också.

En ballong

En ballong
på mycket hög höjd
där kölden är arktisk

därnere
lever kontinenterna sitt liv

rymden
ger rum för eftertanke

perspektiven
oändligt långa
vindarna
vägen

Om tusen portar stängs -
vad gör det?

Det fanns stränder

Det fanns stränder där man kunde vandra
från gryning till kväll
Dagsresor över vit sand med spår
av havssköldpaddor
och djur som bara kom upp
vid högvatten och fullmåne
men aldrig en människa
som drog kanoten ovan dyningarna

Sjökor frustade i vågorna,
sjönk till korallbottnarna
Horisonten såg hajfenor, stjärnbilder
men aldrig ett segel

Man kunde vandra
från gryning till gryning

Tag kvällen

Tag kvällen
Väg, granska
värdera dess existens
av fjärran brus
och en koltrast.

Det skulle kunna vara en liten stad
långt borta
i en annan skymningstid

Knappt har lärksången avtagit
förrän starflockar samlas
och oron växer

Åkrarna grönskar i ljusa sommarnätter
medan staden
bara är ett avlägset brus

Skatan

Det var när skatan flög upp mot fönstret. Bara någon sekund, när den svarta och vita fågeln landade med klorna krafsande mot fönsterblecket. När skatan fanns där i profil, med huvudet och den lätt krökta näbben. Djupblå, blågröna toner i det svarta. Och ögat. Ögat såg snett nedåt, in genom glaset. Mörk, vaksam blick, stolt och säker.

- Nå, kommer du, eller inte?

På kvällen vill jag öppna en dörr

På kvällen vill jag öppna en dörr
och vandra i tankarna
längs andra vägar än dagens.

Där finns ett vinterland
med blåtonad snö
frostiga spindelnät gnistrande vita
och havet som sakta fryser...
där finns en enda
liten åkerviol
som mittpunkt i en vintergata
av sakta svängande färger...

En vinterväg med is infrusen
mellan gruskornen
snöfläckiga granar
en väg mot stranden

Åren glider bort

Åren glider bort som svarta flak
mysterier, ogenomträngliga
för ett svagt förnuft
omöjliga att gripa.
Glider bort, och man undrar
"vad hände?"
medan ett nytt flak tornar upp sig
svart, ogripbart.
Du kan inte simma mot strömmen
inte korsa den
bara driva med
bland de svarta flaken

Det går inte att resa längre

Det går inte att resa längre
Världen skrumpnar
Vissnar
Faller sönder
Horisonten sjunker i dy
Stigarna förintas
Återstår att resa i tanken

Det finns en sorts evighet

Det finns en sorts evighet
som inte är "känd från TV",

ett kosmos
som inte kan fotograferas
inte klädas i ord

ett rum
där mystiker dväljs
i avskildhet
och långsamt löses upp
som löv på marken

Roms expedition till södra Arabien år 24 f.Kr

Känner mig lite frusen om fötterna.
Läser om den romerska expeditionen till
Sydarabien år 24 f.Kr.
Dom där legionärerna frös nog inte.
En armé på tiotusen man
gick under i öknen.
Det lyckliga Arabien
begravde Roms örnar.
Varje skrivbordsstrateg reagerar:
Varför marschera längs kusten i en månad?
Var fanns flottan?
Underhållsbaserna?
Ryttaren Cornelius faller av hästen
död av solsting.
Begravs där långt nere i södern.
Vad säger du?
"Ledningen grälar
solen pinar
araberna lismar
med kniv under manteln."