Jag skriver inte dikter av plikt
eller längtan till Evigheten.
Men vårdag med sol och rödhakesång
och lövsångardrillar som stilla trillar
mellan nyss utslagna löv
möter vackert, vackert, min trevande vers.
Fåglarna flyttar, hösten blir vinter,
själv står jag här med verserna kvar.
Men tänk: kanske någon vers, ett mirakel!, får vingar
och lyfter ur mörkret
till ett vackrare land.
(Detta möte bör lämpligen inträffa vid den ryskortodoxa julen, som inträffar den 7 januari.)
I Kremls gyllene salar sitter Putin och väntar:
Månne tomten på dörren gläntar!
Ljusen i silverstakarna flämtar.
Ute i staden klockorna klämtar.
Och se: som en dröm - Fader Frost i dörren!
lik en biskop i full ornat. Och förrän
han ropat "Guds fred i stugan",
utan den minsta bön eller trugan,
stiger gubben värdigt i salen in.
"Välkommen, välkommen, vännen min!"
ropar Putin och sneglar mot gästens säck.
"Javisst" svarar Frost, "här är ingen smäck.
I stället för prylar av billig plast
får du här några stora fina oblast!
Hela raden av alla dessa
uppomkring Kharkov, ner till Odessa".
Klockorna klämtar i Putins stad.
Frost får ett glas och blir väldigt glad.
Men snart måste Tomten skynda åstad
och jobba i årets julklappsparad!
Gärdets grå kråkor
spatserar lugnt och värdigt
i novembers färg.
"Avgasblå", enligt Hodell. (*)
Novembergrå, enligt mig.
