söndag 28 december 2008

Floden

Floden speglar himlens mörker
och stjärnorna.
Stränderna syns inte mer.
Flotten grips av strömmen,
ställs under dess spira
och makt.

Vattnet och himmelskupan
är allt.
Här finns inte gudarna
eller de små männen av papper -
bara floden...

Ligg ner,
svep dig i filtar
ligg på de grova stockarna,
se stjärneldar frysa
till stela prickar av frost.

Sakta brusar vattnet sin sång
som en ensling
som bara drömmer
medan din vaka
fylls av tomma ord
som bländar själen
för ett ögonblick
tills dess tankarna fylls
av himmel och flod
och allt det andra dör bort.

Står väl någonstans
i en bergig trakt
en jätte och häller vatten
ur stora kärl
i en glad kaskad
för att skapa flodens källor?

Det vet jag inte
och var strömmen för
är ännu en fråga
som saknar svar.
Säkert är dock
att allt följer med
i flodernas flod


- och inget blir kvar.

Vid sjön där älvdansen gick i somras

1991 var sjöarna frusna i Stockholm i början av januari. Minns inte vilken sjö det här avsåg, men gissningsvis var det i Tyrestaområdet. Frusna sjöar kan ge från sig egendomliga ljud ...



I.

Tunga toner
Under isen
Ekar ensligt
Skogen svarar...

II.

Under isen
talar jättar
knirkar hummar
mumlar gåtor
muttrar frågor

III.

Pukslag


En puka, eller två
Ett slag


En virvel -


Det är vintersjöns symfoni

lördag 27 december 2008

och gick in i stenen


Vände jag
och gick in i stenen
blev ett grått ansikte mot vinden;

trastar skulle gärna sitta vid mina fötter
mossorna hölja mig med en värmande rock.

Årstider
skulle kasta löv och blommor.

Ett spöke går genom Europa ...


Spöket hade tröttnat på vandringen
Satte sig länge att vila
Slumrade bortom den dammiga vägen

Då hördes röster och rop
Skrikande människor sprang förbi

Sömnigt såg spöket mängden
Storma fram på hans egen väg

onsdag 24 december 2008

Mina juldikter

Nu rassar får vatten på sin kvarn
när stenar kastas av förortsbarn
och mordbränder anläggs i förortsgränder
av "utanförskapets" flitiga händer.
Somliga klagar, andra har kul
Så må det vara - nu är det jul!

***

Nu vandrar advent mot sin stora final
som tyvärr blir knal
I stället för jultallrik, stor och fet,
blir det krispaket!

måndag 22 december 2008

Vintersolstånd

Vintersolstånd

Hänger på gärsgår'n

Väntar dag

Afton i fjällen - 13 juni 1991


Den här floden går mot norr
mot isens rike
och köldens - Nifelheim.


Här har bläsänder bon
och grönbenor -
en röd groda såg jag -
från berget faller block.

När bergväggen lyser upp
i kvällssolen
färgas den sakralt bleklila.
Sydöstan sjunger aftonhymn.


Från någonstans uppströms
ropar grönbenan

Forsens och vindens borduner
brusar i kapp

Det är afton i fjällen

Bro


En bro rullades ut över vattnet
bred och glänsande
bort till de mörka bergen.

Ljus blev silver
vibrerande i korta vågor
och på bron kom ...

Aldrig var mitt liv bättre än då

En midsommardag

Lyssna
efter det som drar bort

En vinge
vidrörde kragen ett ögonblick -
försvann mellan träden

Långsamt
kommer koltrastens inlägg,
och en trött rödhake;

det är som någon
vänder sig bort
tappar intresset
och börjar gå. Går sakta
från den blommande ängen

söndag 14 december 2008

Den läsandes vånda

Berget av olästa böcker växer

Tjocknar och växer fast tiden står still

Tidsspannet krymper och högarna växer -

Min tid tar slut. Det mesta blir kvar

Haiku i klassisk form om att inte dricka glögg p.g.a. avstående från att gå på bandy

Att dricka varm glögg kan glädja frusen publik vid bandymatcher. Bollen är ju så liten att man inte ser den utan får trösta sig med annat. Men jag går inte på bandy och slipper därmed denna hemska sörja.

----

Glögg gör ej min näsa röd

Jag likar ej slikt

Är inte bandyfantast

Julafton 1990

Det var tydligen rätt dåligt med snö i december det året också. På julafton talar djuren enligt gammal folktro. Kanske de har kommentarer om oss?

----

Blekgrå vinter
utan snö -
tiden står stilla
väntar tomtegrå
i vadmalskolt och luva.

Vad sade djuren i natt?
Talte svinen i fabriksstiorna,
talte broilerhönsen
till dopade travhästar
om midvinterns gåtor,
om människor
utan själ och ansikte?

Bara en röst som skriker
rätt ut i rymden -
lyssnar efter ekot
förstår aldrig svaret
förstår inte frågan.

A ... Ö

Allt har sin
Början ifrån
Centrum
Där man
Enligt spelets regler
Får börja med att
Gå mot
Horisonten.
Inte tveka.
Jaget
Kräver
Långa Marscher. Dessa
Nöter
Oupphörligt
På Status
Quo som föredrar
Renborstade
Skor.
Till slut:
Umbäranden gör att man
Vacklar som en berusad
Xylofon,
Ylar i döda
Zonen och
Återkallar
Äntligen
Ödet.

Den gudalika människan

Den gudalika människan - Gud, således -
lever i sin egen värld. I helighet
utesluten från mänskligheten. Innesluten
i sin egen strålkrans, faraonisk,
omöjlig för dödliga människor att
beröra. Räcker han ut handen
för att röra en människa är detta döden.
Förtvivlad sträcker sig dödsguden efter livet.

Tid - stilla

Dunk från gammal räls
kvar i vagnens väggar

Hörs bakom
stationens tystnad

Tid - stilla

(Ja, detta verkar väl högtidligt, men är inte mer än ett intryck jag fick i lördags morse när jag skulle ta tåget till Uppsala och kände behov av att kliva in i den tågavdelning som enligt an-slag på dörren "får användas även när tåget står på station". Det kändes som rälsbruset satt i väggarna och sände ut diskreta små dunk.)