Här är en svit som jag skrev till
Världspoesidagen, den 21 mars:
Vad är poeten annat än observatören av de
inre och yttre rymderna, vars rön sedan rapporteras i ett mer eller
mindre pompöst språk? Låt oss försöka, detta är intryck från
morgonpromenaden uttryckta i fri vers:
Tallkronorna sprakar i vindkasten
Nu känns blåsten med ens ljummen
Bofinkarna låter självsäkra tonsäkra,
de har sjungit upp sig senaste veckan
Våren blåser in över världen!
Eller om vi kör en stavelseräknad haiku:
Tallkronor brusar
Bofinkarna sjunger starkt
Vårblåst i Stockholm!
Eller varför inte ett försök med stavrim?
Bofinkar bröstar av
bullriga drillar.
Vinden vänder
sinnet mot vår.
Blåsten bänder
vintern bort!
Och till slut lite gammaldags hederliga slutrim:
Vi trodde att vintern i landet var låst
Men nu kommer våren med ljummen blåst
som larmar och brusar i tallarnas toppar -
det finns ingen makt som våren stoppar!