Svit med höstlöv

I.
Denna förening
av organiskt och oorganiskt material
kan aldrig sluta lyckligt.

Lövets liv och värme
mot den kalla stenplattan.

II.
Kungsholmen glöder -
i sena septembers kyla
syns brinnande lava tränga fram,
trycka det gröna åt sida,
utropa sitt nya herravälde.

III.
De möts -
en sista stund av ömhet
innan förgängelsen.

IV.
Idag grön -
i morgon röd.

Gårdagens grönt -
dagens rött.
Så småningom, för jordbakterier:
dagens rätt!

V.
Minns berget
sin egen rödglödgade ungdom?

VI.
I det sista -
trotsigt röd!
Jag må gå bort,
men kampen går vidare!

VII.
Häftigt, va:
leopardmönster!

VIII.
Näckrosbladet vissnar ...
har någon glömt att vattna!?

IX:
Löv på trappsteg av trä -
se upp!
(eller snarare: se ned!)
för blöta upplösta blad på trä
kan bli såphala!

X.
"Ut på sjön kamrater,
låt oss lämna den här stranden!
Här ligger vi,
där himmel slutar och vatten börjar ...
eller om det är tvärtom? ...
nåväl, ut på sjön,
låt vind och vatten
föra oss mot nya okända världar ...
och klaga inte därborta,
var det så roligt
att bara hänga på den där kvisten dag ut och dag in!"

Sommaren slutar

Sommarn slutar
på stenen i vattnet
där ärlan väntar
tecken att flyga


Solen släcker
den sista glöden
i björkens gulbruna
döende blad

Blygsam källa

Diktens källa är ofta blygsam
En tanke i livet som liksom smygs fram
Och därför jag fotat - med sedvanlig flit -
Lappen som gav mig en inuit

(Och vad det handlade om ser du här.)

Vanth - etruskisk afton

(Skrevs för 25 år sedan drygt, kanske sedan jag läst Hans Furuhagens bok om etruskerna. Rekommenderas, trots att den är rätt gammal vid det här laget! Vanth och Charus som nämns i dikten är etruskiska dödsgudomligheter med olika framtoning.)

Vanth sveper vingarna om mig
som ett skydd mot livet.
Därute brusar det
forsar, kaskader:
blocken bullrar
på strömmens botten.
Här råder stillhet.

Vanths vita ansikte:
en vacker fullmånenatt,
håret bärnstensglitter.
Vackrast dock vingarna
falksmidiga
mjuka starka fjädrar
ger skugga mot den hårda solen.

Jag sitter i lunden
och ser Etruriens sol sjunka i havet
blodfärgade dyningar
mot en sumpig kust.

Nu har de tio seklerna nått sitt slut
och solen sväljs av havet ...
en sista gång, sista bara
låt mig andas,
blunda, känna natten mot ansiktet -
näktergalens, cikadans natt
under den mjuka vingen!

Vanth, du är mildheten och skölden
mot Charus grymma klubba,
lugnt tar du de utvalda vid handen
och går genom den sista porten.

Städer, riter faller - ty så var bestämt
(varför är hjärtat då så tungt?).
Världen går sin väg som åsnan eller oxen
drar kvarnhjulet runt runt
alltid samma väg
tills de stupar ...
där landar en vit uggla i pinjen
och ropar ... rösten fyller natten ...
Vanths smala fingrar
griper min darrande hand ...

Edit

(För tjugosex år sedan exakt läste jag en samling med Edit Södergrans dikter.)


Stjärnsplitter,
dagg i gräs,
på strandens stenar - något
talar till dig
blomma i nyvintersnö,
förandligad när lungorna förtvinat.

 Lysande stjärna:
låt glittret i din hand
falla över Karelen.

Blott anden kvar
blott det bleka ansiktets grav;
men skuggan rister av skratt
och smyger mjukt i mörkret
som en smidig katt.

Dikten har
sitt hem i ett sorlande hav.

Fallen kämpe

Du stackars lilla blomsterknopp
som fallit av. Där sattes stopp
för livet ditt - ja, i dess mitt
det stäcktes av ett elakt snitt,
och blomman tappade sin glöd,
så aldrig blir den präktigt röd ...

Så sakna nu hibiscusens knopp ...
men nästa år finns åter hopp!

Ur skuggorna

Ur skuggorna

lösgörs en skugga

och drar mot höst

Efter tusen år

släcks aftonsolen ut

i sakta glöd

Ansiktet svartnar

Fylls av stjärnor

Något stals från hjärtat

och kvar fanns saknad

Nu försöker man stjäla saknaden

Den är en nattfågel

mellan stjärnorna

Jag är ett ishav

Jag är ett ishav

Rosenmåsar, vittrutar
mäter mina vidder

I de yttersta smältande flaken
där fasta strukturer blir flytande
finns alger

Men i mitten härskar kölden
de stora stormarna
norrskenen

Och nätternas stillhet

Apart ap-art

(Poem på tal om 'upptäckten av en ny' - dock av lokalbefolkningen välkänd - art av apa i centrala Kongo. Lesula heter den hos folket på bygden. För gamla Kongofarare som inte hängt med i den senaste utvecklingen så är Kisangani samma som gamla Stanleyville, vid sammanflödet av Lualaba och Kongofloden! Fotot från den vetenskapliga nättidningen PLoS One.)

Det sitter en apa i Kongo och drömmer -
han spelar nog gärna bongo, och tömmer
ett glas på krogen i Kisangani,
att häcka i skogen - det ger han fan i!

Klockan kryper samman

Klockan kryper samman
Väntar på natten

Öarna vältrar sig som valar
vid Mälarens stränder

Symfonin vandrar runt
i modlös förvirring

Solen närmar sig
med all sin kyla,
sitt frostiga leende

Stranden

Stranden
där linjerna samlas.

Inget syns längre
av människor, fåglar.
Inte ens fiskar snappar luft.

Ljuset blått.
Vinden försvinner till andra stränder.
Havet bereder sig att spegla stjärnorna.

Sakta knarrar sand under sulor.
Ur skogen träder en vandrare fram.
Går långsamt ned till det blanka vattnet
i solens sista sviktande ljus.

Dikta dumt i dagar

Dikta dumt i dagar -
sedan få en blixt
av snille. Inte klagar
diktare för det!

Skriva skräp i timmar -
meningslöst och dumt -
diktarsnillet trimmar
arbetet så fint.

Dana digra dikter -
epiken den är svår -
väg med lätta vikter
varje ord på våg!

Skalda, skapa skärvor,
flisor av en värld,
röja runt bland härvor -
göra världen ny! ...

... så lyder diktarens uppdrag!

Johannes Bureus

Johannes Bureus, 1568-1652

Natten är kall över Uppsalas torvtak.
Brasan knastrar sakta.

Rovoljelampan lyser över bordet
och den åldrige tänkarens händer.
Han vänder sakta bladen
i Khunraths märkliga bok,
antecknar något på ett ark.

Gåspennan formar runtecken:
"Jag, Nordanlandens Lejon,
lärjunge till Hermes Trismegistos
och Theophrastus Paracelsus,
söker tingens innersta väsen
och vägen till själens frälsning..."

Pennan saktar av, handen stilla.
Han hör inte nattfågelns rop,
känner inte draget längs golvet.

Ögonen vänds mot Det Yttersta.

Sommarens kvardröjande vemod

Så var det september.

Regn
slår virvlar mot fönsterblecket -
hösten marscherar in.

Låt oss känna ett stilla vemod
över den sommar
som aldrig riktigt var ...

Så går jag med mina drömmar,
upplöses långsamt
och vi vandrar, hand i hand,
in i skuggornas land.