Floden

Floden speglar himlens mörker
och stjärnorna.
Stränderna syns inte mer.
Flotten grips av strömmen,
ställs under dess spira
och makt.

Vattnet och himmelskupan
är allt.
Här finns inte gudarna
eller de små männen av papper -
bara floden...

Ligg ner,
svep dig i filtar
ligg på de grova stockarna,
se stjärneldar frysa
till stela prickar av frost.

Sakta brusar vattnet sin sång
som en ensling
som bara drömmer
medan din vaka
fylls av tomma ord
som bländar själen
för ett ögonblick
tills dess tankarna fylls
av himmel och flod
och allt det andra dör bort.

Står väl någonstans
i en bergig trakt
en jätte och häller vatten
ur stora kärl
i en glad kaskad
för att skapa flodens källor?

Det vet jag inte
och var strömmen för
är ännu en fråga
som saknar svar.
Säkert är dock
att allt följer med
i flodernas flod

- och inget blir kvar.

Vid sjön där älvdansen gick i somras

1991 var sjöarna frusna i Stockholm i början av januari. Minns inte vilken sjö det här avsåg, men gissningsvis var det i Tyrestaområdet. Frusna sjöar kan ge från sig egendomliga ljud ...

I.

Tunga toner
Under isen
Ekar ensligt
Skogen svarar...

II.

Under isen
talar jättar
knirkar hummar
mumlar gåtor
muttrar frågor

III.

Pukslag

En puka, eller två
Ett slag

En virvel -

Det är vintersjöns symfoni

och gick in i stenen

Vände jag
och gick in i stenen
blev ett grått ansikte mot vinden;

trastar skulle gärna sitta vid mina fötter
mossorna hölja mig med en värmande rock.

Årstider
skulle kasta löv och blommor.

Ett spöke går genom Europa ...

Spöket hade tröttnat på vandringen
Satte sig länge att vila
Slumrade bortom den dammiga vägen

Då hördes röster och rop
Skrikande människor sprang förbi

Sömnigt såg spöket mängden
Storma fram på hans egen väg

Mina juldikter

Nu rassar får vatten på sin kvarn
när stenar kastas av förortsbarn
och mordbränder anläggs i förortsgränder
av "utanförskapets" flitiga händer.
Somliga klagar, andra har kul
Så må det vara - nu är det jul!

***

Nu vandrar advent mot sin stora final
som tyvärr blir knal
I stället för jultallrik, stor och fet,
blir det krispaket!

Vintersolstånd

Vintersolstånd

Hänger på gärsgår'n

Väntar dag

Afton i fjällen - 13 juni 1991

Den här floden går mot norr
mot isens rike
och köldens - Nifelheim.


Här har bläsänder bon
och grönbenor -
en röd groda såg jag -
från berget faller block.

När bergväggen lyser upp
i kvällssolen
färgas den sakralt bleklila.
Sydöstan sjunger aftonhymn.


Från någonstans uppströms
ropar grönbenan

Forsens och vindens borduner
brusar i kapp

Det är afton i fjällen

Bro

En bro rullades ut över vattnet
bred och glänsande
bort till de mörka bergen.

Ljus blev silver
vibrerande i korta vågor
och på bron kom ...

Aldrig var mitt liv bättre än då

En midsommardag

Lyssna
efter det som drar bort

En vinge
vidrörde kragen ett ögonblick -
försvann mellan träden

Långsamt
kommer koltrastens inlägg,
och en trött rödhake;

det är som någon
vänder sig bort
tappar intresset
och börjar gå. Går sakta
från den blommande ängen

Den läsandes vånda

Berget av olästa böcker växer

Tjocknar och växer fast tiden står still

Tidsspannet krymper och högarna växer -

Min tid tar slut. Det mesta blir kvar

Haiku i klassisk form om att inte dricka glögg p.g.a. avstående från att gå på bandy

Att dricka varm glögg kan glädja frusen publik vid bandymatcher. Bollen är ju så liten att man inte ser den utan får trösta sig med annat. Men jag går inte på bandy och slipper därmed denna hemska sörja.

----

Glögg gör ej min näsa röd

Jag likar ej slikt

Är inte bandyfantast

Julafton 1990

Det var tydligen rätt dåligt med snö i december det året också. På julafton talar djuren enligt gammal folktro. Kanske de har kommentarer om oss?

----

Blekgrå vinter
utan snö -
tiden står stilla
väntar tomtegrå
i vadmalskolt och luva.

Vad sade djuren i natt?
Talte svinen i fabriksstiorna,
talte broilerhönsen
till dopade travhästar
om midvinterns gåtor,
om människor
utan själ och ansikte?

Bara en röst som skriker
rätt ut i rymden -
lyssnar efter ekot
förstår aldrig svaret
förstår inte frågan.

A ... Ö

Allt har sin
Början ifrån
Centrum
Där man
Enligt spelets regler
Får börja med att
Gå mot
Horisonten.
Inte tveka.
Jaget
Kräver
Långa Marscher. Dessa
Nöter
Oupphörligt
På Status
Quo som föredrar
Renborstade
Skor.
Till slut:
Umbäranden gör att man
Vacklar som en berusad
Xylofon,
Ylar i döda
Zonen och
Återkallar
Äntligen
Ödet.

Den gudalika människan

Den gudalika människan - Gud, således -
lever i sin egen värld. I helighet
utesluten från mänskligheten. Innesluten
i sin egen strålkrans, faraonisk,
omöjlig för dödliga människor att
beröra. Räcker han ut handen
för att röra en människa är detta döden.
Förtvivlad sträcker sig dödsguden efter livet.

Tid - stilla

Dunk från gammal räls
kvar i vagnens väggar

Hörs bakom
stationens tystnad

Tid - stilla

(Ja, detta verkar väl högtidligt, men är inte mer än ett intryck jag fick i lördags morse när jag skulle ta tåget till Uppsala och kände behov av att kliva in i den tågavdelning som enligt an-slag på dörren "får användas även när tåget står på station". Det kändes som rälsbruset satt i väggarna och sände ut diskreta små dunk.)

Trött måne

Måne går trött

Baklänges mot morgonen

Vilar en stund

På stolpens krön

Olav "den helige"

(Jag skrev det här för många år sedan när jag såg en målad trästaty av Olav "den helige", Norges skyddshelgon. Under sina fötter trampade han en liten stackare. Nyligen var jag inne i Uppsala domkyrka och såg en gråblek stenstaty med samma motiv, en liten stackare som "helgonet" trampar på medan han själv står och glor rätt ut i luften. Jag tog en bild som härmed bifogas.

Det var inte alla som kallade Olav helig. Olav digre var också en benämning. Kan väl översättas till "Tjock-Olof" på svenska. Olav var nog inte mer helig än de flesta andra våldsamma folkplågare på sin tid. Och i den här dikten får den lille nedtrampade mannen ordet. Man kanske också kan kalla det "en underdog skäller tillbaka") :

Där står Sankt Olof
med guld i skägg och hår
och rosiga kinder;
blicken i fjärran
och fötterna på en liten man,
hopkrupen
förvridet ansikte -
och den lille mannen knyter nävarna
och förbannar:
"Tjock-Olav, din djävul,
du som glor ut i vädret med tomma ögon
och trampar på oss som är små,
vänta du bara!
Vänta du, när hämnden kommer
och jag skjuter rygg så att du faller
rätt på ditt dumma ansikte,
och jag reser mig och krossar dig,
ditt uppblåsta beläte
så att du aldrig mer
kan trampa på den lille mannen!"

Halv måne

Halv måne
möter moln
manar frid
speglar sol

Så går dag mot kväll

Och himmel gyllen-brun

Mjölkar mjölkbar

(Tankar vid betraktande av gammalt foto från landsbygden:)

I hagen med hamlade träd
sitter en piga och mjölkar

Gläd dig nu piga, gläds,
ty kon är naturens mjölkbar

Trötta november

November:
trött månad
tyngd mot marken
av ledsna moln

Inte vårens hoppfulla
trötthet i själen;

nej, bara november
som gräver sig
in mot märgen
sitter bakom pannan
strör grus
och dimma
i ögonen

Det döda barnet

Har publicerat denna dikt tidigare, men här kommer bilden också: ett barn på Grönland, dött och mumifierat någon gång på 1400-talet

Det döda barnet
Förunderligt fotografi
Ansikte som en blyertsteckning
Som en torrnålsetsning
En mjukgrundsetsning
Svarta ögonhål
som ett fall
rakt in i
den stjärnlösa
himlen.

Oktober

Den blöta sanden

Spår av bara fötter

Så egendomligt

Oktober

(Erstavik oktober 1986)

ETRUSKISK GRAV

Här är ett par av de bilder som inspirerade mig till följande dikt. Klicka på dem för att få lite större format!

Se! Fåglarna lyfter
Hör! Vingarna smäller
Känn! Allt är glädje!


Jägaren siktar med stenslungan

Fiskare
går ut med båten.

Liv, liv...

Ett gott arbete gjorde han,
målaren,
och väggarna fylldes av liv.

Varför låta sorg fylla graven?
Det som gladde mig i livet
får glädja mig även nu.

Våren är full av gåtor

Är inte alla dessa utslagna buskar och träd
fall för de sociala myndigheterna?

Har flyttfåglarna verkligen anmält ny adress
till Riksskatteverket?

I fall av återuppståndelse från de döda -
gäller ännu det gamla personnumret
eller skall nytt utfärdas?

Våren är full av gåtor.

En kväll i april med vårvintersnö

Det är bara skoj, börja inte spring runt på antikvariat och leta efter den här boken! Ta't som en hyllning till gamla modernister i stället. Bilderna ovan handlar inte om någon Berg i Borås utan är den mer kände Hugo Ball och en av hans alster från Cabaret Voltaire i Geneve.


En kväll i april med vårvintersnö
fann jag en gammal bok
långt bak i hyllan, dammig och tunn,
och tryckt i Borås, tjugosju.

Pärmen var sliten, trasig och grå
titeln med gotisk text:
Vårvinterdrömmar av Fritjof Berg.
Eget förlag, förstås.

Skymningen föll, och snön med den
Dammet blåste jag bort
Satt i fåtöljen och vände blad
Kvällen gick över till natt

Hundöron, fläckar och blyertsstreck
ytan var ganska ful,
men orden...

Da da da
gla gla gla
bla bla blanda orden till smet
Esaias Tegnér var en stor poet
Själv är jag bara petimet

Kvällen fick färg
av märkliga ord
diktade samman
av Fritjof Berg

Galen man i gasmask och hjälm
dansar en världskrigsdans
med taggtråd och bomber och aeroplan -
Europas rasande skälm!
Speglarna spricka i Ludvigs Versailles
Kraset hörs till Berlin
Himlarna smides till pansar och stål
Hör du detta, canaille?
Dansa foxtrot, du galne soldat
cake walk och bostonvals
utan ben och med sprucken blick
huvudet på ett fat.
Dansa, Salome, kaki-balett
takten slår Friedrich Krupp
Scenen är gyttja och gamla lik
Slå aldrig till reträtt!

Var han tokig, vår gamle poet?
Misskänt småstadsgeni?
Upptäckare i ordens värld?
Kulturbolsjevik?

Ta-ta-ta-ta-Trotsky
Sjunga Röda gardets kulsprutor!
Monoplan och biplan förbrödras
i luften ovanför Kreml
Negrer och kineser äro också glada!

Rantan tantam
gvek kvack-kvack
alla säga tack-tack-tack
limpan simpan
hipp hipp hopp
ingen säger stopp-stopp-stopp

Alltså var han salongsdadaist
vår bygdepoet från Borås
Galning geni salongsanarkist
Orden rann som utspädd sås

Svipp tjillevipp och guppen däv
Nu bränner jag Tuppens Lakansväv

Längst bak i boken låg ett klipp
ett gulnat papper från tidningen:
Boråsposten anmälde Fritjofs bok
Galningen borde spärras in!

Regn över skogssjö

Regn över skogssjö

Grått brus

Vita näckrosor öppnar kalkarna
Mot en himmel som redan spricker upp
Och låter klarblå höghet falla mot vattnet

Rödbena. Två dikter om samma tema

Rödbena. Två dikter om samma tema

1.

Rödbena
Enbent
Sten


2.

Rödbena – enbent – på sten
Tänker på – ingenting alls
Insekter svirrar
Svalorna irrar
i sommarens vildaste vals

Från Blekinge - Lyckå slottsruin

Vid midsommartiden 1986 satt jag en dag i Lyckå slottsruin och åt mina utfärdssmörgåsar, och skaldade som följer:

Låt drömmarna fara
i slottsruinen
där maskrosor pryder gårdens grus.

Låt drömmarna fara
med småfågelspladder -
syrenerna blommar vid nästa hus.

Fast makten gick under
och murarna föll -
syrenerna doftar och dagen är ljus.

Dikt av Martin Niemöller med ny avslutning

Det finns en dikt av den antinazistiske prästen Martin Niemöller som brukar citeras då och då. Jag tog mig friheten att både citera, men också att skriva om/modernisera slutet. Ta't gärna som politisk polemik!

Först förföljde de kommunisterna,
men jag protesterade inte
för jag var inte kommunist.

Sedan förföljde de fackföreningsfolket,
men jag protesterade inte
för jag var inte fackföreningsman.

Sedan förföljde de judarna och zigenarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte jude eller zigenare.

Sedan förföljde de de homosexuella,
men jag protesterade inte
för jag var inte homosexuell.

Sedan förföljde de muslimerna,
men jag protesterade inte
för jag var inte muslim

Sedan förföljde de fildelarna,
men jag protesterade inte
för jag var inte fildelare

Sedan förföljde de skattefuskarna,
men ... aj fan! ...

När de sedan förföljde oss som inte har något att dölja för att vi har rent mjöl i påsen
fanns ingen kvar som kunde protestera. Men det gjorde ingenting för snuten kom snart på
att jag är en jäkla skummis med många fula saker i bagaget, så vi skakade tass och så släppte
de ut mig på gatan igen tillsammans med alla andra Alliansanhängare!

När tistlar blir gamla

När tistlar blir gamla mjuknar de
lyfter grå hjässor
flyger bort till ett annat liv
med okroppslig lätthet

MÅLAT LAPSKT LANDSKAP

(Jag har den där tavlan undanstoppad någonstans, har för mig att jag målade med temperafärger som ger en trevlig pastellton till det hela.)

Nu ser jag in i ett landskap
med en ensam ren vid en sjö
Isen bryter långsamt upp
Himlen vit av moln
Bergen på andra sidan sjön är disiga
Det kan vara vilken tid som helst på dygnet
Tidig midnattssol
strax före lövsprickningen
Kanske en ängspiplärka jäktar bort i vågflykt
över stranden
Kanske vinden kryper i lä bland stenarna
Renen står försjunken i raggiga tankar
Kanske den inte ens ser sjön

lägg tystnad och frid över landet

Väv in tystnaden i en dyrbar kokong
som sätts i floden
att föras bort som gåva
till andra trakter

Tag tystnaden och mångfaldiga
och sätt den som prydnad
på många gärdsgårdsstörar och grindstolpar

Gå med tystnaden hoprullad som ett varmt djur
i fickan
släpp ut den i en dunge
med vårgröna björkar

Se tystnaden få vingar
att flyga till den högsta eken
att betrakta världen
med ögon av nattlig ro

Låt tystnaden dra sig samman
som ett klot i sin egen päls
i ett stenigt gryt
på bädd av löv -
lägg tystnad och frid över landet!

"allt har blivit så litet"

Återbesök på en plats som jag inte varit på sedan jag var barn
Jag står och tänker
"allt har blivit så litet".
Ringduvor på fälten
på luftledningarna
ärleben i snabba löp
som tiden löper undan.
Allt krymper.
Skogarna blir dungar.
Jättefälten små åkrar.
Själva tiden verkar dra ihop sig.
Väggarna.

"Rena och uppvärmda burkar"

Att hälla upp sommaren
i rena och uppvärmda glasburkar
att förvaras mörkt och svalt -
Så finns det ändå något kvar
när årets sista blommor
är gjorda bara av frost.
Så finns något kvar.
"Rena och uppvärmda burkar"

Haiku i fri och bunden form

(Haiku i fri form:)
Dikter
Sommaryra fjärilar bland tistlar
Vingslag rubbar kosmos

(Haiku i bunden form;)
Pinkar i motvind
Det blir blött om byxorna
Detta är tråkigt

Klockan tre. Första måndagen i månaden.

Och så går larmet.
Klockan tre.
Första måndagen i månaden.
Sirenernas vrål
studsar runt mellan hus och klippor.
Pensionären på bänken
eller solbadaren på gräsmattan där borta -
ingen bryr sig.
Jag tänker en stund på tiden
när de här signalerna betydde något.
Kriget var nära.
Bara en knapptryckning bort.
Och så skulle svampmolnen stiga mot himlen.

BOTTEN UPP

Solen gör botten upp,

försvinner i en sky

av disig champagne.

Skummet stiger

i en gulrosa våg

under indigomolnen.

Vallmon, tiden

(Klicka på bilden, då blir den riktigt stor och fin!)

Nu vrides vallmons
tio ekrar
i kapp med tidens gång

Och molnen vandrar
upphöjt tysta -
hör midsommarfåglars sång!

Sommarsolstånd - idyller och undran

Här är dikter skrivna vid många tillfällen från 1983 och framåt. Det gemensamma är midsommarmotivet, och kanske någon sorts naturstämning.

Sommarsolstånd, och ljus som dröjer
snärjt av koltrastens silvernät
fångad bland molnen är midsommarnatten
regnet kommer med tysta fjät;
tyst som en gårdstomte vandrar kvällen
förbi med gryningen på sin rygg
rådjuren betar på midsommarängen
grävlingen kommer, vaksam och trygg


Abiskojaure klockan tolv midsommarafton:

Enstaka pustar från väst.

Två måsar på en klippa.

Apelsinsaft och choklad.

Vila.



På midsommardagen blommar Sedum acre.
Året har svängt, vänt ryggen åt oss.

*

På midsommardagen trycker svarthättan
baskern djupare ned
och drar ytterligare några toner

Lövsångaren ackompanjerar

Numera:
önskar
att stanna
och se efter

Slut
är den äckeldoftande rönnblommens tid

Sommarluffaren
har lagt sig till vila i björkdungen;
snusar med öppen mun.

*

Nu visslar storspovar efter vind
på midsommardagens åker
Regndroppar mot min lördagskind
Spovarna gläntar på höstens grind
Spoven tar väskan och åker

*

Sommarsolstånd
Solen står högst på backen och skådar ut över världen
Klockan två i natt
hördes skator (eller var det kråkor?)
Hördes
i en midsommartom stad
Solens varians skall minska
men aldrig ända till noll


*


Midsommar
Du finns som ett ljus
(ja, dolt bakom en fäll av grå moln, men i alla fall)
och när vi deriverar kurvan
som visar dagens tillväxt
finner vi att detta är nollpunkten.
Plus har tagit slut.
Nu blir tendensen avtagande
fram till nästa skifte.
Andraderivatan är mindre än noll.


Nu sitter dagen till vila på ett berg
och droppar faller från hattens brätte -
kallt stilla midsommarregn
förenar Atlanten med vårt grundvatten.
Så stilla denna kväll.
Regnets diskreta slagverkare stör inte
mer än vinden i ventilerna.


Svärdsliljors solbloss
i mörkgrön säv
en dag i juni
när solskeppets stäv
vänder sig bort
mot en annan rymd
men säven finns kvar
från solen skymd

*

Spår i gräset:
mitt eget som en grå skugga över ängen
och där, i ett skyddat hörn
en rådjurslega.
Spår genom midsommarlandet




Juni är en obeslutsam medelåldring som vandrar
från fönster till fönster,
dörr till dörr

Fåglar flyger oroligt i hans bröst
bak revbenens galler

Snart tar de vägen genom hjärtat
vid midsommar drar spovarna redan söderut

Juni tummar blomblad
Snart vissnade



I en försmak av augusti
dunsar åsktåget fram.
Ligger och lyssnar
tänker på grönskan
på fisktärnans vaksamma irrande över sjön
järnsparvens filande bland granarna.

Fågelungarna börjar bli stora nu
och hallonbuskarna skjuter upp.

Midsommaren glider förbi
med strömmen mot mörkret.
En svarthätta sjunger
i dess uttåg.

Åskan
inväntas bäst under tystnad

Bronsvagnen
går över himlen

En bonde hittar torsviggen
och prisar regnet

Gräsen och blommorna prisar

Maskarna och jordbakterierna prisar

*

Ängsullen böjer sorgset sitt huvud
under midsommarvinden
och den molnhöljda himlen. Det är
som talte vinden om det döende
året, medan göken ännu kallar:
först från norr, så väster
medan ängsullen böjer nacke
under midsommarvinden

Intryck från Abisko 2008 del 9 till 1

Intryck från Abisko 2008, del 9

Jag ser moln som glider österut:
ett bakåtlutat ansikte med uppnäsa
tunga ögonlock och småleende mun
får plötsligt profil med örnnäsa -
och är helt borta några sekunder senare.

***

Moln är mäktiga och omutbara
Kanske präktiga och onjutbara
Men hur vi än vrider på denna sak
Har molngubben alltid rumpan bak!




Intryck från Abisko 2008, del 8


Den sten som gör jobbet i jättegrytan
har inte själv valt sitt värv.
År efter år sveps den runt
av krafter vars verkan den känner
men inte kraftens ursprung
eller hur den kan undanflys.

Stenen bara är:
Redskapet …
i ett arbete av meningslöshet.

Tills nästan allt nötts bort av stenen
och den sveps iväg av nästa vårflod
att bli ett nytt korn i en sandbank någonstans.

Så gick det med stenen,
så stor och stolt och hård.




Intryck från Abisko 2008, del 7

En avspänd fågel, en grönbena, betraktade mig. Hade det varit en rödbena hade den försvunnit på nolltid, vilt skrikande!

Grönbena
enbent
på sten
ger mig
pepparkornsögeblick

En blinkning
en enda
vaksam
men orädd:
Fågeln möter min blick




Intryck från Abisko 2008, del 6

Att stå/sitta vid en fjällbäck och lyssna till rösterna i det sorlande vattnet ...

Och varje gång
Frågan:
Den sista
Vattnet talar gåtor




Intryck från Abisko 2008, del 5


Där borta forsen, kanske
lugnare nu
när vårfloden avtar

Dunsar - är det stenar
som rullar längs bottnen?

Dånet av vatten, isgrönt
kamrat med tystnaden hos mig

Solen rullar långsamt fram
längs fjällkrönen
Långsam - men alltid pålitligt

När floderna har tömt sin otålighet
i havet av glömska
kommer solen ändå att finnas kvar



Intryck från Abisko 2008, del 4


I fjällen växer en fjäll-en
den kryper längs marken så blygt
Ty det är svårt att stå upprätt
när snötäcket tynger drygt

Den bär dock med stolthet enbär
många och grå eller blå
som nyttjas som krydda i köket
eller smak till genever - hejhå!




Intryck från Abisko 2008, del 3


Nu dansar fjällvråk-paret balett
nedom Lapportens höga profil.
Landet är målat med färgrik palett
och vråkarna vinner på stil.

Fjällvråken landar
vindarna blandar
östan med västan och nordan med syd

Solstrålar bränner
vråkarna känner:
Nu är det dags för årets etyd!




Intryck från Abisko 2008, del 2


Ligger en stund på stranden
Moln kommer långsamt från väst
Alltmer fågelsång
Om jag inte snart reser mig
kommer jag aldrig härfrån




Intryck från Abisko 2008, del I

En sten sticker huvudet ovan vattenytan
Undrar vad den berättar för kamraterna nere på bottnen?

All vår början bliver svår

Jag tar en promenad runt Lappkärret på Djurgården denna soliga lördagsmorgon, dagen efter "nationaldagen". Här är min nationaldag, med bråkande sothöns, elegant flygande tärnor, koltrastar som varnar för något inne i skogen och ... ett raspande ljud från en trädstam. Jag skymtar något och tittar efter i kikaren: en liten rund burrig fågel. Den hänger där på stammen, och det tar några sekunder innan jag ser att det är en blåmes, en blåmesunge som hänger högt däruppe. Det var den som gjorde ljudet. Den är inte utfärgad ännu, färgerna är diskret murriga, men man ser blåmesteckningen på huvud och nacke. - Men vad gör den? Den lilla blåmesen kravlar sig långsamt uppför stammen, några klotag varje gång, och när den gör det slår de små vingarna ivrigt. Jag vet inte om det hjälper vid uppstigningen, vingarna verkar inte ha mycket kraft ännu. Men uppåt går det, långsamt, långsamt. All vår början bliver svår, men det blir säkert en stor liten blåsmes av den här lilla kämpen också!

Nu kurar en trött liten människa ihop sig

Nu kurar en trött liten människa ihop sig
någonstans på vår jord
och undrar vad morgondagen skall ge.

Kan man sova sig bort
ända till den Andra Gryningen?

Där krymper den lilla människan ihop
lösgjord från det stora livet
och är inget annat än
människa

Gällivarevisan

Efter att ha publicerat den här bör jag väl vara väldigt diskret nästa gång jag passerar Gällivare...

När som jag bodd' i Gällivare
mycke skäll de var'e
mest varenda da',
gruvarbetare kasta stenar
arga lappar kasta renar

Och på myren bland hjortron
fick jag smällar, minst fjorton
av ett gäng ilskna björnar
Ja man fick nog sina törnar
ibland knotten och myggen
(varje mygg var en stygg en!)
så nu tar jag till schappen
bort från gruvisen och lappen!

Futurister 1912

Jag hade läst en bok med futuristiska manifest när jag skrev det här:

Ligger en stund i gräset
med groblad och vitklöver
och utblommade maskrosor

Två flygplan med reklambanderoller
och ett par små vita molntussar

Planen ger mig bilden av futurismen 1912
Hur en siare såg mot framtiden
Såg hur monoplanen knattrade upp
mot den genomskinliga himlen
och bar poetiska budskap till människorna
därnere - maskinerna var poesin
styrda av läderklädda djärva diktare

Varje kolvslag en bokstav i den nya tidens
bardakonst
och så hörs motorcyklar - naturligtvis
åkte futuristerna motorcykel också -
det var framtidspoeternas kurirtjänst
i utryckning
när de inte åkte spårvagn eller telefonerade

På Balkan slogs stammarna inbördes
men futuristerna drog i fabriksvisslorna
vevade igång grammofonerna
och väntade på framtiden

Överhövan bönhördes de!

Uti Sverige om himmelens vita sky

Första raden hämtad från Emanuel Swedenborgs drömbok

Uti Sverige om himmelens vita sky
i landet där helst jag vill vara,
när molnen drar fram över berg och by
och koltrasten ropar om fara

där vandrar jag gärna i kylig blåst
när våren går fram i landet,
när porten till vintern är bommad och låst
och lever gör den som kan det.

Väl mött, syster Vår, vilken dräkt du än tar -
som rödhake, blåvinge, groda -
du gör så att fulheten flyger och far
och rymmer från landet det goda.

Väl mött, moder Jord, som en böljande björk,
som en sjö med skimrande vatten,
glöm vintertiden, sträng och mörk,
glöm kylan och vinternatten!

VID SÄBYSJÖN

Säbysjön i Jakobsberg norr om Stockholm, för sexton år sedan ...

Lövsångaren
sjunger hymn över hagen
där grästuvor
ligger som kupolgravar.

Bakom backen
hukar blåsten
med fickorna fulla av gröna löv

Sverige

Den här dikten skrev jag en vinterdag i april för för tjugotre år sedan, när snön vräkte ner över Huddinge station. Idag hörde jag årets första lövsångare vid Husarviken på Djurgården ...


Sverige är en dröm
lövsångargrönt skimrande
som en försommardag -
en fågel
förtrollad av vindharpors brus
hastande mellan ständigt gröna kvistar:
en sådan dröm är Sverige.

Jag tänker mig mänskligheten

Jag tänker mig mänskligheten som en blomma i en gammal brun lerkruka. Jorden är halvtorr, dålig och grå. Men ibland kommer en snäll gammal gumma och häller på lite vatten och pratar med de dammiga bladen. Och blomman lever och väntar på sitt vatten. Tills det kommer en dag när ingen snäll gumma kommer längre. Och där står blomman och väntar, men ingen kommer. Och blomman väntar på sitt slut.

Jorden torkar till sten och ingen vätska finns kvar. Blomman böjer sig och dör och sjunker ihop till några bruna torra blad. Kanske någon kommer och städar upp, slänger blomma och kruka och torr jord i soporna. Vem saknar denna blomma nu?

Rymden ljuder av toner

Rymden ljuder av toner.
Stjärnor hänger som klockspel.

Någon spelar dem
Med tygklädda klubbor.

Någon sträcker ut sig
Under en vittfamnande ek
Och lyssnar.

I TYRESTAOMRÅDET

Tyresta, den stora området söder om Stockholm som delvis har blivit nationalpark. Djupa skogar, skogssjöar med lommar, här och där trollstämning, vattenslipade berghällar ... .

Rotvältor, flyttblock
sovande troll.

Lommen kastar en isig serpentin.
Ett rop. Bara ett.

Jättarna
borrade sig två grytor
i den grå graniten;
det var i uråldern
när frostjättar
stod i älvarna
och blängde mot solen.

Idag
skrider skräddare
på vattnet.

Isolerad, utstött, ensam

Egentligen är det ju ingenting att skämta om ...
Tänk en människa
så isolerad, utstött, ensam
att hon inte ens får spam
i sin epostlåda

Björktrastens tjatter

I björktoppen björktrastens tjatiga tjatter
har tystnat, i likhet med rödhakens smatter

I skymningen - fåglar på aftongren
landar till vila när timmen blir sen

UPPLAND

Uppland är en plattityd
som drar mot norr -
klappar på Norrlands port.

Där vände fäderna
lertung jord.

Förbannade torkan
när säden växte.

Förbannade regnet
när skörden togs in.

Förlåten hängde ännu kvar

Förlåten hängde ännu kvar
tung och grå. Någon
hade ännu inte avslutat
sitt arbete.

Väntan
tills plötsligt filten
lyftes bort
och tio mil fjäll framträdde
i utförande som
ett japanskt träsnitt!

Himlens blåhet överträffade sig själv.

Två röster från en sjö

(Efter att ha läst Gunnar Brusewitz - Staffan Söderblom: Röster över vattnet)


Två röster från en sjö
samtal
glider ibland över till monologer
när orden vänds mot sig själva;

tanke och eftertanke tvinnar
fingrar tillsammans

JAG RIMMAR PÅ "MURJEK"

När tåget stannar vid Murjek
är vägen till Boden kort.
Från bromsarna hörs ett "surr kneck"
och snart rusar tåget bort.

(Liten anhalt vid Malmbanan. Enda orsaken till att rimma på Murjek är väl att ingen annan gjort det tidigare.)

EN BILD FRÅN SEKELSKIFTET

I denna sena tid
öppnar jag dörren till det förflutna;

solen skiner
det är sekelskifte i småstaden
framtiden ligger ännu i en portfölj
bland andra papper.

Bak buktande gardiner innanför ett öppet
fönster
finns lungsoten
amerikabreven
och postillan.

Märker någon
att golvuret går snabbare?

Om molnen drar bort

Om molnen drar bort
och tar fågelvingarna med sig -
inget finns kvar
jorden torkar sönder -
och inga ögon finns kvar att se.

En tomhet av sträng öken

Klippor slipade av vind och sand

Kanske ändå en drömsk varelse
kan stå upp bland stenarna
slå vatten ur berget
befalla marken att grönska

Då skall en skalbagge
fånga solen i grönblanka vingar

Snögubbe

Här böjer snögubben försiktigt sin gamla rygg -

vill han känna doften
från vårens första blommor?

Ömsint gamling

böjd rygg, småleende

över det nya livet

När man går

är det gott

att veta att världen finns kvar.

Och veta att

nya gamlingar

skall vaka varsamt

och böja huvud och rygg

i kärlek till det växande

Träden talar

Träden talar

Vi hör dem inte
(lika litet som vi ser porsens doft)

Ändå finns samtalet där

Ogripbart, obegripligt

Vi kunde lika gärna
vara från olika planeter

När fåglarna tystnar
under dovsinta middagstimmar
går ändå budskapen
från träd till träd

Kanske bäst att inte vara här
om man inte är schaman

Schamanen själv
blir ett träd -
talar med sina likar

Vill jag vara här
när träden fäller sin dom?

Påskbetraktelser

(Det här är en samling av påsk- och vårmotiv från mer än tjugofem års skrivande, nu presenterat som ett paketerbjudande:)

Det är påsk och solen skiner
Jorden är frusen och död
Snart är den full av blommor
Livad av solens glöd

Re’n har en ljusgul fjäril
yrat längs Mälarns strand
letat bland vita båtar
lockad av solens brand

fram ur sitt vinterviste
ut på en dammig kaj -
trodde väl att vi redan
var i månaden maj!

Påsken gör slut på döden
Stararna visslar på vind
Knopparna bryter sitt fängsel
Solen är vänligt trind

***

Igår kom storm och snö
som en sen surpris i mars.
Idag är himlen upplöst
till ett blåtonat
oskrivet blad.

Trädtopparna står svarta av bläck
att skriva tecken däruppe:

Odin riden sin vilda jakt
och valkyrjor våldsamt med honom

Vite Krist
dväljs under jorden.
I morgon är han åter
med Balder, Adonis, Theseus,
Orfeus, Dionysios, Gilgamesh,
Zagreus...
Inte storvulet skränande
som en wagnergud.
Men stillsamt,
som vårens första tussilago.

***

I påskdagens ljus
tinar marken -

liksom frusna tankar
smälter fram
ur glömskans glaciärer.

I andra rymder tillrar lärkan
alauda tractat ti-li-li, skriver Linné -

Den tänker andra tankar än vi

Gyttjan på vägen
solen på himlen
tankarna skimrar
i påskdags sol.

Är jag ensam om min poesi
är jag ändock poet,
och dessa ord är mina.
Är jag ensam
är jag ändock jag
och jorden är mitt hem.


Dansade solen?
- Inget jag såg
och ingen bortvältrad gravsten.
Dold bakom molnen
måhända en dans
trådde påskdagens sol,
ett solo i dur
över västanvinden
ett strålande ljus
ner i mörka hål


Det är vår
och nötväckor blir som galna,
de vimsar
och visslar,
de kastar sig våldsamt
mot vacklande träd


Jag skriver inte modernismen
mer än Opir gjorde -
eller Fot.
Gör kilskrift i våt lera.
Se informationsteknologin.
Se människan
dold bakom drakslingorna.
Tecken i sköldpaddskal
tolkas av de visa.
Orden på papyrusen:
Bläcket brunt
efter alla dessa år

***


Någon vid namn Gabrieli
låter trumpeterna lyfta
som stolta livliga fåglar
vid Jordens gröna träd.
Eller ta en anna idé…
om ett blåaktigt vårkvällsljus
där foton-trumpeter värdigt
drar förbi.
Grazie, signor Gabrieli!
Musik att lugnt fåtölja sig med
när det drar mot påsk.
Låt fåtöljen bli ditt rymdskepp,
Gabrielis canzones din lyftkraft.
Det finns en luft
bakom gravitationen.


***

Det kanske kom lite snö natten mellan
långfredagen och påskdagen
Eller om det var mycket tjock frost
Små vattendroppar glänste på varje gren
Träd fyllda av rödvingetrastar
Deras sång brusar fram i morgonsolen
Rödhakar och taltrastar stämmer in
Vad skriver arabiska poeter om nu?
Diktar någon om hjältar från Falluja och Bagdad?
Den arabiska nationen träder fram
Återfödelsen skakar imperiernas grunder


***


Blek, som solen över Golgata

***

Efter långfredagen
kom långlördagen –
några minuter längre
(fem minuter, för att vara exakt)
och i morgon
blir det långsöndag.
Jorden är en vansinnig
pladder-blogg
som gått över styr.
Låt oss granska alternativen



PÅ FREYAS STORA DAG

I. Vildsvinen vakar
grå, vresiga
håller om husets
hemligheter

II. Sjögrön is -
svarta hål
under vattnet

III. Långfredagslärkor
Kyrkklocksklang
River rymden
i remsor

Osynligt ovanför
gässen på Gärdet
fylls firmamentet
av fågelsång


Delete –
eller radera hela hårddisken!

***


Vattnet är tomt
Inga fiskar över de grönskimrande stenarna
Duvor sågar bräder
till långfredagens kista
Fiskarna är längre ut
i den grönblå kylan

SKÄRTORSDAG - LÅNGFREDAG

Det var någon gång 1968 eller 1969 uppe i Vasastan, på Dalagatan, Odengatan eller Kalbergsvägen, som jag upptäckte att de gamla SAAB-arnas avgasrök är speciellt blå och flyktig om våren. Gamla SAAB-ar finns det inte så många av längre, men vårtecken flödar det av ändå. Tänk på en sandig gata strax efter snösmältningen, innan vårregnen och Gatukontoret hunnit städa upp, hur dammet virvlar, torrt och stickande i den ännu vassa blåsten!

1. SKÄRTORSDAG

Jag ser den tunga snön som faller:
blöt, regnblandad, inte särskilt övertygande längre.

Våren talar milt men bestämt, och överallt är det skator
med kvistar i näbbarna, ute att bättra på bona.

Videungarna spricker snart ut, men annars är det fortfarande lövfritt. Låt oss invänta den första skira grönskan.


2. LÅNGFREDAG

Varför hoppas, när dimman ligger tung över staden?
Varför tystnar inte fågelsången i den råkalla luften?

Solen tycks vara fångad bakom molnen
men ändå finns den där, skymtar som en blek skiva.

Och solen bryter igenom:
dolda stränder framträder först som rökfärgade siluetter, sedan knivskarpt, när dimman snabbt löses upp, och stadsprofilen speglas, lätt vattrad, i fjärden, och vattnet är blått!

Vinterns svarta eller skiffergrå vattenyta slits bort. Fram kommer det vackert gnistrande ljusblå



DEN STILLA VECKAN

Den stilla veckan
Mitt i Europa
Ett rum, ett hotell
Fyllt av morgonljus

(Och tystnad...
Därborta rinner en flod som dör...)
Döende minuter
Faller i mitt rum


När datorn stängs av
och fläkten tystnar
sänker sig Stilla veckans frid,

lägger en mjuk vit kofta
om varje blomma
som tidigt vågar möta våren.

Broadwaytiggarens bruna ansikte

Broadwaytiggarens bruna ansikte:
"God bless you" och framsträckt hand

Ännu inte sommar i New York -
fort härifrån
det här är inte en plats för mig!
Finns det människor här?
Eller bara androider kopierade från TV?
Ekorrarna är små falska robotar klädda i päls.
Vid Union Square försöker folk se ut
som New York-konstnärer.

Manitou, krossa detta apspel!

FILOSOFENS GRAV

Några torkade strån. En bukett
på betongblocket. Kanske
ett par skrumpnade ängsklockor?

HVILANS BONING
DEN DÖDLIGES HOPP
OCH
MÖDANS BELÖNING

Fågelsången dör ut och försvinner
bland vissnande baldersbrå.
Marken är torr

Att koka potatis i Sverige

Någonstans i detta rike
kokar en kastrull med potatis.
En människa sitter vid köksbordet.
Bortom gardinerna och det buckliga fönsterglaset
gulnar en björk.

Där drar beskäftiga talgoxar runt bland bladen
medan ridåer av blågrå moln
stiger upp bakom skogen.

De vita potatisarna mjuknar till sin bestämmelse.

Människan väntar.

På vaxduken står en tom tallrik.

Han vaknade tidigt

Han vaknade tidigt dessa vintermorgnar.
Egendomlig till mods - egendomliga drömmar.
Livet hade kluvits itu.
En halva togs ifrån honom.
Den andra låg frätande i bröstet.

Gröna knoppar i februari

Gröna knoppar i februari
Himlen är tung av regn och snö
Världen: ett otätt rum det drar i
Vintern kan lägga sig ner och dö!

Luftskepp

I ett luftskepp

På väg någonstans

Zeppelinare med avstängd motor
driver med vindarna

Släck kabinljusen;
gå med luftdraget
in i den magiska stunden
mellan solnedgång
och stjärnljus

Floder i det sista dagsljuset

Bergskedjors rökslöjor

Man kan stå vid rodret
och se ned på länderna
och undra vart vinden för skeppet

Det milda gula ljuset
Vinden
Mest tystnad

Inte mycket att göra

Vandra längs fönstren
och se kontinenten glida förbi

Någon gång
skall skeppet landa
vid randen av ett blånande berg

Men nu: bara se
det skälvande ljuset
och tänk på hur drömmarna
skall glida fram i lufthavet
som flygande frön
och landa någonstans
och slå rot

Drömmarna, tankarna
kan gå vart som helst

Eller hänga kvar här
i det dröjande gula ljuset
i all evighet

Aldrig landa

Omslutas av natten
av stjärnornas kärlek

Lyftas till rymdens svarta ängar
som en mindre gudomlighet

Eller återigen söka ljuset
och platsen att landa

En jord att vattna med blicken
så att blommorna vaknar
och lundarna fylls av dofter och liv

En mås glider bort på stela vingar

Vem vet
vilka lagar som styr skeppets färd?

Med rodret låst
förs det av drömmarna
mot en annan hamn

Ändå såg han mot solen

Den våren tänkte han mycket på döden
på vittrande gråbruna löv
på tomheten

Vinden tog inte bort det dunkla
som drog över sinnet
som molnskuggor över en bergssida


Ändå såg han mot solen
och väntade en fågel

Att vända sig bort

Att vända sig bort.

Att se samtiden som några brödsmulor
på vaxduken i ett kök 1955:
något litet skräp som försvinner
med några tag med en fuktig disktrasa.

Ljuset från fotogenlampan.

Ljuset från Mars en varm sommarkväll.

Åker, hästdragen plog.
Det fanns ännu kvar:
bonden som gick på jorden
medan lommarna skrek från viken.

Jag tänker mig hem till en annan tid
när bilderna var lika svarvita
som vandrarens basker i vitsippeskogen.

Den lyckliga tiden
när korthusen ännu inte nått himlen.

I diset kommer november och snörvlar

(När det nu är vår kanske vi ändå kan tänka tillbaka till den mörka och dystra novembermånaden - och dess ljusare ögonblick?)

I diset kommer november och snörvlar
i farstun -

de sista blommorna tog frosten
och mörkret hänger över hustaken.

Glåmighetstid, ansikten bleknar
när mörkret tar deras färg

November sitter på en sten i skogen
och lyssnar till mestågens tjatter

Tofsmesarnas hjässor glänser i solen

Kabblekan sover

Denna dikt är exakt 16 år gammal idag - det året var det tydligen normal vinter med isen kvar första mars.

Under vattnet

sover kabblekan i väntan på våren.

Sjön mumlar i sömnen

slumrar under isen

Sömnen går till vägs ände

Gesällvandring

Som en vandrande gesäll
från mäster till mäster -
så är sökarens väg.

Blott den mästare
är uppskattning värd
som sade:
"tvivla på allt".

Humlan dansar

Jag såg en humla

dansa på en sten

För humlan

kanske stenen var en scen.

Låt det väldiga trädet falla

Låt det väldiga trädet falla;
brytas, falla och lösas upp,
bli ett med den mjuka
levande förnan
och somna till slut
i mullens natt.

Vad rör det trädet
hur vindarna blåser,
om stormarna kommer
från norr och öst?
Det sover nu
på vänliga bolstrar
och drömmer
om trädens drömlösa natt.

I mellersta Norrlands midsommarnatt

Tanken finns därborta.

Nattfågel
i det dröjande ljuset.

Vingslagsmjuk natt
rör ängsullen

Värme och kyla
i dimslängig dans.

Bara ljuset i ett fönster,
och den gåendes otydliga skepnad.

Tanken
finns där som daggen
faller över igenväxningen


Fågeln ser det -
och något annat.

Fågeltankar
i mjölkörtens himmel -

där järnvägsspåren drogs fram igår,
och grusvägen döljer den vandrandes vemod
i mellersta Norrlands midsommarnatt.

En blick mot de blanka sjöarnas ytor
en blick mot den knäande ängsladans tak;
den stapplade hit i det grånande ljuset
och somnar nu in mellan dagg och sly.

Regnbågen

Regnbågen
stiger ur daggkåpans blad;
snön har redan smält
men inte drömmarna.

De är som blå och svarta vingar
i himlen


Bara en vinge kvar
att skyla himlen med
att färga skogen grå

Så växer drömmarna
som stenarnas mossa

En våg som kommer så stilla
att stranden aldrig vaknar

En mantel av stjärnor
täcker min väg

Hissarna stannade

Hissarna stannade -
och många hjärtan.

I bullret skrek man högre
medan hörseln dog bort,
tills en tyst hjälte kom.

Vintergatan
var ett töcken vid hans panna
och han lade sig ned och dog.

Ur kroppen växte träd,
en skog där blad och fjärilar
gladde fåglarnas ögon,
en skog där skydd fanns
för fredlösa,
och för betande hjortar.

Runt helgedomen
fanns flammande svärd.

Vem tröstar en trött rulltrappa

Världen av ord
blåser sönder;
kvar finns jorden.

En dikt: "Rulltrappans sång och klagan"
Sisyfos Rulltrappa
släpar nya laster mot höjden,
ned i djupet.
Vem tröstar en trött rulltrappa?

Universum - en hjärna?

En hjärna som kontrollerar allt i universum
måste vara stor som universum
Tänk om universum är en dator?
Som trycker på sina egna knappar
Som programmerar sig själv

Steglitsen

Steglitsen
böjer huvudet mot pastellfärgade fröhus.

En korp har ropat
men bara diskret för sig själv,
bortåt Lilla Skuggan.

En varm januari.
Isen har gått upp på Lappkärret.
”Det är oordning i himlen
och på jorden” säger människor.

När har det någonsin varit ordning?
Bronsålderns vinter -
där ser jag björktrastarnas konklav.
Oordning, javisst, men inte här.

Råttan råder

Döda svartråttors återuppståndelse

Vår tid

Döda råttors tid

Vår råtta

I talarstolen

Råttan i talarstolen

Pestråttan visar tänderna

Råttänder över Sverige

Råttskit i alla hörn

Vår tid är råttskitens tid

Saga

En morgon när solen sprack fram i öst
vaknade jättar i svearnas land.
Yrvakna raggiga vresiga tursar
blängde mot solhjulets väldiga brand.

Sedan, från steniga backar och moar,
såg de en stojande människovärld.
Stimmande skränande störande myrstack
uppblåst och fettstinn och övernärd.

Jättarna greps nu av väldig vrede
önskade bringa skränet till slut!
Började genast att kasta stenblock,
bombade världen förutan prut.

Kyrkor fabriker och feta banker
knäcktes av stenarnas jättekraft.
Tjuvpacket sprang för livet och flydde -
de andra gick hem och drack fläder-te.

Den lilla tallen

Den lilla tallen leker bergsbestigare
Den har klättrat upp på en sten
Någonstans skall man börja
Och stenen verkar inte ha något att invända
När stiger träden upp på bergen och ropar till himlen?
Nu talar de bara stilla

Frisk luft

...
kabbalistiska lärde satt och diskuterade
guddomens mest esoteriska aspekter

i deras fantasi steg lågor av gudomlig eld
upp i natten att förbränna allt orent
och syndigt

när ett råskinn klev in i rummet och röt
"fyfan, vilken luft!" och slog upp fönstret

och vinden kom in

och lågorna slocknade

och de kabbalistiska lärde flydde som en
tjattrande apflock med långrockarna
flaxande om skånkarna.

De sitter väl fortfarande i ett träd
någonstans.

Hajens ögon

Pigghajens ögon är inte verkliga
i vår verklighet

Ödleögon, ormögon, krokodilögon, fiskögon
finns i en annan verklighet.
Där är hajen den grå filosofen.

Vinterdikten

Vinterdikten -
en frusen fågel med frostiga vingar
som kölden tvingar
ligga lågt

Svenskarna fick aldrig flygunderstöd

Det här skrev jag redan 1994, när det på sin höjd viskades om en EU-armé. Idag finns svenskar under NATO-befäl i Afghanistan. Och i morgon?


Man kunde ju skriva något om...

Lasse, han blev skjuten i striderna
vid Eufrat-dammarna
Nicke som stupade utanför Alger;
Johan kom tillbaka från nånstans
och hamnade på psyket.

Svenskarna fick aldrig flygunderstöd

Morgonen sväljer Venus

Morgonen sväljer Venus:
en mogen frukt
på gryningens tunga

När världen var ny:
var fanns likmaskarna?
När världen åldras:
vad finns mer?

En väg.
Platt till evigheten.
Elak asfalt.

När du finns som en skugga
bland stenarna
en viskning, lövsångarmjuk -
var nöjd

Skäggdopping i vinterdräkt

Formad av is
i vinterns färger:
ett blekvitt spöke
med spetsig blick.

Fågeln bland vågorna
vrider sig, dyker.
Isdopping - skäggdopping
spöklikt vit.

Morgonen sväljer Venus

Morgonen sväljer Venus:
en mogen frukt
på gryningens tunga

När världen var ny:
var fanns likmaskarna?
När världen åldras:
vad finns mer?

En väg.
Platt till evigheten.
Elak asfalt.

När du finns som en skugga
bland stenarna
en viskning, lövsångarmjuk -
var nöjd

Svenskarna fick aldrig flygunderstöd

(Det här skrev jag redan 1994, när det på sin höjd viskades om en EU-armé. Idag finns svenskar under NATO-befäl i Afghanistan. Och i morgon?)


Man kunde ju skriva något om...

Lasse, han blev skjuten i striderna
vid Eufrat-dammarna
Nicke som stupade utanför Alger;
Johan kom tillbaka från nånstans
och hamnade på psyket.

Svenskarna fick aldrig flygunderstöd

Vinterdikten

Vinterdikten -
en frusen fågel med frostiga vingar
som kölden tvingar
ligga lågt

Ek och syrén

Åldrig ek
sönderfallande
snart utan grenar;
krokig gamling
ändå grön krona
kanske sista våren?

Vid dess fot
syrenernas blå strutar


(Några veckor senare hade syrenernas blommor fallit, men eken stod oföränderligt grön.)

Nattåg söderut - en svit

(När man lämnat Gällivare bakom sig och tåget far ner mot Boden raknar björkarna och landet blir annorlunda.)


Nattåg söderut
Björkarna raknar

Det känns
som den sydliga natten
redan samlar sig till möte
neråt Bottenviken

Renar på spåren
leker med döden -
fjärran åsar
gör landet blått

Lyft dig, tåg
och styr in bland stjärnor
som vimlar
bland Världsträdets grenar

Lämna bakom dig
de tomma vägarna
de sönderfallna husen

Lyft in i den sydliga natten
tills du möter
en vänlig planet på din väg
och stannar
att gå till vila


DET GAMLA LANDET

Jag åker tåg genom det gamla landet
där björkslyets upprorshärar
tränger upp mot spåren.

Dessa ändlösa skogar - vår själ,
vår flykt
som grå nattflyn
vår längtan mot de grå höjderna
där Sverige finns i tallarnas vård.

PÅ VÄG MOT BASTUTRÄSK

Vattnen är putsade till högglans

De speglar ett moln
med färg av rosenkvarts

Dimtussar och moln
som kokande mjölk
kryper in mot tvättlinorna

Någonstans ett öppet fönster

Någonstans ett ljus eller två
i sommarnattens egen ljushet

Bortom postlådorna vid vägskälen
finns en värld.

Vattenmöja

Kanske tio meter från stranden;
två vita blommor
Ur mörkret
kommer de, vaggar
i bräckvattenvågor

På klippan
knorrar ejdrar.
Beskäftiga ärlor
ilar till hjälp

dagen - en grå luffare

Vår tid
när dagen inte är mer
än en grå luffare
som en stund, bara,
stannar att vila staven
innan vägen
åter för honom bort -

vintersvart
kommer hans skugga
och dröjer sig länge kvar