I Rameaus rymd

I Rameaus rymd

Midvinterns iskristaller

bildar musik

Les Indes galantes

Dröm om välsignade stränder

lång borta i Indiens Coromandel

Om ädla furstar

med fläckfri vandel

Och tigrar med glittrande tänder

Dröm i Rameaus rymd

Skämtan med herr Nilsson

(Den här lilla dikten publicerade jag redan för ett år sedan, men på annat ställe, och jag gillar återbruk, så här kör vi den igen!)

Skämtan med herr Nilsson

Här går herr Nilsson med fjärrstyrd blick:
julbordet är i sikte
med Jansson och skinka och inlagd sill,
och därför hans främsta plikt e'
att äta och dricka med måtta och sans
så kroppen inte far ur sin balans -
det räcker med blott en nubbe
för julfrid åt denne gubbe!

Därmed är det färdigbloggat denna julafton. God Jul därute i stugorna!

Julen snurrar penningkvarnen

Julen snurrar penningkvarnen
men för alldel: tänk på barnen
och på alla krämarmuppar
som nu gal som galna tuppar.

Handeln vilt amoken löper
allt till kassasaldon stöper:
reda pengar, kontokort,
hit me' alla stålar fort!

Julen tappar vett och sans
fly till Landet Ingenstans!

Vinterkväll

Vinterkväll:

blödande kopparplåt,

indigoränder,

fält i gulockra

som övergår i violett

för att slutligen försvinna i nattens pariserblått;

stjärnklar väntan

på vitnande gryning

Öar

Över horisonten i sydväst,

glittrande i kvällssolen,

hänger en liten arkipelag

av vitgrå moln,

en armada

av stilla farkoster

Gud är en grön elefant

Gud är en grön liten elefant
som bor i ditt högra öra
och sjunger små visor med pipig röst,
men lågt, för att inte störa.

Men härjas världen av storm och gny
och åskmolnen ligger tunga
så ropar den lille "usch och fy"
och vill inte mera sjunga.

Då får du gå ut på promenad
och lyssna till vårens fåglar,
för då blir lillen så pigg och glad
och lossar igen på sin tunga.

Ja, gud är en grön liten elefant
som gömmer sig blygt i ditt öra
och inte så gärna tittar ut -
den skall du inte störa!

Höstlöv i vattenfärg

På somliga träd

är höstlöven tunna

målade i vattenfärger

genomskinliga

genomlysta

som en gammal människas ansikte.

Tre dikter om höst på väg mot vinter

I.

När löven gulnar och glesnar

och ruttnar på marken -

till slut

blir åldrandet mindre skönt.

Hösten glider bort mot isiga nätter

Allt skall frysa -

vi kan bara se stjärnornas kalla ljus

och vänta

vänta

Vara främmande i en värld

som inte är vår

II.

Jag tänker mig en vår

en försommar

I den kvardröjande kylan

spricker knopparna

En morgon

hörs den första lövsångaren

III.

På björkgrenar rinner löv som gull

och faller, blir snart till ny fin mull

men först, för att ej Naturen förtörna

löses de upp, blir till björklövsförna

där maskar, kryp samt jordbakterier

ständigt har fest och mordslaktferier -

allt åker runt i årstiders varv

där kom en koltrast och nöp en larv!

Blädderbladder

Brådskande
bladar
blåsten
blaska:

"Inte mycke' å läsa här!"

Haikuvarning: fallande kastanjer!

Se upp! Tag på hjälm!

Hårt faller nu kastanjer

mot huvudet mitt!

(Ja, det var nära ögat, men jag klarade mig i alla fall. Men tusan vad det smällde när de slog i marken!)

Kosmiska handlingar

I.
Att vika samman himlen
som en näsduk
och stoppa den
i bröstfickan.

II.
Att för ett ögonblick
fälla ut en gnistrande solfjäder,

tusen sinom tusen solars ädelstensglans;

med ett svep
förtrolla allt
till ett universum
med färger
långt bortom det fattbara -
och så åter fälla samman solfjädern,
stoppa den i fickan,
gå.

Slutsnackat

(Angående alla de där som går med telefonen vid örat hela dagen och inte verkar göra något annat än att snacka ...)

En dag har du pratat för mycket
Det kommer ett meddelande:
Du har använt hela din kvot för denna månad.
Resten av månaden får du bara använda femtio ord per dag!
Då kanske det blir mindre tomt prat?

Haren vid Konradsberg

Utanför Konradsberg
sitter en hare stilla och begrundar något

Kanske den lyssnar till
"Sensommarnätter" av Wilhelm Stenhammar
(i en MP3-spelare gömd i de spända öronen)
medan solen sjunker
bortom Ulvsundasjön?

Ovanför
drar en gul luftballong förbi

Kvällsbris

Och haren som stilla begrundar något
med nacken mot solnedgången


(Anmärkning: Konradsberg är numera Lärarhögskolan i Stockholm, knuten till Stockholms universitet. En slottsliknande byggnad från 1800-talet som ursprungligen byggdes som sinnessjukhus. "Man har byggt ett slott åt dårarna" sades det.)

Vinterdikt (i förväg)

Det är för tidigt för vinterdikter kanske, men här är en som kom för mig förra veckan. Jag gick bortom Gröndal i Stockholm och fick plötsligt syn på något som verkade vara en silvertärna som jagade ute på Mälaren mellan Ekensberg och Stora Essingen. Silvertärnor ser man bara under flyttsäsongen i Stockholm, så om jag såg rätt så var det en som var på väg söderut (till Södra Ishavet - en lång resa) och därmed gav förebud om den annalkande vintern. Det fick mig inte på särskilt gott humör, däremot kom denna dikt för mig:

Snart sätter vintern sin feta häck

på Nordens frusna länder:

fram med halsduk och vintersmäck

för snart får man hacka tänder!

Allians?

Blad

Tillsammans

Rödgrön allians?

Vågor - hundar

Vågor
löper som nyfikna hunder
över strandens stenar

När tistlar blir gamla

När tistlar blir gamla
mjuknar de -

lyfter grå hjässor
flyger bort till ett annat liv

okroppsligt lätta
lyckliga

Berg

Bergen är gamla elefanter
som lagt sig -
inte till sista vilan
utan i väntan på nästa uppbrott.


Ibland knyter berg och moln blodsband
Ibland skiljs de åt
Ändå finns de på samma planet
Och i sitt innersta
känner de sönderdelningens och sammanslagningens lagar

Ek och syrén

Åldrig ek
sönderfallande
snart utan grenar;
krokig gamling
ändå grön krona
kanske sista våren?

Vid dess fot
syrenernas blå strutar

(Dikten är minst tjugo år gammal men fotot, som visar samma ek och syrén som dikten nämner, tog jag idag. De finns på en klippa vid sydänden av Liljeholmsbron.)

Gamla vänner på Årstafältet

Hejsan, vi är gamla vänner.

Just det, vi är superkompisar.

Vi tycker om att vara tillsammans.

Ja, vi är verkligen nära varandra.

Det är skönt att ha en kompis att stödja sig emot.

Numera är vi lite gamla och skrynkliga.

Ja, men när man kan vara tillsammans och trivs gör det ingenting.

Vi vill alltid vara tillsammans.

KRAAAM!

Dans med tusensköna

November är en gråtrist figur
som står och trycker i ett hörn

Medan maj bjuder upp
till blomsterklädd dans
Med tusenskönor
och tusen bönor
som dansar sta' genom grönskan i trans

Inställsamt löv

Lövet
vet inte hur väl det vill vara till lags.
Vänder sig ivrig
vid varje vindkast.

Till slut är stordåden förbi

Till slut är stordåden förbi

Fanorna läggs ned
inför den mur
som inte kan överskridas

Kanske själva universum är en myt

Kanske själva universum är en myt

ett försök att strukturera ett större mysterium?

Som askar i askar ligger gåtorna.

Varje svar blir en fråga.

Kanske någon tänker denna struktur.

Vad händer om tanken går vilse?

Faller då stjärnorna från sina fästen

och blir dagg i gräset?

Blir de molekyler

i skogsmusens svarta öga?

När natten kommer

När natten kommer
gör drömmarna en sväng runt Vintergatan
och faller sedan sakta
som gyllene regn till jorden.
Och Jorden ger frukt
låter plantor gro och växa allt högre
tills de lättar och flyger bort
gör en sväng runt Vintergatan…
Trädgårdsdrängen gräver upp landen
och förbereder en ny skörd

Väntans tid & vår

En väntans tid, en väntans vår

när ängarna än ligga kala;

ej skönjes blommor i träd och snår -

i himmelen ej någon svala

Men gässen ge hals i en himmelsk plog

och myror gå ut att spana

vad vintern har gjort med deras skog -

lövgrön är vårens fana!

Livets ryggsäck

När du är ung är livet en liten ryggsäck
nästan tom, som du inte kan få av dig själv

När du blir äldre kan du ta av den tunga packningen,
granska allt skräp du dragit med,
de trasiga sömmarna
fläckarna.

Men någonstans bland bråten kanske det finns
en syrénkvist
och en stilla sjungande lövsångare

Vid Ågestasjön en gång

Skrattmåsar slår upp
som en näve risgryn kastade över sjön.
Varför så arga på en fiskgjuse?
Beckasiner bräker sig fram
i hetsig jakt över fälten,
plötsligt är det bråttom med någonting.

Under vissa årstider
springer allt benen av sig.

Dock finns undantag:
dold för världen
spelar rördrommen tuba,
sakta och tankfullt.
Det ligger en dinosaurie
och snarkar i vassen.

Från det här fältet

Från det här fältet skulle man kunna se

hur långt som helst.

Men inte idag.

Sånglärkor stångar ännu förgäves mot molnen.

Rummet verkar slutet.

Gräset dött.

En bit bort i universum dör en stjärna.

Fast egentligen hände det för tretusen år sedan.

Då var det här fältet havsbotten.

När molnen skingras

kan man se hur långt som helst.

Förvirrade snöväder

Förvirrade snöväder drar runt
och letar efter vintern.
Nu är det vår.
Rätt vad det är, så kommer stararna.
I den här delen av världen
är årstiderna ofta förvirrade -
särskilt så här års.

Jag? En sten?

Jag? En sten?
Gott och väl.
Jag kan ställa upp med några likasinnade
och bilda ett stenparti
eller bli meditativt blickfång
i en japansk trädgård.

Jag kan klä mig mjukt och varmt
i mossor och lavar.
Eller stå som en seite
högt på ett mäktigt fjäll
och bara se moln och örnar.

Det kan komma en natt

Det kan komma en natt

när eremiten reser sig och går

mot stjärnorna

med vandringsstav och halmskor

men ingen packning.

Det kan komma en natt

när frosten knastrar i gräset

och eremitens hjärta

är fågelns.

Det kan komma en morgon

när ljuset är ömtåligt

som det tunnaste glas

och isflaken

krossas i forsarna,

och ljuset stiger

till en oerhörd våg

som lyfter eremiten

bortom himlens gräns.

Skuggsnö

Ett nytt ord för mig. Jag hittade det hos bloggkollegan Tomas Jonsson. Det låter poetiskt. Det måste utlösa en poetisk övning:

Skuggsnö är snö
på väg att dö

Skuggsnö
blir kramad av Gumman Tö

Och rinner bort
som en blöter sjö

Men kommer tillbaka
som nästårs snö

Har fått vår i knäna

Till slut vill man bara stanna

Lyssnar

Solen leker med grönfinkar högt i lindarna

Benen rör sig långsammare

Rörelsen blir trögare

Himlen är blå och vit

Vinden hetsar runt ett varv - lugnar ned sig igen

Solen tar i så den nästan spricker

Benen bara vill inte ...

... står helt still till slut ...

... och man bara glor mot allting ...

Vad är det som händer?

- Jag har fått vår i knäna!

Är våren en krigare?

Är våren en krigare?

- Nej, snarare såningsman
jordemor
trädgårdsmästare,
en herde som vandrar med hjordar av regnmoln,
en smed vars ässja glöder i himlen.

Våren bärs hit av en lärka
som sitter bland jordkokor
på en nyss snöfri åker
På dess vingar ryms inga vapen

Stockholms ström spelar crocket

Stockholms ström spelar crocket

med stora blåvita isflak

som jagar nedåt i forsen

ut under Strömbrons spann

och där:

isflak fastnar på stenarna och blir

till en tavla

(årsklass 1913 kanske, gammal modernism)

och färger flammar upp

Lufttrycket faller, barometernålen glider sakta

motsols

Ibland fräser vinden till i ventilerna

Är det en aning av vår?

Molnen frågar inte

Men när molnen inte stannar

och frågar dig om något

vad finns kvar att göra?

Däruppen far vinden bort

med kvalster, spindlar, sporer

och dessa moln

Som alltid vänder molnen sig bort,

sänker aldrig sig ned

för att fråga dig om något

En tystnad som före radion

En tystnad
som före radion

Venus
drar långsamt förbi
den slocknande månens horn

Skulle man se närmre på himlen
skulle den väl te sig
som en guldfläckig stare om våren

Jag målar lövsångaren en fjällbjörk

Radion spelar tråkig orgelmusik
Hotar att börja med Mahler
Än sen - Jag har skapat ett fönster.
Ett eget fönster mot nästa lövsprickning.

Betrakta stenarna!
Meditativa klumpar med rockar av kartlav
De har satt sig att vila
På bädden av dvärgbjörk och krypande vide

Ett fönster
Innanför rutan känns inte vinden
Med smak av fjällhed och islossning

Stänger av Mahler och fortsätter drömma
Det är svart vinter
Tröttheten känns redan

Tänk på islossning
Tänk på luft som gradvis fylls av färger
Tänk på de blågrå bergen

En lövsångare skall komma upp från Afrika
Jag har målat honom en fjällbjörk
Och när allt annat tystnar
När vinden går till middagsvila
Skall lövsångarens toner
Höras över stenblocken vid Abiskojaure

Pennornas liv

Snart är den här pennan slut

och den går till pennornas himmel

(avdelning: rörtuschpennor)

och nya krafter får ta vid.

Sådant är pennornas liv.

Stadsduva

Stadsduvan -

fåglarnas rödögde trasproletär

vandrar dystert grusgångar

utan gråsparvarnas familjeanda

skatornas glada tjatter

eller björktrastarnas resoluta min

Som om du redan anade

att dina ben skall krossas av en bil

att du dör i en ärelös farsot

eller att den blixtsnabba döden -

duvhöken -

skall slå ner ur träden

Kajors skri

Engelska Parken

Kvällning

Kala grenar
Kajor som svarta punkter

Plötsligt
samfällt:

ett skri!

Ett hest, gällt "någonting"

Sedan tystnad

Varför går kråkor på is?

Varför tycker kråkor om att gå på is
att stå på is? -
Det måste roa dem på något vis
att stå där - lugnt filosofera
eller gå utan mål - flanera
promenera
spekulera
om en godbit att narra ur händerna
på de dumma godtrogna änderna
eller göra slut
resolut
på norsar som fångats av en trut.
Därför går kråkor på is!

Vintern visar vassa tänder

Vintern visar
vassa tänder

Själv jag väntar
vacker vår

Flingor faller
fast det vänder

Istapp äntligt
avsked får

Bilder från Årsta skog, Stockholm, januari 2010

Här dansar träden tango

Här dansar träden tango

en söndag i Årsta skog.

Snön är väl knappast kramgo',

själv har jag nästan fått nog

av snålgråa isiga vindar

som fryser min näsa kall -

stackars den lilla fågel

som huttrar där i en tall.

Droppar

Droppar

faller

från en kran långt borta

Tiden

rinner

från mitt liv

Svart komet

De smärre planeterna glänste och blixtrade

som en klotformig stjärnhop

utanför Galaxy Bar.

Bortom de yttersta planeterna

kom en svart komet

som ingen ännu hade sett.

En dag skulle den flamma upp

i solvinden - bländande vit

inför allas blickar,

göra solen sin uppvaktning,

överglänsa de mindre ljusen.

En dag skulle den åter fälla

sin vita mantel

och glida bort i det stora mörkret.

Sommar är sorg över svunnen vår

Sommar är sorg över svunnen vår

när mollstämda ljungklockor långsamt slår,

och vinden bär budskap att från oss, igår,

smet våren iväg på ett hemligt spår

som inte kan följas och aldrig vi når

vår härliga, flyende, friska vår!