Drömmen

Moln speglat i sjön Trekanten, Liljeholmen, Stockholm

Drömmen

glider bort: 

ett moln

speglat i blankt vatten.

Därbakom

anas

verklighetens stenar.

Inuti en inuit

Inuti en inuit
finns det samma saker
som i turk, som i tlingit,
liksom i kanaker:
Senor, muskler och en tarm
jämte ben (i ben och arm!).
Varje mänska, svart och vit,
inuti är inuit!

Att vika sitt liv som ett papper

Att vika sitt liv som ett papper
Stoppa det i fickan och gå
Gå med sig själv i fickan
Klädd som en annan
Medan natten långsamt glider förbi
Höja sig över isen
Som en modig purpurbräcka

Snälla, vänta på mig!

Råkyla, trött inför vintern
Mörkret...
Grävlingtrött, vill bara slumra
Finns ingen vinter att se fram emot
Inga norrsken
Inga underverk


Var det pojken
som sprang ur mitt bröst
och gömde sig någonstans?
Snälla!
Vänta på mig!
Livet är inte slut ännu.

(Antagligen skrivet hösten/vintern 1995, och det har inte blivit bättre sedan dess!)

Inga andra skepp kan översegla detta hav

Inga andra skepp kan översegla detta hav
än de lättaste,
med spant och kölar som insektsben,
skrov skimrande som flugvingar.

De glider lätt mot vind och vågor.
Kring masterna kretsar måsar och liror.
Lugnt håller rorsmännen kursen.
De ser inte tillbaka
när triremer, koggar, kraveller och ångfartyg
krossas av vågorna.

De känner ingen fruktan
när skum ryker över bog och däck.
De spanar efter den andra stranden.
Där stiger länderna som grå dimsjok.
Där finns hamnarna.

Bara de lättaste skeppen överseglar detta hav.

Norra Uppland, 25 maj 1992

Låg på rygg;
såg hur tallarna värdigt
gned kronorna mot molnen.

Värmen samlade styrka.
Tromber drog över åkrarna.

Hammaren
slog himlens vattenkrus i bitar.

Låg på rygg;
räknade sekunderna mellan blixt och knall,
lyssnade
till dropparnas smatter mot tältet.

Åt den sista smörgåsen.

Det var en god dags slut.

Symfoni av Gustaf Mahler

Som tungsinta elefanter
tågar symfonins takter runt

Söker ett ledmotiv
Hittar inget

Snablar höjs till fanfarer
Inget vet
om det är tapto eller revelj

Kompositören har gått hem
Elefanterna virrar rådlösa
utan ledning av tanke och idé

Snablarna höjs i vanmakt
Ekot svarar "jaså"

Hot-haiku

Hästkastanj hotar

Spikklubba redo för slag:

Hot om höst - hot, hot ...

Demonstration?

Svåra att urskilja mellan vattenväxterna:
en kolonn av småfiskar,
ett led rör sig framåt i god ordning.

Kanske en demonstration?

Fiskarna demonstrerar
Fiskarna har fått nog ...

Därom har vi ingen vetskap!

Grå tunna fiskar i mälarvatten

Grå tunna fiskar i mälarvatten
om sommaren - skuggor vid ljusets gräns
mot mörkret, i grågröna dunkla djupet
syns stimmen, simmande snabba.

Stenar i vattnet, gulgröna, runda, skiftar
med vågorna, vattnets rörelser
blir stenarnas dans, medan fiskarna
i tystnad skyndar i middagstid.

Pilar lutar sig ut över vattnet
Ibland även alar i gröna dungar
Mälaren glänser i sensommarsolen
Vågor rasslar vänligt mot stranden

En grusväg, en strandväg, vid klipporna
där tallarna väntar på regn och svalka -
en stig genom livet när luften darrar
av hetta, av oro, av främlingskap.

Finns ni i mig, gamla mälarstränder?
Finns jag i er, lika grå och vilsen
som fiskarna där i det gröna vattnet,
som vissnande blåeld, som ingenting?

Att fara bort som mälarpirater:
att segling längs strändernas gröna kaos
blir utfärd i drömtidens länder
med rygg mot järntidens vassa eggar.

Tusenbröder och aborrar söker
i gröndunklet födan och vägen i livet
i kanten av glimmande mälarfjärden
där livet går under och återföds.

Samla sommarens trådar i din hand
Dra samman nätet
Fåglar som fiskstim
Förs bort till andra länder
Grönskan blir tyngre av mognad
Av fullbordan
Dra samman nätet
För sommaren i hamn

Ser död fisk - frågar Bo Setterlind

(Det kanske bör påpekas att jag uppskattar Bo Setterlind och verkligen inte jämför honom med en död fisk! Hade bara råkat läsa en volym av hans dikter samma dag som jag fotograferade den här stackaren i Pålsundskanalen i Stockholm. Sic transit gloria mundi betyder ungefär 'så förgås världens prakt'.)

Sic transit gloria mundi -
Fisk flyter död bland näckrosblad.
Upp från djupet, den haft sin stund i
mälarvattnet i Stockholms stad.

Har fiskar ett liv efter döden, tror du,
Bo Setterlind, diktare, stark i tron?
Eller lever de bara i ständigt här-nu,
statister i livets evolution?

Stålmannen stormar

Stålmannen stormar,
tränger sig, trampar,
står så stadigt på Sergels Torg.

Granskar glaset
betraktar betongen
ser slitna fyllon
och penningpalats.

Nu ropar han "nej"
mot polisens piketer
mot månglarnas käftar och stora flin,
han spräcker och spränger tusen fönster
med brinnande blick,
kassorna krossas,
sedlarna flyger
hur som helst.

Stålmannens stränghet stämmer man ej,
han står som en klippstod
i Stockholms stad.

Starka träd - kloka träd

Sensommarvinden borrar sig ned i asparnas skälvande grönska, rör varje löv med känsliga fingertoppar, bär iväg det spröda rasslandet av tiotusen kastanjetter - de grå stammarna är tysta. Kloka träd följer höstvindens vågor, vajar som sjögräs i grunda vatten, följer strömmen men följer den ändå icke. Starka träd låter vindarna dra förbi.

Rönnbär och svalor när vi går mot höst

Dikten skriven i augusti 1985, bilden tagen häromdagen!

Nu slår sommarens rönnbärsklasar

ut som glöd i ett lövgrönt hav.

Än finns tid innan höstvindar rasar

och jagar sommaren till dess grav.

Svartblå skälver himlen av åska.

Natten viskar: "augustiregn".

Svalorna samlas att fly med brådska.

Snart finns ej något skyddande hägn.

Ja, rönnbären glöder i sommardagen.

Grenarna bär en glänsande skatt.

Svalorna ropar: "klockan är slagen,

nu flyr vi bort till Afrikas natt!"

Vapen

Detta kom för mig under morgonpromenaden, ett lätt förändrat textfragment till en femtiotals-schlager. Den som är drygt sextio eller så kan kanske räkna ut vad det är för melodi.

Vapen in the morning
Vapen in the evening
Vapen varenda daaa'
Tänk så mycket vapen
det finns i USAAA!

Ledtråd 1: Alice Babs
Ledtråd 2. Sugartime (kolla Alice på Spotify)

Vuvuzela låter bättre än knallskott

Det var knallskott och onödiga bråk vid demonstrationen mot de engelska EDL-halv-nassarna på Norra Bantorget, Stockholm, den 4/8 2012. Det lät bättre med vuvuzela-konserten.



Man blåser i vuvuzela
så jag tror hela
Bantorget darrar
i protest mot narrar
från EDL -


de är löss i Europas fäll -
men ingen blir snällare
av svart-blockets smällare

Jag sitter på en bänk i solen och läser dikter av Göran Greider

Världens herrar:
De utplånar det liv
som gjorde oss själva möjliga.

Vilka blir framtidens människor?
De som vet
hur man överlever på en soptipp?
De 'okontaktbara',
som ännu finns kvar
som folkspillror i avlägsna djungler?

Att luta sig tillbaka.
Se mörket komma.
Finns det mer att göra?

Etruskerna
fick sina utmätta sekler,
sedan föll deras städer.
Så var profetian.

Vad händer med oss?
Profeterna vet!

'Strand' - är det en bra liknelse?
En gång kom vi opp ur vågorna,
tog landet i besittning.
Nu är vi åter på stranden
med ansiktet mot oceanen,
ryggen mot ett öde land.
Nu står vi på stranden
utan båt som kan föra oss vidare.

Se hur bin
ännu arbetar i lavendeln
(är det lavendel? blå i alla fall)
och gråsparvar hoppar
framför fötterna!
Här skulle jag kunna sluta med allting,
och ändå känna mig rätt nöjd.

Jag sitter på en bänk i skuggan och läser dikter av Stig Sjödin

Stig Sjödins grav på Katarina kyrkogård, som den såg ut för några veckor sedan

Bin söker ännu sina skatter
i blommor, spireor,
på väg att vissna ...

Boken:
Där finns landet Fordom.
De som var före mig,
de som varit där.
Jag känner saknaden.

Kanske andra känner också:

har det någonsin

växt så många stockrosor på Söder?

Har någonsin så många stannat,

sett på blommorna,

tagit bilder med mobil eller vanlig kamera?

Stockrosen - en prydnadsblomma som blev omodern

redan på Strindbergs tid!

På Verklighetens vridscen

vet vi inte om det är med ryggen

eller näsan

som vi först kommer in i Framtiden.

Det Gamla Onda driver bort

med det Gamla Goda -

ser vi något Nytt Gott,

eller döljs det av något annat?

Stockrosornas solgenomlysta blommor

tar bort smärtan för ett ögonblick ...

... det påstås att barn gråter mer numera.

Jag vet inte

men om det är så:

kan det bero av en omedveten insikt

om att de inte har någon framtid?

Vem behöver dem?

Sjödins bruksarbetare

och goda bondmoror

har för länge sedan

vandrat från järnverk och lagård

till Tystnaden.

Kanske han själv sitter någonstans,

ler finurligt,

och doppar jordgubbar i vin.

(Det tyckte han smakade gott.)

Men det är mindre troligt.

Böckerna finns kvar,

och gravstenen

nedanför Katarina kyrka i Stockholm.

(I de föredetta fattigkvarteren 

som nu drabbats av gentrifieringens

skuldsatta avund.)

Jag läser på en bänk i skuggan.

Kan tänka mig tillbaka femtio år.

Då låg ännu ett slottsliknande stall

här bredvid. Där hade Münchenbryggeriet

hästarna till sina ölvagnar.

För femtio år sedan var hästarna borta,

men ännu kändes doften från bryggeriet.

Någonstans i Stockholm fanns nog Sjödin.

Han tillhörde mina föräldrars generation.

Något av dem finns alltid kvar.

Något av dem förstår jag, och förstår Stig.

Ryggen börjar värka av den hårda bänken -

dags att resa sig och gå.

Bina är kvar

Och värken och saknaden som känns i bröstet

och grumlar ögonen.

Stockros mot slutet av juli