Buddhas gåva

Gud steg ombord på ett flygplan och for österut,
över snöglittrande berg med ansiktet mot
soluppgången.

Himlen öppnade sig som ett blekblått svalg med
svartnande ovansida och undertill
strängt isglimmande,

och Gud såg rakt in i gapet dit flygplanet styrde,
ut mot den blånande, svartnande rymden.

Hans själ, hans tankar, kretade som en förlorad
satellit runt moderplaneten, stum och
onåbar

med bröstet fyllt av oroligt slående fågelvingar
slöt han ögonen och drömde.

I drömmen slog himlen ut som en mäktig blomkalk
fylld av ljus, en strålande gryning

där buddhistiska helgon svävade som lysande moln.

Alla log de, och störst var Gautama själv med sitt
glänsande fullmåneansikte, fyllt av
utslocknandets frid.

Gud såg ned mot jorden.

Där dansade Kali över de fallna dödas kroppar i
brinnande städer, trampade hårt deras
blodiga bröst

röken steg som en molnstod mot bergen.

Åter såg Gud mot Buddhas stilla frid, den
fulländade oberördheten bortom
giftmoln och strålning.

- Hur är detta möjligt? frågade Gud. Hur kan all
själens oro upplösas i ett leende?

Då tog Gautama något ur sin mantel och räckte till
Gud. Han sade: - Betrakta detta riskorn,
försjunk i det, lägg alla dina tankar i det.

Gud höll riskornet i handflatan, såg på det - och
så föll den övergivna satelliten och förenades
med sin jord.