I.
En kväll kom Den Beväpnade Samariten till en stad
(det kan kvitta var)
och tog under falskt namn in på ett hotell
(bra men inte lyxigt).
Från hotellfönstret såg han ned på gatan,
såg människorna, bilarna, gatlyktorna
och han kände tomhet.
Allt var tomhet,
tomheten var ett giftigt moln
runt kvällsflanörerna och de nöjeslystna.
Vad fanns det att kämpa för?
Fattiglappar bugade djupt för de rika
och hoppades på en liten allmosa,
och alla levde i de bästa av världar.
Plötsligt hördes gälla röster,
polissirener, springande steg,
ljudet av krossat glas, tjuvlarm,
många ungdomar sprang förbi
och så en flock grå poliser.
Från sitt fönster iakttog Samariten
upploppet som drog fram likt en stormvind
i vårnatten,
och våren luktade tårgas.
"När man minst väntar det" tänkte han.
"Det är alltså så, i lugnet före stormarna,
är först nästan omärkliga fläktar,
små obetydliga vindpustar -
och i ett slag kan de växa upp,
bli till en fruktansvärd storm."
Nöjd med detta konstaterande
gick han till sängs och sov gott.
II.
Den Kosmiske Vandraren hade vid denna tid
sett hur en kannibalgalax uppslukade sin granne,
hur tiotusentals solar svaldes
av ett svart hål,
hade sett oräkneliga stjärnor
explodera och förintas -
ett fyrverkeri utan slut.
I det kosmiska urhavet vaggades han
av vågor och strömmar
genom stoftmoln och strålningsbälten.
Han simmade inte
utan lät universum föra sig vart som helst.
Då hände det ibland
att han kände närvaron av liv,
eller något som kunde bli liv,
och han ville hälsa molnen med organiska molekyler,
han ville hälsa de kolhaltiga meteorerna:
"gå nu framåt mot ert mål".
Och när han såg en blå planet
ville han skydda den med sina händer och sin kropp
mot alla faror.
