Tågpoesi på svenska flaggans dag

Det här är tågpoesi på svenska flaggans dag

Det här är poesi på den svenskaste av dagar

Ikväll – i ett land som är fullt av blommor
(ohörbara ord) solidaritet
med den som inte talar om Sverige
som ”det där djävla landet”.

Björkar, granar och kalhyggen drar förbi

Solen kommer snart att vara försvunnen bakom
horisonten, bort mot Norge
(och deras översvämningar)

Den ljusa himlen kommer att vara kvar
och ju längre norrut
desto ljusare är himlen

Och därför vill jag uttrycka min solidaritet
med himlen
Inte avgudadyrkarnas himmel
utan en himmel som är tom och ren
på allt vad dundergudar heter

En delad blodapelsin – det sista
man ser av solen över Uppland
det enorma landet strax före Norrland
Indigofärgade molntäcken, en del
med rosa kanter
mjölvita fläckar på himlen
och ett landskap som verkar tomt,
tomt på allt annat liv än växtlighet

Inga människor syns till
Det syns inga människor i husen
Ett okänt land kanske
(ohörbart)

Motorvägar, tomma små skogsvägar
Man skulle kunna tro att de flesta
människor flyttat härifrån

Vem hör egentligen signalerna
vid övergångarna?

Jag som en älg som stod och tryckte
i en dunge

Klockan är snart tio på kvällen denna dagen
den svenskaste av dagar
Solen sjunker
Blodapelsinen är röd
bortåt Västmanland
och där passerar vi Marma

De gudar som bor här kan inte vara
befjädrade ormar
eller vita bisonoxar
kan inte vara mäktiga jordstampare
med tio armar
och många huvuden

De kan vara som en tallstam
eller en trött björk
här i försommaren –
och inget speciellt att tillbedja.