Stenen - tanken

Stenen

hopsjunken

grubblande

fyller lördagskvällen med närvaro,

sjunker inåt

av egen tyngd.

Längst därinne

finns en tanke.

Avskiljd från det andra

ruvar stenen sin tanke.

Känn stenens ömhet.

Känn omsorgen

om detta enda

Trötthet

Trötthet, blundar

Min flotte glider mot andra stranden

medan månen söker nattkvarter

i ett mörkt hotell.

Låt drömmarna bygga ett rike.

Låt morgonen höja en sol.

Låt mänskan bli mänskans like

För evigt, från pol till pol.

Dimma

Ett hav av vit dimma lik sjudande mjölk

har översvämmat åkrarna, bara

enstaka tallkronor sticker upp -

landskapet får plötsligt kinesisk ton,

breder ut sig som en sparsmakad

tuschmålning på sidenduk

Jag plockar blåbär

Gammal sak från 1994. Tror faktiskt att en värmländsk poet vid den tiden hade skrivit en diktsamling om inget alls.

Jag plockar blåbär.

Bara lite.

Åskan drämmer till i öster.

Vet, det här skulle kunna vara ett poem

av en värmländsk bygdeskald som skriver

om inget alls, bara

att han plockar blåbär.

I drömmens järnvägsstationer

I drömmens järnvägsstationer
är det skymning och natt -
egendomliga tåg kommer och går.
Du är passagerare
eller vandrar på perrongerna,
ut bortom asfalt och grus
där aftongrönska finns.
Det är ett samhälle,
helt litet,
och snart står du bortom det sista huset.
Eller är på tåget
som rusar bort från stationen
men ändå finns kvar,
eller kommer till en ny station
som är likadan som den förra.
Kommer du inte närmre dig själv
för var resa,
som om du är det planetsystem
som kretsar runt den sol
som är dig själv?
Kvällsljuset utplånar detaljerna.

Löv faller

Löv faller

som mina stunder

Ruttnar

Glöms

Förskjuten? - Stagnelius

När jag såg denna apa på ett fönsterbleck på Brännkyrkagatan, Stockholms Söder, tänkte jag: "Är du kanske förskjuten av världen, stackars liten?" Men så noterade jag att fönstren tillhörde en religiös församling. Kan det ändra saken? Jag mindes en rad av Erik Johan Stagnelius:

Förskjuten av världen, men icke av Gud

Fast i Stagnelius' originalmanuskript står det:

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud

Detta har dock någon, kanske Erik Johans prästerlige fader, ändrat till "men icke". Den snaskiga titeln på dikten, Till förruttnelsen, fick dock hänga med till eftervärlden! Låt oss hoppas att åtminstone någon högre makt är denna lille apa till hjälp så den inte behöver sitta där på fönsterblecket i ur och skur och frysa!

När jag bläddrade i häftet med Stagnelii dikter (FIB:s lyrikklubb, lilla serien nr. 22, 1976) hittar jag följande intressanta rader, i dikten Kärleken och landet:

Om mänskan alltid så i helig oskuld levat,
och brottsligt efter guld i bergets avgrund trevat
och tornande palats ej höjt mot himlens sky -
ej världen skallat då av vapenbrak och gny.
Ej Moskvas rika slott gått upp i rök och lågor,
kosackens djärva häst ej druckit Seinens vågor,
med staven i hand och rosor kring sitt hår
Napoleon gått i vall på Korsika med får.

Inte illa skrivet, fast det kanske är lite svårt att tänka sig den store Napoleon som rosenbekransad fåraherde på Korsika!

Tomhetens tid

Tomhetens tid - så bedrägligt fylld

av frånvarons närhet

Kärrsångaren rör sig tyst i vassen,

tills sången plötsligt hörs igen -

ett hån mot denna tomhet

I rummet av vatten, vass,

alar, tysta änder,

är en frånvaro som märks.

Något har dragit sig undan.

Törnskateungens vattrade bröst

kanske bär en flisa av detta

Ett motiv utan tavla

Ett motiv utan tavla

Hav, flödande rikt

Blått vatten utan bild

Rinnande, allt blåare

van Gogh-nervösa vågor

En lykta utkladdad i blåsvart kväll

Vågvippande reflexer

Till slut målar tavlan sig själv

Torn driver bort med moln

Torn driver bort med moln

som färgats rosa av aftonen

när solfalken lyft sin brinnande vinge.

I den eviga förkolnadens pansar

vilar drömmen om morgonen

när den vandrar långt borta

på stränder där ljuset nyss nått.

Nu sjunker havet undan

och vi kan gå genom porten

till gator gröna av tång,

vita av marmor

och lyssna till klockorna.

I mörker sjunker de onda männen

och mals till sandkorn

av nattens kvarn.

Tornen driver bort med många vimplar

med ryggen mot det mörker

där så mycket tomhet finns,

medan vi samlas på stadens torg

och lyssnar till morgonens klocka.

Kall höstkväll; möte

Kall höstkväll; möte

Talare hånar Carl Bildt

Oljeborrar går

Oktober-gny

Härinne spelas blåsinstrument på radion

Milda toner från de pudrade perukernas tid

Ute hörs en annan ton, dov, klagande,

tränger in genom fönsterspringan.

Det är som om världen sitter någonstans

i oktobermörkret, hopkrupen i kölden,

glor mot en molnig himmer och bara gnyr.

Inga stjärnor till tröst, inte ens en eld.

I morgon kanske elden kommer.

2xfåglar

Den egendomliga fågeln

rör sina vingar i mitt bröst

Kanske lyfter den

Lämnar sin lavgrå gren,

möter en blå himmel

av blänkande klarhet

Steglitser, ett par,

med västar i pastell

tar tistlarnas frön

för givna

Och så tändes de första fyrarna

Och så tändes de första fyrarna

mot vätemolnens fond

Ljuset sträckte glänsande armar

genom rymden

Tankfulla gudar

betraktade den nya världen

tog sina nya länder i besittning,

medan en jätte

stilla vandrade bort mot mörkret

Äääh, var det där ... Gud!?

Och så hände det något:

Himlen öppnades

Hornfanfarer ljöd

En gubbe med röd näsa

tittade fram bland molnen -

och lipade

Nu får björkarna ränder av gull

Nu får björkarna ränder av gull
och ärlorna fylls av oro:
till nya stränder, för värmens skull,
utan svek eller otro
far de små liven till Nilens strand -
den stora floden vid öknens rand -
där mat i mängder ger ärlor hull
och kanske kraft för ännu en kull!

Rim och haiku

Innanför pannans lober
växer mentalt ett sorts oktober
i takt med hösten växande svärta:
inne i själen känns en sorts smärta
när bladet av höstvinden får en skjuts
och faller sorgset i markens smuts

Oktobersmärta
Det blir värre framöver:
Eländs-november!

Först var det rim,
en haiku så:
så kan det gå
när int' haspen är på!

Höst

Nu kryper hösten

ända ut i bladens spetsar

i spaning efter tid som gått -

och löven faller

tiden flyr

hösten ... oktober