Tuschmoln

Han såg molnen glida förbi under den vitblå himlen
(den övergick omärkligt i elfenbensvitt mot horisonten)

Det var som vore himlen ett ark rispapper
fuktat av en himmelsk konstnär
och där på det blöta pappret hade penseln droppat tusch,
tusch rikligt utspätt med vatten tills det blev ljusgrått,
och dropparna flöt ut, ljusgrå med suddiga kanter
på det ljusblå eller elfenbenvita arket.
Här och där fick också små stänk av mörkare tusch falla i det ljusa för att ge molen volym och struktur.
På de höga molnens undersida hade understundom lite blekgult eller indigo fått sprida ut sig,
mot horisonten målades tjockare med vitt i det grå.

Så gledo tuschmolnen ljudlöst förbi
mötande natten som närmade sig över Östersjön
tills västerhimlen flammade upp i ett dunkelt koboltviolett och himmelssfären djupnade in i det blåsvarta.