(Klicka på bilden, då blir den riktigt stor och fin!)
Nu vrides vallmons
tio ekrar
i kapp med tidens gång
Och molnen vandrar
upphöjt tysta -
hör midsommarfåglars sång!
skip to main |
skip to sidebar
Vägen leder alltid någonvart
Poesi skall ha något av "känsla för det förunderliga". Här publiceras dikter jag skrivit sedan 1980 eller så. Ett urval av de som jag gillar bäst och som ibland kanske tangerar detta "förunderliga" som kan vara så svårt att finna och uttrycka.
Leta i den här bloggen
Kontakt
Jag kan nås på epost b.e.nilsson@telia.com. Vettiga frågor besvaras och ovettiga raderas utan omsvep.
Twingly statistik
Vägen leder alltid någonvart
Bloggarkiv
-
▼
2008
(96)
-
▼
juni
(16)
- BOTTEN UPP
- Vallmon, tiden
- Sommarsolstånd - idyller och undran
- Intryck från Abisko 2008 del 9 till 1
- All vår början bliver svår
- Nu kurar en trött liten människa ihop sig
- Gällivarevisan
- Futurister 1912
- Uti Sverige om himmelens vita sky
- VID SÄBYSJÖN
- Sverige
- Jag tänker mig mänskligheten
- Rymden ljuder av toner
- I TYRESTAOMRÅDET
- Isolerad, utstött, ensam
- Björktrastens tjatter
-
▼
juni
(16)
