Solen gör botten upp,
försvinner i en sky
av disig champagne.
Skummet stiger
i en gulrosa våg
under indigomolnen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Vägen leder alltid någonvart
Poesi skall ha något av "känsla för det förunderliga". Här publiceras dikter jag skrivit sedan 1980 eller så. Ett urval av de som jag gillar bäst och som ibland kanske tangerar detta "förunderliga" som kan vara så svårt att finna och uttrycka.
Leta i den här bloggen
Kontakt
Jag kan nås på epost b.e.nilsson@telia.com. Vettiga frågor besvaras och ovettiga raderas utan omsvep.
Twingly statistik
Vägen leder alltid någonvart
Bloggarkiv
-
▼
2008
(96)
-
▼
juni
(16)
- BOTTEN UPP
- Vallmon, tiden
- Sommarsolstånd - idyller och undran
- Intryck från Abisko 2008 del 9 till 1
- All vår början bliver svår
- Nu kurar en trött liten människa ihop sig
- Gällivarevisan
- Futurister 1912
- Uti Sverige om himmelens vita sky
- VID SÄBYSJÖN
- Sverige
- Jag tänker mig mänskligheten
- Rymden ljuder av toner
- I TYRESTAOMRÅDET
- Isolerad, utstött, ensam
- Björktrastens tjatter
-
▼
juni
(16)
2 kommentarer:
Nästan osannolikt vackert hur en himmel kan färgas!
Hälsningar från
Jessica
Egentligen beror det ju av att det finns en massa småskräp i atmosfären nära marken, men det är verkligen inte något som en sann poet tar hänsyn till! Är det vackert så är det!
Skicka en kommentar