Sankt Göran och draken - dialog

Asfalt rullar svart
längs gatorna.
Vita linjer
glider in i mörkret,
regnet glänser
i gatans porer
över urbergets hålrum
tunnelbanor, kulvertar
avlopp, vem vet allt?


Jag har sett de svarta schakten
och vattnen som skälver
och rycker i öarna,
de djärva broarna
som löper över djupen
skrattat åt vindarna
överblickat stränderna,
dessa band av ljus,
där jag ofta gått
eller sprungit -
stadens själ är min
dess mark min lekamen
som en vind en sommarkväll
när månbron spänns över vattnet
och löven viskar hemliga ord...

...om dikterna vore släggor

gevär

ett raketbatteri

sloge vi murarna sönder...

...eller är staden en främling
jag själv kanske bara en skugga,
en kedja av illusioner
imaginära hus
och drömda människor
som driver likt regnen
i grå slöjor...

...då trampade de saktmodiga

maktens vitnande knotor till damm...

...morgonens mångfaldiga tystnad,
när solen blänker och bländar
jämsmed Sankta Gertruds spira
en sommarsöndag,
är sakral musik
av kosmisk makt...

...och upproret krossar dagens drömmar

för att nå morgondagens...

...lördagsmorgon
lågtrycken vandrar.
En härlig känsla av dis
och regnet som rasslar mot gården.