Plejader - Sex dikter med Sjustjärnorna

Häromkvällen kunde man, även här i Stockholm, med en kikare till hjälp se hur planeten Venus passerade över Plejadernas gnistrande stjärnehop. Denna händelse till ära har jag tagit fram alla dikter, de flesta eller kanske alla från början av 1980-talet, där jag nämnt Plejaderna.

En tolkning av namnet kan vara 'duvflock', i alla fall påstod Robert Graves det i sina Greek Myths. Plejaderna tillhör ju den grekiska mytologin. Därav hänvisningar av mig till duvor här och där i följande texter. Men de var också sju systrar.

Plejaderna ligger i Oxens (eller Tjurens) stjärnbild, en bit från tjurens "röda öga" (stjärnan Aldebaran). Denna stjärnhop är astronomiskt sett ganska ny, ungefär fyra miljoner år. Därav boktiteln Årsbarn med Plejaderna, en bok om människan (vars tidigare förfäder kom för ungefär fyra miljoner år sedan) av Rolf Edberg.

Plejaderna kallas också Sjustjärnorna eftersom sju av dem skall vara synliga för den skarpögde personen på Jorden. Men någon gång tappade en av dem en del av sitt ljus (till vilket det också finns en mytologisk förklaring), så numera är det sex som skall synas hyggligt. Därav har vi kanske en koppling till min huvudtitel för det här avsnittet: Sex dikter med Sjustjärnorna! - Fast tittar man med en stark kikare kommer man att upptäcka att det ingår flera hundra stjärnor i Plejaderna.

PLEJADERNA

Flygplan under Plejaderna:
jämförd med de sju stjärnorna
är du mindre än en bacill i en elefant.

I himlen
gick Orion
den väldige jägaren
mot Tjurens rasande öga.

Plejader, sjustjärnor
(en näve glänsande pärlor
på en svart duk)
ni är bländande vackra!


ELEKTRA

Halvförkyld, med fötterna som isklumpar. Jag tänker på
Elektra, plejad,
kanske med hår som bärnsten, flammande eld runt den
vita pannan.

Jag kan tänka mig din vita dräkt,
du barn av halvgudar
flyende som en duva undan den lystne jägaren.

En duva i den mörka natten, eller kanske
en vindsnabb hök
slående med ett iskallt leende?

I vinternatten glider du ljudlöst fram över mitt huvud,
duvhök, du blonda -
vingarna smeker rymden ovan Tjurens breda rygg.

Kometer faller i solen och förintas, min vän, eller
slungas i ostyriga banor mellan planeterna,
men du, Elektra av det vita ansiktet, svänger lekfullt
en slöja av blå nebulosor
drivande som segel på en lugn ocean.

Utan anspänning ger du mig, i skur efter skur,
fotoner och neutrinos,
du är givaren, och jag kan bara tacksamt blicka uppåt
och bringa denna hyllning, Elektra.



MOLNENS TID

Molnens tid är inte evigheten.
Men obetydligt kortare.
Äldre än Plejaderna visar de
tusen masker
för samma tomma ansikte.
Kröner bergen.
Får slätterna att grönska.
Min tid är inte deras.
Men kanske min tanke.


DÄR KOMMER MÖRKRET

Där kommer mörkret
En svart kappa runt oss
Människornas ansikten som blå lyktor
utan mycket ljus
De kalla händerna
Skelettens kyla
Nu vävs natt och köld
till tyg i den svarta kappan
Den tynger våra kroppar
Själarna far bort med löven
i det sista höstregnet -
bort i rännsten och avlopp
För ett ögonblick verkar himlen tom
Bakom molnen kanske finns en rovgalax
eller plejader i långsam drift
men för mig finns bara ”hitom”

Innesluten i denna obegriplighet
kan jag bara sätta lite tusch
på ett papper
känna knäna spå annat väder
och drömma om något annat
än den svarta kappan…



DJUPET BORTOM NYMÅNEN

Djupet bortom nymånen
De brinnande kloten –
Plejader
ni tysta systrar
bränner era mantlar
mot himlens panna,
en svart kvinna som sover,
och stjärnorna är damm på hennes hud.



EN DUVHÖK ÖVER HORNSGATAN

En duvhök över Hornsgatan –
flyg, mina plejader!
Akta hökarna
som lurar bakom svarta skorstenar.
Gatgående
kontemplerar jag volymer
härledda ur flera regressioner.
Någonstans finns en sadelpunkt
där alla rörelser samlas
och dör ut.
Men om punkten rör sig –
ständig död i rörelsen?
Vänd diagrammet
och sadelpunkten blir en topp
som ständigt stöter bort
allt som närmar sig.