 |
| Stig Sjödins grav på Katarina kyrkogård, som den såg ut för några veckor sedan |
Bin söker ännu sina skatter
i blommor, spireor,
på väg att vissna ...
Boken:
Där finns landet Fordom.
De som var före mig,
de som varit där.
Jag känner saknaden.
Kanske andra känner också:
har det någonsin
växt så många stockrosor på Söder?
Har någonsin så många stannat,
sett på blommorna,
tagit bilder med mobil eller vanlig kamera?
Stockrosen - en prydnadsblomma som blev omodern
redan på Strindbergs tid!
På Verklighetens vridscen
vet vi inte om det är med ryggen
eller näsan
som vi först kommer in i Framtiden.
Det Gamla Onda driver bort
med det Gamla Goda -
ser vi något Nytt Gott,
eller döljs det av något annat?
Stockrosornas solgenomlysta blommor
tar bort smärtan för ett ögonblick ...
... det påstås att barn gråter mer numera.
Jag vet inte
men om det är så:
kan det bero av en omedveten insikt
om att de inte har någon framtid?
Vem behöver dem?
Sjödins bruksarbetare
och goda bondmoror
har för länge sedan
vandrat från järnverk och lagård
till Tystnaden.
Kanske han själv sitter någonstans,
ler finurligt,
och doppar jordgubbar i vin.
(Det tyckte han smakade gott.)
Men det är mindre troligt.
Böckerna finns kvar,
och gravstenen
nedanför Katarina kyrka i Stockholm.
(I de föredetta fattigkvarteren
som nu drabbats av gentrifieringens
skuldsatta avund.)
Jag läser på en bänk i skuggan.
Kan tänka mig tillbaka femtio år.
Då låg ännu ett slottsliknande stall
här bredvid. Där hade Münchenbryggeriet
hästarna till sina ölvagnar.
För femtio år sedan var hästarna borta,
men ännu kändes doften från bryggeriet.
Någonstans i Stockholm fanns nog Sjödin.
Han tillhörde mina föräldrars generation.
Något av dem finns alltid kvar.
Något av dem förstår jag, och förstår Stig.
Ryggen börjar värka av den hårda bänken -
dags att resa sig och gå.
Bina är kvar
Och värken och saknaden som känns i bröstet
och grumlar ögonen.
 |
| Stockros mot slutet av juli |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar