Klockorna ringer
i de sjunkna städernas kampaniler -
kanske fiskar lyssnar, häpna,
uppfyllda av tonerna i det grönblå
dunklet.
Kanske sanden rinner tyst
genom städer som öknen har tagit
och svept i sin gulbruna makt,
och inte ens beduinerna vet var de
finns.
Måhända en apa sitter högst på ett
berg
i den kokande regnskogen,
en tempelpyramid
byggd för länge
sedan av vitnade händer
och ser mot den stjärnsprängda
himlen.
Städerna sjunker, vittrar,
och människorna upplöses
till dess att inte ens skuggorna finns
kvar.
Apan ropar mot stjärnorna.
I mörkret hörs ett svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar