Vårens under

Så här skrev gamle Ragnar Thoursie i dikten 'Det ofattbara', i hans sista bok Sånger från äldreomsorgen från 2009:

Det vanliga, det ofattbara.
Tre gamla sitter framåtlutade i sin handikappbuss,
med öppen mun åser de undret.
Det är ett par dagar in i maj, vårmånaden,
undrens tid. På en natt har grönska fallit över träden. 

I sjuttio, åttio år har de sett det återkomma,
ändå är de lika gripna nu som första gången.
Den plötsliga grönskan i träden en morgon i maj. 

Det vanliga.
Det ofattbara.

"Det vanliga, det ofattbara" ... vad är det? Vårens under!

I.
Det är något av dröjande,
tvekan,
i vårkvällen.

Solen går mot horisonten.
Vinden driver långsamt isflaken
mot Essingedjupet.

En tvekan.
Varthän?
Det här livet kan man inte springa igenom.
Man måste stanna en stund.
Undra vart vägen leder,
medan porten öppnas ...
... för vårens under!

II.
Här går jag
i livets sista tredjedel,
sluten i tidens kapsel -
isen glider bort,
himlen öppnar sig övermäktigt blå,
vad finns kvar för mig att se?

Vårens under!

III.
Vinden tar tag i allting
och flyttar världen en bit.

På natten:
koltrastar och gråtrutar ropar i mörkret.
Stjärnhimlen ser annorlunda ut.

Illa-lukten
från nyss framtöade gräsmattor
sticker i näsan,
men kan ändå inte dölja
att vi står inför vårens under!