Som varande klen tecknare kan jag intyga att bland de svårare motiven som finns är människor, och mer exakt deras ansikten, händer och fötter. Helst skall man rita någon som står bortvänd, med händerna i fickorna och med ordentliga skor på fötterna. Ansiktet är ett kapitel för sig, för där har vi en massa signaler. Om ett ögonbryn eller mungipa blir feltecknad kan hela bilden bli fel, glansen i ett öga kan förvandlas från vänlig till ilsken, proportionerna mellan olika delar av ansiktet måste stämma, samtidigt som ansikten ofta inte är helt symmetriska ... kort sagt, det är de små, små detaljerna som gör det.
Jag tänkte på det när jag såg volymen med Maria Wines Dikter 1942-2000. Den kom ut 2001, jag köpte den några år senare tror jag, och när jag betraktade omslagets bild blev intrycket: "Detta är två människor." Om man döljer ena ansiktshalvan blir detta ännu tydligare. Till vänster ett lite kärvt leende, både i öga och mun. Till höger snarare en skeptisk, kanske misstänksam (eller skrämd?) blick och mer hopknipen mun. Det är ett mästerligt porträtt som fotografen Anna Riwkin har gjort, med väldigt lite skärpedjup. Skärpan ligger exakt på ansiktet, händerna (som håller en mimosa kanske?) är i oskärpan.
När jag nu efter dessa år tagit mig samman och läst hela boken kommer förklaringen ( sid. 302):
Jag har övertagit min moders sorg
över mitt påträngande liv och bär dessutom
min egen sorg över hennes sorg
Jag har ärvt hennes lite sneda
ursäktande leende och min faders
misstänksamt skelande blick
hans sätt att leka kurragömma med sig själv
Av dessa gåvor har mitt jag formats
jag tycks ha blivit någonting mitt emellan
en klängros och en frihetens furie
Vad som är mitt eget är mitt sätt
att knycka trotsigt på nacken
Ja, och så var det förklarat! Så här ser hela bilden ut i sitt sammanhang:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar