Jag läser Ragnar Thoursie (minnen från förra hösten)

Ragnar Thoursie

Jag satt på en bänk ovanför Riddarfjärden, läste, såg upp och funderade ibland, skrev några ord på baksidan av ett lånekvitto från biblioteket daterat 2012-09-10 och avseende Ragnar Thoursies 'Sånger från äldreomsorgen' och 'Den nya människan', samt Appolonius Rhodius' 'Argonautika'.

Otydlig röst från högtalare långt bort
kommer över vattnet

Kyrklockan slår två slag
för halvtimme

Båt backar ut från Tegelbacken -
är snart försvunnen ...

… går kutryggig
med händerna i fickorna -
betraktar nedslaget världen
bortom bin
som ännu arbetar bland blommorna

Det är sommarslut med smak av höst. Jag läser den unge Thoursie, jag läser den gamle. ”Vart tog Folkhemmet vägen?” frågar den gamle i en av sångerna från äldreomsorgen. En riktig fråga, om man nu inte vill fråga vem som stal Folkhemmet. Eller förskingrade. Privatiserade. Avknoppade. Må fan ta byråkrater och politiker som försöker leka affär med människors liv. Ernst Wigforss' 'Socialism i vår tid' inspirerade den unge Thoursie. Thoursie som stavade folkhemmet med F.

Att gå nedslagen
och se sommarens sista bin
medan vintern drar närmare,
och vi undrar: ”Vart tog Folkhemmet vägen?”
Gå och undra när våren kommer åter -
och räkenskapen.

Nå, kanske räddningen ändå finns någonstans, om man citerar den yngre Thoursie:

Trädets rot kan kapas, master falla.
Men en arm skall alltid höja barnet ovan vattenytan.

Olof Palme fick tag på en dikt av Thoursie och citerade några rader ur den:

… En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.

Kan man tänka sig någon av dagens topp-politiker citera en dikt? Eller ens något skönlitterärt? Hur mycket bildning finns bland dessa människor?

Thoursies sista dikter, när ålderdomen och dess krämpor och saknad obevekligt smög sig på, var (enligt honom själv) i en stil som ...:

... ligger nära prosan, iakttagande, kommenterande, obekymrad om ambitioner, utan större anspråk, för det mesta med en vänlig syn på tingen. Snäll. Men allvarlig. 

Ja, om man orkar vara anspråkslös samt snäll men allvarlig kanske det ändå finns en framtid. För oss och för bina.