Fjällsyner

(Ett antal reflexioner nedtecknade under gången vecka i fjällen:)

Tåget drar fram
som ett begravningsfölje
för nyss avlidna sekunder

Räksoppa på Paddus
Vädret nära nog optimalt
Synar bergen – eller de mig?
Blicken är alltid ny

Lom ligger lågt

och dyker gärna

i Njakajaure – den får i kanten

en stjärna

för varje lake

den fångar i hast

med fart och fläng –

det är lommens last!

Lapporten ligger dold av moln
Tjåmuhas bleknar i diset
Lövsångartoner och forsarnas brus
Enbären mognar i riset
Vågorna möter stranden så tyst
Vinden har tagit vila
Storögda hönsbär ser mot skyn
Blott myggen streta och ila!

Att uppskatta den tystnad
man själv hör
Kunna väga tomrummet
mellan varje ljud
Gå i dess korridorer
Granska dörr för dörr
tills den rätta
finns där
Tyngd kan bara värderas
om man känner
viktlösheten

Nissuntjårro glänser som putsat tenn
Vågorna talar vågors språk
med en tigande strand
Hjärtat slår lugnare här
Eftermiddag
Lappland

För den stillhet
som råder vid denna plats
betalar åskådaren
endast
med sin
uppmärksamhet

(Två dikter om samma tema. Först japansk version:

Rödbena
Enbent
Sten

Så västerländsk rimmad:

Rödbena – enbent – på sten
Tänker på – ingenting alls
Insekter svirrar
Svalorna irrar
i sommarens vildaste vals)

När molnen samlas:
Regn
Dag mörkare än natt
Midsommar
I det Bottniska landet

SVIT
Vi går i skuggan
av för länge sedan döda fåglars vingslag

*

Avresa –
alltid denna existensiella brytpunkt
Dalripan gnäggar åt grubbel
Forsen behåller tonläge, tonhöjd
medan vinden petar förstrött
bland de små björkarnas blad

Avresa – världsnomad. Nomad? Nomaden ”strövar” inte, ”letar” inte. Nomaden har sina fasta mål och fasta värden, de finns ingraverade i nomadhjärnans koordinatsystem. Nomaden söker det kända, för det ger säkerhet, följer de osynliga rötter som förenar mark och människa. Bara själens trasproletär kastar bort allt, kastar bort sig själv, i ett meningslöst ”sökande efter något”. ”Något” är ändå alltid någon annanstans.

*

Alltså – återkomst?
Omöjligt, säger Herakleitos
Floden rinner, du kan bara vara i den
en gång
Du är fångad i en annan flod
Tiden
Om du kommer tillbaka till det bekanta
har ändå myriader ting ändrats.

*

Framtiden vet vi inget om
Det förflutna kan vi inte göra något åt
Ergo: carpe diem!
Om det nu är möjligt
Det mest varaktiga monument är förgängligt
Även supernovor dör bort
Vad göra?

*

Bryter vi upp?
Bryter ner?
Ner – sönder –
bryter ständigt sönder nuets väv
Ett nät vi kan alltid undkomma
Det slutliga – aldrig

Men hur mycket liv har den kvar
som uppfylls av sin kommande död?

*

Sommaren tycks ha tagit ett steg bakåt
Kall blåst
Till och med hagel
Kort – lynnig – ofta vacker:
Arktisk sommar

*

Och vi far bort
I skuggan
av döda fåglars vingslag!
Fjällen blir magiska nielloarbeten
Dunkelt lysande
Vad är fjäll, vad är himmel?
Allt svävar

*

Smutsigt tågfönster
Immigt
Ändå: på Kaisepakte
bor samiska gudar
Tornejávris blå band försvinner
Björkskog överallt
(men ibland en myr)
Sömnig far jag mot Kiruna
Staden som heter ”Ripa”