Här dansar träden tango
en söndag i Årsta skog.
Snön är väl knappast kramgo',
själv har jag nästan fått nog
av snålgråa isiga vindar
som fryser min näsa kall -
stackars den lilla fågel
som huttrar där i en tall.
som en klotformig stjärnhop
utanför Galaxy Bar.
Bortom de yttersta planeterna
kom en svart komet
som ingen ännu hade sett.
En dag skulle den flamma upp
i solvinden - bländande vit
inför allas blickar,
göra solen sin uppvaktning,
överglänsa de mindre ljusen.
En dag skulle den åter fälla
sin vita mantel
och glida bort i det stora mörkret.
när mollstämda ljungklockor långsamt slår,
och vinden bär budskap att från oss, igår,
smet våren iväg på ett hemligt spår
som inte kan följas och aldrig vi når
vår härliga, flyende, friska vår!
blickade mot norr;
spände vingarna
gled bort i natten.
Norrskenets slöjdans
med stjärnfälten,
stjärnbilders trygga
nattliga gång;
glansen från länder
där snö täcker marken
- fågeldrömmar
en midvinternatt.
Ensam skidåkare
vilar mot stavarna
ser mot norr:
lyssnar
till vintern,
vävs in
i nattljusens kokong.
Fågeln i kölden:
svart kors
mot fjärran ljus.
Anden
sluten i sig själv
breder manteln över himlen.
Du följer dess steg
sluter dig i dig själv
och omfattar Anden.
Skidåkaren stelnar.
Linjerna klarnar
och han möter fågeln.
Någon skall snida allt detta liv
i täljsten och blänkande valrossben.
(Julafton 1991)
