hur långt som helst.
Men inte idag.
Sånglärkor stångar ännu förgäves mot molnen.
Rummet verkar slutet.
Gräset dött.
En bit bort i universum dör en stjärna.
Fast egentligen hände det för tretusen år sedan.
Då var det här fältet havsbotten.
När molnen skingras
kan man se hur långt som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar