tisdag 13 oktober 2009

I ett blånande ljus

I ett blånande ljus sjunker solen över stränder

där den sista människan för länge sedan gått.


Vågorna har suddat ut spåren av fötter.

Vågor vill bara se sina egna spår


och leka en stund med marvattnets tång

medan solen sjunker i havet.


En sakta bris och lugna små vågor.

En strand där röster aldrig mer hörs

och inga ögon ser mareldens lågor.


Sandslottet faller,

dess murar glider långsamt ut

i kvällssolens sista vattenblänk.

2 kommentarer:

Lena Källman sa...

Här står naturen i ensam majestät, människorna är borta. Är kanske sandslottet en symbol för människornas fåfänga strävan?

Björn Nilsson sa...

Det var kanske något åt det hållet. Inte så lätt att minnas för något som ursprungligen skrevs för många år sedan.