där den sista människan för länge sedan gått.
Vågorna har suddat ut spåren av fötter.
Vågor vill bara se sina egna spår
och leka en stund med marvattnets tång
medan solen sjunker i havet.
En sakta bris och lugna små vågor.
En strand där röster aldrig mer hörs
och inga ögon ser mareldens lågor.
Sandslottet faller,
dess murar glider långsamt ut
i kvällssolens sista vattenblänk.
2 kommentarer:
Här står naturen i ensam majestät, människorna är borta. Är kanske sandslottet en symbol för människornas fåfänga strävan?
Det var kanske något åt det hållet. Inte så lätt att minnas för något som ursprungligen skrevs för många år sedan.
Skicka en kommentar