Stenen - tanken

Stenen

hopsjunken

grubblande

fyller lördagskvällen med närvaro,

sjunker inåt

av egen tyngd.

Längst därinne

finns en tanke.

Avskiljd från det andra

ruvar stenen sin tanke.

Känn stenens ömhet.

Känn omsorgen

om detta enda

Trötthet

Trötthet, blundar

Min flotte glider mot andra stranden

medan månen söker nattkvarter

i ett mörkt hotell.

Låt drömmarna bygga ett rike.

Låt morgonen höja en sol.

Låt mänskan bli mänskans like

För evigt, från pol till pol.

Dimma

Ett hav av vit dimma lik sjudande mjölk

har översvämmat åkrarna, bara

enstaka tallkronor sticker upp -

landskapet får plötsligt kinesisk ton,

breder ut sig som en sparsmakad

tuschmålning på sidenduk

Jag plockar blåbär

Gammal sak från 1994. Tror faktiskt att en värmländsk poet vid den tiden hade skrivit en diktsamling om inget alls.

Jag plockar blåbär.

Bara lite.

Åskan drämmer till i öster.

Vet, det här skulle kunna vara ett poem

av en värmländsk bygdeskald som skriver

om inget alls, bara

att han plockar blåbär.

I drömmens järnvägsstationer

I drömmens järnvägsstationer
är det skymning och natt -
egendomliga tåg kommer och går.
Du är passagerare
eller vandrar på perrongerna,
ut bortom asfalt och grus
där aftongrönska finns.
Det är ett samhälle,
helt litet,
och snart står du bortom det sista huset.
Eller är på tåget
som rusar bort från stationen
men ändå finns kvar,
eller kommer till en ny station
som är likadan som den förra.
Kommer du inte närmre dig själv
för var resa,
som om du är det planetsystem
som kretsar runt den sol
som är dig själv?
Kvällsljuset utplånar detaljerna.

Löv faller

Löv faller

som mina stunder

Ruttnar

Glöms

Förskjuten? - Stagnelius

När jag såg denna apa på ett fönsterbleck på Brännkyrkagatan, Stockholms Söder, tänkte jag: "Är du kanske förskjuten av världen, stackars liten?" Men så noterade jag att fönstren tillhörde en religiös församling. Kan det ändra saken? Jag mindes en rad av Erik Johan Stagnelius:

Förskjuten av världen, men icke av Gud

Fast i Stagnelius' originalmanuskript står det:

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud

Detta har dock någon, kanske Erik Johans prästerlige fader, ändrat till "men icke". Den snaskiga titeln på dikten, Till förruttnelsen, fick dock hänga med till eftervärlden! Låt oss hoppas att åtminstone någon högre makt är denna lille apa till hjälp så den inte behöver sitta där på fönsterblecket i ur och skur och frysa!

När jag bläddrade i häftet med Stagnelii dikter (FIB:s lyrikklubb, lilla serien nr. 22, 1976) hittar jag följande intressanta rader, i dikten Kärleken och landet:

Om mänskan alltid så i helig oskuld levat,
och brottsligt efter guld i bergets avgrund trevat
och tornande palats ej höjt mot himlens sky -
ej världen skallat då av vapenbrak och gny.
Ej Moskvas rika slott gått upp i rök och lågor,
kosackens djärva häst ej druckit Seinens vågor,
med staven i hand och rosor kring sitt hår
Napoleon gått i vall på Korsika med får.

Inte illa skrivet, fast det kanske är lite svårt att tänka sig den store Napoleon som rosenbekransad fåraherde på Korsika!