Höstlöv vilar sig

På den här bänken
     sitter inga människor.
Bara gula lönnlöv
     vilar sina trötta fibrer
     efter sommarens arbeten.
Kanske samtalar de stilla
     om dagar som gått,
     om vintern som kommer,
och en ny vår
     där nya stolta löv möter solen!

Höst i fyra format

Fri vers

Så kryper hösten in i oss
Kyler fingrar
Låter oss stå
     i en bedräglig sols ljus
Vinden
     talar inte längre värmens språk.

Haiku

Solglöd i höstlöv
Dags att gå hem och äta lunch
Magen kräver mat

Tanka

Något förändras
Livet går genom dörren
Stänger efter sig
Eftertanke. Tid
Stjärnor går nattvakt

Rimmat

Nu stelnar sommarens stolta gräs
Det väntar den vita frosten
Allt blir stilla. När allting dör
och slut är på alla 'måsten'.

Växer det blommor så är det is
De pryder den stora dvalan
Men nog en gång ser vi än en vår:
Så siar den visa valan.

Björkarnas guld

Björkarnas guld
Höstens bonus
Innan dystra november
låter allt försvinna
under en gråblöt filt.

Var är Kriget?

- Har du sett Kriget på sista tiden?

- Nej, det har inte varit här på ett tag.
  Det hade ett ärende någonstans.
  "Viktigt" sa det.

- Ska det komma tillbaka då?

- Jag vet inte.
   Sa inget om det.
   Men man vet ju aldrig.
   Man har ju aldrig riktigt kunnat lita på Kriget.
   Det känns opålitligt på något sätt.

- Säger du det?
   Ja ja, vi får väl vänta och se.

- Ja, så får det bli.

Moln, 14 augusti 20:44

Svavelgul strimma vid horisonten.
Däröver drivande moln
upphängda på en blek himmel,
svartblå på skuggsidan,
mörkröd glöd mot solen.

En kväll mot slutet av sommaren.
Ännu ljummen luft,
äppelträd fulla av frukt,
rödprickiga nyponsnår.

Skördetid.

Men just där,
klockan 20:44 enligt kamerans klocka,
hängde molnen tungt
över Riddarfjärden.

Vinden spelar

Vinden spelar
en höstvisa
på skorstenens klarinett -
en vaggsång
för sömniga träd.

Höstouvertyr -
     björktrastar visslar, gnisslar
     det låter så oroligt.
Moln och sol
blandas till något obestämt.
Ärlan springer, stannar, tvekar:
     dags att flyga nu?

Fågelhjärtats oro och fråga.

Urverk

Förr fanns klockor man måste dra opp.
De gick ett tag, tills verket sa stopp.
Då fick man vrida på nyckeln ett tag
och hoppas att klockan gick ännu en dag.

Men nu finns atomur som går och går,
och aldrig går fel trots tusentals år,
när världsrymdens klocka tickar sig fram
bland stjärnor, planeter och kosmiskt damm.

Men kanske det hela kommer på glid:
världsrymden slocknar. Det finns ingen tid
när rörelsen upphört och allt står still -
då drar vi skruven en gång till!