Svar till "Regnsång"

"Regnsång" från 1960 är en dikt av den irakiske poeten Badr Shakir as-Sayyab (död 1964). Den finns i
antologin med arabisk poesi, Alkemins blå eld, från 1991.


Du skrev: "Inte ett år har gått utan hemsökelser i Irak".
Så skrev du, Badr Shakir as-Sayyab

När regnet föll var det inte för åkrarnas skörd
Inte så, nej, det var raketer som föll
som plöjde dina städer, byar, palmlundar

Irak, du olyckliga, vald att bära detta kors
Du blir en röst, ett skri som når över världen
som når till satelliterna och jagar genom rymden.

Det skall komma ett annat regn, vi ser redan molnen
Badr Shakir as-Sayyab, vänta på det milda regnet
som kommer efter åskan och skyfallen, vänta,
och skriv oss en ny "Regnsång". Skriv
om det lyckliga regnet och den fruktbara mjuka jorden
där hjältarna Gilgamesh och Enkidu gick;
inte skräms de av jätten i cederskogen!

Ja skriv om ett milt regn som strör blommor
över kullarna och sakta silar genom palmernas kronor.
Skriv, för det regnet är gott!

I mitt Sverige

I mitt Sverige ...

... fanns det fattiga människor, men det fanns också politisk vilja att arbeta bort fattigdomen

I mitt Sverige ...

... fanns det tiggare, men de var inte så många, och de var mest oförargliga äldre luggslitna alkoholister

I mitt Sverige ...

... fanns det arbetslöshet, men inte så stor, och det fanns också många arbeten

I mitt Sverige fanns det ...

Vad finns det nu?

Det finns en räkning att betala.

Av er.

Ni som är ansvariga.

Och tro inte att vi kommer att gå med på att ni försöker med springnota!

Dimma

Domherrar visslar

Dimman vrider sig långsamt
runt björkarna
och jägarens grå skepnad

Solen finns inte

Dagen stannar,
dröjer i diset där höstsäden gror

Här kan man dö i frid,
fly bort på vingar i dimman

På stenarna
är människan liten inför himlen

Nuläget: löst

Överklassen är ansvarslös

Underklassen är svarslös

Krisen är hejdlös

Bara överklassen går skadeslös

För den drunknade

(Obs. politisk dikt, stark kritik mot det rådande systemet med ansvarslös överklass och svarslös underklass!)

För den drunknade
är havsbottnen till föga hjälp.

Vågorna höjde sig
vräkte sig hårt mot båten -
kaptenen beordrade:
Öppna bottenventilerna.

Flinka matroser lydde ordern.
Och vi sjönk
vare sig vi ville eller inte.

Ibland verkar dikterna försvinna

Ibland verkar dikterna försvinna,
flyga bort

Flyttfåglar
finner vintern otrivsam

Kvar går en raggig kråka
som inte sjunger särskilt vackert

Bilkrasch- och BNP-höjar-haiku

Bucklig bil bärgad;

Bilkrasch ger höjd BNP -

var alltså nöjda!

Solens lie

Långsamt för solens lie
frosten bort från landet

Träd lutar sig trött

Träd lutar sig trött

Lövfall skapar tungsinne

Dags gå i ide

Det sitter en man

Det sitter en man i en park och skådar
hur fallna löv sprider ut sitt gull,
medan morgonluftens råhet bebådar
polarvindar runt våra hus och gårdar
och kylan som snart skall frysa all mull!

Humrar rimmar på slumrar

Här sitter jag i fåtöljen och slumrar ...
I havsdjupet finns det flitiga humrar
som kilar omkring på havets botten -
somliga håller nog säkert måtten
att fångas in i fiskarnas burar,
men inte sitter de små och surar,
utan gläds att få stanna ner under ytan
i stället för att bli kokta i grytan ...
Slika tankar om fina humrar
kan man få när man sitter och slumrar!

Runovinden

Höststormen knakar sig ned genom ventilerna
river runt i träden
sliter ned löv, kvistar -

Odin skapade runor av ask-kvistar.
Stormguden sprider runor över marken.

Dunkelt budskap.

När hösthornets brösttoner bölar

När hösthornets brösttoner bölar
och höstregnet faller i pölar
är själen stadd i författning
att göra en ojävig skattning
av livsgnistans glöd under snöfall
att leva till vår'n - eller dö, kall.

En skugga

En skugga:
ett löv utanför fönstret
hitom tunnelbanan.
Därbortom
har grönskan upplösts i gult.

Hösten
klär Stockholm
i gråmantel.

Regn

Utställning - höstmotiv

Lövet på stängslet

Tavlor på en utställning

Motivet är höst

Möte mellan diktare

Dikten 30 år och ett par veckor gammal, fotot några dagar/kvällar gammalt! I dikten är det Riddarfjärden som är vattnet, här är det Årstaviken.

Jag läser ett poem av Nozawa Boncho, död 1714:

Ett vackert ansikte,
drickande vatten:
denna höstmåne.

Och jag tänker på föregående kväll; månljuset bildade en bro från Långholmen till Kungsholmen, som om man skulle kunna gå på vattnet mellan öarna.

Månen har slagit en skrattande bro
över fjärdens svartblanka vatten,
himlen har färg av indigo
i den djupnande sensommarnatten.

Jag vandrar och lyssnar till vågornas brus
mot strändernas träd och stenar,
ser månbrons spann av gnistrande ljus
mellan vassen och trädens grenar.

Sudda sommar

Nu sätter lärarn
svampen på tavlan,
suddar
det sommaren skrivit i år

Rasten ger tid att tänka
en stund inför nästa lektion

Diskret
som en jagande häger
smyger tiden.

EN TORSDAG VID TORNE TRÄSK

På sjön driver döda grenar
och stockar som jåkken fört hit.
Solvärme, luftdaller, göklåt.
Arktiska sommarn är kort.
Forsbrus och lövsus kan söva
vinden ska liva upp,
fåglarnas sång kan förtjusa,
en torsdag vid Torne träsk.

(Midsommar 1988)