Rosen har vissnat

Rosen har vissnat
Allt vissnar
Försjunker i sig själv
Upplöses
Omformas
Molekylmoln
i ett gränslöst universum


En stressad västan
vänder ryggen åt Danvikstull
och rusar ut över sjön.
Spökfärgad gråtrut
visar blodfläck i gult –
ger mig en sned blick
och verkar olustig till sinnet.
Vi väntar på hösten.

Nåiden i kaffemuggen

En småspov lät höra sin bubblande drill
och landade vid Baddustievva.
Inte finns det någon spåman här
att tyda detta.

Och när jag hällde varmvatten på snabbkaffet:
bilder svängde runt i muggen.
En dansande schaman -
jag såg hans stora öga
och lemmarna som sanslöst vred sig,
hur han så förvandlades,
blev en fågel
med flaxiga vingar och fjäderhuva,
och till sist hur en svart figur
trängde undan den gråbrune nåiden.

Offerbergets stup mot öst
mörknar även det

Årsta Torg

Årsta Torg.
Jag har aldrig sett dig förut.
Nu betraktar jag – under en
förortsgrå himmel –
Bror Hjorts bulliga skulpturer.
Harlekin ser också torget.
Tillsammans funderar vi kanske
över torgets storhet.
Tänk på 1953, då det kom till.
Skördetiden skulle börja.
Liarna vässades.
På andra håll
vässades arméernas bajonetter.
Den progressiva ungdomen
samlades i Berlin
Den icke-progressiva
kunde stå och hänga
i vilket gathörn som helst
Det var för tidigt för mig att minnas
Folkens skördetid
Kanonerna dånade i Korea och Vietnam
En stund tycks jag vara ensam
med gycklarna i brons
och den förortsgrå himlen

Karl Tiréns familjegrav i Abisko

Tallen vrider sig
som en tokig tangodansör
för att se över axeln mot Nissunvaggi

Myggen är hungriga nu:
svärmar över graven nedanför berget.

Praktlav som blodfläckar
som rödockra
fläckar muren runt graven.

"I rädens icke mer;
I himmelen
är en stor glädje."

Finns det dikter att skriva

Finns det dikter att skriva
när pennans udd har brutits
när poeterna gått in i
sin tystnad

som … ja, vad menar jag …
om Diktonius, om Tranströmer
om de som lyssnat
till ugglornas vingslag
om de som sett …
som sett … -

Vad finns kvar hos de tysta
när de står vid sin avgrund
fylld av gnistrande galaxer
och snart skall höja armarna
och flyga

”Hur kan vintergatorna blänka
utan rymdens mörker?”
är kanske deras fråga
som flyger bort som en tanke
en radiosignal
som sprider sig över avgrunden
till alla de världar där lyssnande väsen
uppmärksamt tar till sig Ordet
Och alla ställer frågan
i en spindelväv av signaler
som vävts om Tystnadens avgrund
ända ner till Jorden

och slutligen – en natt –
är himlen glänsande vit
Mörkret rinner bort
i sina råtthål
och för alltid välsignade
sveps vi i en mantel
av evigt vitt

Koltrastar i regnet

Koltrastar i regnet, koltrastar i regnet -
jag kommer aldrig att sluta tjata om
koltrastar som kastar sina
tonföljder i sommarens och vårens
härliga regn.
Regnet renar
Tonerna lenar
Smärtans knivar smälter
i små droppar av ljud.

***


Sven Nilsson säger om koltrastens sång:
"Dock finnes den vacker, i synnerhet under en stilla sommarafton efter ett mildt regn." ('Skandinavisk Fauna: Foglarna'. Faksimilutgåva av tredje upplagan från 1858. Sidan 368.)

I afton

I afton
blir Pålnoviken en smälta av glödande solljus
Rödvingetrasten har slutat sjunga
men bara för en stund –
Nu skall broder Sol
patrullera i norr en stund


En snöfläck där borta
som en flygande fågel:
en sångsvan
som fastnat i bergets grepp
I aftonsolens försilvrade ljus
sitter svanens avbild på fjället.
Vinden har stillnat,
lagt sig till ro,
låter molnflaken fara bort mot Bottenviken


Antag att de planetarier vi bygger för att visa
Hur universum kan se ut
Bara är avbildningar av ett planetarium
Som någon har byggt
För att få en uppfattning av hur ett universum
Skulle kunna se ut


På pastellhimlen glider moln förbi
och skuggar pastell-berg
Vattnet är av samma stoff
Vinden rufsar om i björkskogen
Den verkar snarare målad i olja,
kanske för att ge relief.

"Är jag en fjäril?"

Frosten smyger i gräset
tyst som en jagande katt,
klorna river
örternas stänglar och blad

De döda världarna
livlösa,
som rörda av en guds finger,
sluter sig om vandraren
tills han somnar
och i drömmen blir en fjäril

Den ensamme vandraren vaknar
i en grön doftande skog.
Han frågar:
"Är jag en fjäril
eller är det fjärilen som är jag?"

Tågpoesi på svenska flaggans dag

Det här är tågpoesi på svenska flaggans dag

Det här är poesi på den svenskaste av dagar

Ikväll – i ett land som är fullt av blommor
(ohörbara ord) solidaritet
med den som inte talar om Sverige
som ”det där djävla landet”.

Björkar, granar och kalhyggen drar förbi

Solen kommer snart att vara försvunnen bakom
horisonten, bort mot Norge
(och deras översvämningar)

Den ljusa himlen kommer att vara kvar
och ju längre norrut
desto ljusare är himlen

Och därför vill jag uttrycka min solidaritet
med himlen
Inte avgudadyrkarnas himmel
utan en himmel som är tom och ren
på allt vad dundergudar heter

En delad blodapelsin – det sista
man ser av solen över Uppland
det enorma landet strax före Norrland
Indigofärgade molntäcken, en del
med rosa kanter
mjölvita fläckar på himlen
och ett landskap som verkar tomt,
tomt på allt annat liv än växtlighet

Inga människor syns till
Det syns inga människor i husen
Ett okänt land kanske
(ohörbart)

Motorvägar, tomma små skogsvägar
Man skulle kunna tro att de flesta
människor flyttat härifrån

Vem hör egentligen signalerna
vid övergångarna?

Jag som en älg som stod och tryckte
i en dunge

Klockan är snart tio på kvällen denna dagen
den svenskaste av dagar
Solen sjunker
Blodapelsinen är röd
bortåt Västmanland
och där passerar vi Marma

De gudar som bor här kan inte vara
befjädrade ormar
eller vita bisonoxar
kan inte vara mäktiga jordstampare
med tio armar
och många huvuden

De kan vara som en tallstam
eller en trött björk
här i försommaren –
och inget speciellt att tillbedja.

Somliga talar med stora ord

Somliga talar med stora ord -
är blott en krusning på ytan
Andra kommer med tysta steg
men blir till en storm på havet

Det sitter en korp på en sten i Lappland

Det sitter en korp på en sten i Lappland
och tänker i skymningen dessa ord:
"Här odlades förr ett och annat kappland
med rovor och råg. Det var mager jord
där bönderna slet under hårda dagar
i fruktan för torka, skyfall och frost,
och tänkte: "Vi ber att Försynen behagar
även i år ge oss föda och kost".

Det sitter en korp i Lappland och tänker
på byarnas nedslitna strävsamma folk
med giktbrutna händer som aldrig fick skänker:
"Visst kunde jag vara för dessa en tolk
som talar om slåtter på myrar och ängar
berättar om lungsotens grådystra torp,
om småbönder, bondhustrur, pigor och drängar
fast jag bara är en gammal korp".

Regn över skogssjö

Grått brus

Vita näckrosor öppnar sina kalkar
Mot en himmel som redan spricker upp
Och låter sin klarblå höghet falla mot vattnet

Livet, historien

Man kan undra över tecknaren som gör
evighetsserien LIVET
Eller om det nu är ett tecknarlag?
Vad är målet egentligen med detta staplande
av episoder
till en hög som kallas HISTORIEN?
HISTORIEN OM LIVET alltså
Varför inte följa den kända metoden med
inledning
avhandling
avslutning?



Med oändligheten i ryggen
ser jag mot oändligheten


Det finns vägar som bara är ett spår
eller två: gräset växer, döljer grussträngar
björksly skjuter upp mellan spåren
där grobladen sällas trampas av fötter.
Dessa vägar är historiska tillfälligheter
som suddas ut av en tankspridd natur
vars tankar upptas av oändlig meditation
över skapelsen


"Nyheterna"
Vem vill vara "nyheterna"?
Det är DU som är nyheterna,
lilla människa

Därute såg han måsarna flyga förbi

Därute såg han måsarna flyga förbi.
Deras bukar blixtrade vita i solskenet -
grågröna sandiga gräsmattor stirrade storögda
mot himlen
mot moln, mot stor blåhet i nordanvinden -
han såg måsarna vältra sig in i den nya luften
vända
och skratta sig fram på uppvindarna
skrika sig fram genom blåsten.

Portugisisk dödsmässa

Det är
en portugisisk dödsmässa.
Sträng i formen
som en gammal ek i Extremadura.
Märklig
som körsång
från en sjunken katedral.
Bara röster,
inget annat,
och den absurda stämningen
att njuta av en dödsmässa.

Sensommaren är inte här ännu

Sensommaren är inte här ännu
Den närmar sig med fadd värme
Och aningar om förfall
Jag söker något annat
En uppfriskande vind i videt
Smältvattenfloder
Klarhet och kylig skärpa
Alfågelsång från sjön


Du vet inte vad du får se
förrän du har sett det
Därför:
medför alltid kikare!


Luften har lyfts några meter
och himlen vidgas några grader
gravitationen späds ut av nytt syre -
varför då krypa fram som en skalbagge
i gruset?
varför inte flyga bort i gryningen -
som en skalbagge?
Känn insekterna
Känn världens härskare!

Vid kanten av bubblan

Vid kanten av bubblan
finns regnbågen
Flyg bort med detta rymdskepp
som en färg
i spektrat


En tanke bara
En koncentration
som ett enda svart streck
på ett vitt ark

Stillheten bortom kakofonin
är en tom slätt
vid världsaxeln

Varje tanke vägs
filtreras
rensas
står slutligen som en pelare
i den vita öknen
Vandraren vänder sig ditåt
från kakofonin
Som en skugga går hans tanke


Då passerar drömmen
som en skuta med svarttjärat skrov
före gryningen vid sovande stränder
under en allt genomskinligare himmel

Seglet vänder sig
att fånga den första röda glimten

Osynlig i dunklet
står rorsmannen
och vaktar vinden och den första måsen

Där går det svarta skeppet bort
under en gröngrå strand

Nidhöggs klagan

(Draken Nidhögg höjer sin breda skalle och bligar mörkt upp mot Yggdrasils gröna värld.)


Jag gnager det onda tädet
sätter tänder i stammen
sliter de ruttna rötterna.
I den mörka jordens hålgångar
lever jag mitt liv
och ser stundom upp mot askens krona.
Vinden trycker trädet fram och åter
och jag gnager dess rötter -
vem får det slutligen på fall?
Kvistar faller till marken,
hjortar coh getter betar däruppe
under örnens väldiga vingar -
vem slår världsträdet till marken?

Drömmar i Lyckliga Arabien

Värmen vrider musten
och viljan ur kroppen

bläddrar i böckerna, håglöst;
bara flimrande ord ...

fångad i en het dyning
ett värmedaller
hägringar darrande över sanden
ett ljusblått hav, en sambuk
med pärlfiskare

någonstans i dynerna
sjönk Paradiset
vid en döende kust

inget kvar, utom vindens
brinnande svärd

en källa bland palmerna
där gazeller dricker
och solfåglar skymtar i grönskan

vatten, klart vatten, och
sinnet är lätt

ritar arabesker i sanden
drömmer om hjältar
från långt före Profetens tid
från tiden när tid inte fanns

Nimrod spänner bågen
över himlen
hans bälte syns i natten,
han, den väldigaste av jägare

Drömmer fram månguden Sin
drömmer fram en gudinna med lejonhuvud -
allt är möjligt
i den magiska öknen

drömmer fram tjockt sött kaffe
i ciselerade silverkoppar
drömmer fram själva bergen
som grönskar av kaffebuskar

baggalan styr ner genom Bab el Mandeb
och hälsar somalikusten
följer hippalosvindarna
till Madras och Kalikut

allt är möjligt för Simbad sjöfararen

drömmer vid källan
om kryddorna och guldet
snidat elfenben, ebenholz -
bara drömmer och ritar
arabesker

Skriver bokstaven Sin
och ser månbåten
på himlens flod

kanske regnet faller
på träsken i Basra

kanske någon offrar en get
för lycklig sjöresa.

Dagar med grälande papegojor

På nätterna ugglornas visdom

En alkemisk värld: elementen
bränns samman i öknens glöd
sprängs itu
i nätternas köld.

Drömmer bilder i brasans
blå flämtande lågor

blå lågor på ett kungligt diadem
rubiners dunkla glödpunkter.

Söker Felix Arabia bortom tidens hjul ...

vattenhjul, pumpar, kanaler,
gröna fält
lyckliga skördar i Saba

några rökelsekorn på elden
en önskan:
"Låt mig dinera hos Qatabans furste
i kväll"
och djinnerna för mig genast dit,
till den vita staden där
fursten välkomnar:

"väl mött, vise man, kom
låt oss dricka till månen i natt!"

Nattåg söderut

Nattåg söderut
Björkarna raknar

Det känns
som den sydliga natten
redan samlar sig till möte
neråt Bottenviken

Renar på spåren
leker med döden -
på fjärran åsar
blir landet blått

Lyft dig, tåg
och styr in bland stjärnorna
som vimlar
bland Världsträdets grenar

Lämna bakom dig
de tomma vägarna
de sönderfallna husen

Lyft in i den sydliga natten
tills du möter
en vänlig planet på din väg
och stannar
att gå till vila


DET GAMLA LANDET

Jag åker tåg genom det gamla landet
där björkslyets upprorshärar
tränger upp mot spåren.

Dessa ändlösa skogar - vår själ,
vår flykt som grå nattflyn
vår trängtan mot de grå höjderna
där Sverige finns i tallarnas vård.


PÅ VÄG MOT BASTUTRÄSK

Vattnen är putsade till högglans

De speglar ett moln
med färg av rosenkvarts

Dimtussar och moln
med utseende av kokande mjölk
kryper in mot tvättlinorna

Någonstans ett öppet fönster

Någonstans ett ljus eller två
i sommarnattens egen ljushet

Bortom postlådorna vid vägskälen
finns en värld.

Halland 30/5-86

Solstrålarna går ned genom molnen
som stode Frälsaren därnere.
Harar hastar över åkrarna.
Medan tåget jagar mot horisonten
förbi Värös skorstensrökar
(man ser att vinden blåser
från norr) kommer kor i
klumpig galopp.

Kan man gripa morgonen?
Få tiden att stå still?

Senare, hos triften, de kuvade enarna
och hjältarna på ön med ansiktet
vänt mot solnedgången - där hörs
lågmälda ejdrar kalla.
Göken gal i enbuskarna, havsgöken, de
grå och rödgrå klippornas gök
ropar ut sitt bedrägeri:
lyssnar hjältarna under högarna?

Göken gör en lov
lämnar gömslet
flyger fort
vid förkrympta träd
bort mot bronsmännens
slipade block.

Vilka lades under rösena?
- Det var solskeppets folk som plöjde havet,
både före och efter döden.
Till Beowulfs minne restes en hög på ett näs
vid havet.

Här följs jag av vipornas besvärade 'ä-ih' 'ä-ih'
och snabba undanflykter.
Vem litar på vipans list?

På kvällen har jag fortfarande öronen fulla
av lärksång.

Sensommars förfall

Vägrenarna sväller till sladdrig
sensommars förfall:
grånande renfanor
visar väg för hösten. I hjärtat
irrar en ärla. Ståltrådsbenen
bär flyktingen bort
river i själens vissna löv.

Från hjärtats isiga ensamhet
en droppen blod.
Bröstets tomma salar fylls
en sista gång av fågelvingar,
av lockrop. - Bara hjärtat
förstår era ord.

Ljuden lämnar tomrummet, ger
tystnaden makten. Var
finns makten när ärlan lämnar
mitt bröst?
Var finns livet
när blodet rinner ur hjärtat?

Nässlor lutar sig kraftlösa
mot vägen. Rådjuren
flyr i en orolig dans.
Sanningen finns
i en gammal sägen. Livet
har flytt någon annan stans.

På platsen för töcknet

På platsen för töcknet
rör sig biträdande skuggor
skurna vid roten av månskäran.
Vingarna släpar i dammet, obrukbara

Musik

Det finns något dröjande, sökande,
i denna musik

Inte påstridig, pockande, med
höga skrik

Den bara finns där, växer
i rummet och - är

Som en blomma i livet - skönhet
utan besvär

När floden av intryck blir övermäktig

När floden av intryck blir övermäktig -

gå till det enskilda

En sten

en himmel

Visenter

Visenterna gick långsamt ut i gläntan
och betade fjolårsgräs och starr.

En jätte sänkte huvudet,
stötte genom den tunna isen på en vattenpuss.
Drack.
Dropparna glittrade i haktofsen.
Imma strömmade ur näsborrarna.

Det var vår,
snön låg kvar fläckvis
och sångsvanor skrek från floden.

Jätten höjde huvudet
och såg bort genom diset.
Droppar föll från björkarnas kala grenar.
I diset betade visenterna.

Svarthättan

Svarthättan
slänger ut en näve toner:
oljedroppar
som smörjer sommarens maskineri.
Jag går bland lövsångarnas stilla vågor
tongeneratorer, unplugged,
rent biologiskt skapade
Det finns mycket att lyssna till
Frihet Jämlikhet Mänsklighet -
med dessa ord kan vi möta sommaren

Kungsholmen

Går sällan gångna bakgator
ser in i underliga små butikers fönster
ser gamla bakgårdar
anar en doft av 50-tal, soptunnor och piskställningar - sneda solstrålar mellan täta husrader - en tidig vårvind som drar fram längs sandiga gator - trampar sönder isen över gårdagens smältvattenpölar - här är Fleminggatan och här gick trådbussarna ned mot centrum som ännu inte dött -

varje vår är en skumögd innesittare
som förvånad blinkar mot solen och drar in
den nya luften i gamla trötta lungor

När vi människor

När vi människor
(skumflagor mot stranden)
talar
lyssnar inte stenarna.
De stora klipporna
talar med isen.

Vissa träd
bugar snabbare än andra för vinden

Hade jag inte drömt

Hade jag inte drömt
hade världen ändå funnits.
Hade jag vakat
hade den ändå vilat i dis.
Vraken rostar i sanden
vid minnenas avlägsna kust

Slå glaset i bordet
slå näven i taket
hur du än slår
går världen sin väg