Våren nöter mot vintern
Lördag morgon:
De första flyttfåglarna anmäler sin närvaro!
Hör skogsduvor ropa.
Poesi skall ha något av "känsla för det förunderliga". Här publiceras dikter jag skrivit sedan 1980 eller så. Ett urval av de som jag gillar bäst och som ibland kanske tangerar detta "förunderliga" som kan vara så svårt att finna och uttrycka.
söndag 28 februari 2016
tisdag 23 februari 2016
Lite trams i februari
I tiden
fanns tummen
i den lates häck.
Utanför tiden:
inget.
***
Ensam varulv ylar mot fullmånen.
Lufsar dock surt bort när folk i närheten öppnar fönstren och skriker åt den att hålla käft!
***
En gång var jag rädd för att inte hinna med allt.
Sedan insåg jag att jag inte hinner med allt.
Då infann sig lugnet!
***
Istapp
vid hustrapp
i snöglopp
ger näsdropp
***
Hundstjärnan gnistrar
Sirius ligger vackert
vid Orions fot!
måndag 22 februari 2016
Senvinter
Eftermiddagssolen
slår guld i huggspånen runt stubben.
Gräset tränger upp
genom snön -
det känns lite av hänryckning.
Ur den kalla jorden
skall Kore, blomsterflickan, stiga upp,
med magiska händer
väcka den vackraste vår
du någonsin sett!
Så sjunker monstren
åter tillbaka i mörkret.
Världen blir ny.
Ljuset.
söndag 21 februari 2016
Örn på is med morgonspis
måndag 8 februari 2016
...viga
I det eviga
finns varken början eller slut.
I det aviga
finns åtminstone ut- och insida
(fast felvända)
I det oviga
ser vi det ofullkomliga
på gott eller ont
I det yviga
ser vi världen
i alla dess former
finns varken början eller slut.
I det aviga
finns åtminstone ut- och insida
(fast felvända)
I det oviga
ser vi det ofullkomliga
på gott eller ont
I det yviga
ser vi världen
i alla dess former

