Annandag midsommar - sol

Låt morgonsol utplåna nattens drömmar

Låt tanken fly, som en fjäril i sol

Låt molnen driva i lufthavets strömmar

Helios griper solhästars tömmar

och ljuset kommer till Arktis' pol

Midsommardag - morgon

Dov tystnad

Dagen efter -

tills svarthättans ilskna hugg
river upp morgonens stillhet.
En grälsjuk koltrast följer efter.

Vinden tar i,
fisk slår bland näckrosbladen.
Staden mumlar ännu i sömnen.

Fragment: oktober 1988

En arkipelag av blå himlafläckar

glider fram mellan molnen

Ytterst på udden.

Vidare: blott ett steg

Strandråg (Leymus arenarius)

Tror i alla fall det är strandråg, växte bland stenar på Djurgården

Stenarna viker inte

Deras bröst vetter mot vågor

som väter och väser

bryter och brusar

Stadigt står de,

strandgrusets hjältar -

De har strandråg i ryggen!

Maria Wines blick

Som varande klen tecknare kan jag intyga att bland de svårare motiven som finns är människor, och mer exakt deras ansikten, händer och fötter. Helst skall man rita någon som står bortvänd, med händerna i fickorna och med ordentliga skor på fötterna. Ansiktet är ett kapitel för sig, för där har vi en massa signaler. Om ett ögonbryn eller mungipa blir feltecknad kan hela bilden bli fel, glansen i ett öga kan förvandlas från vänlig till ilsken, proportionerna mellan olika delar av ansiktet måste stämma, samtidigt som ansikten ofta inte är helt symmetriska ... kort sagt, det är de små, små detaljerna som gör det.

Jag tänkte på det när jag såg volymen med Maria Wines Dikter 1942-2000. Den kom ut 2001, jag köpte den några år senare tror jag, och när jag betraktade omslagets bild blev intrycket: "Detta är två människor." Om man döljer ena ansiktshalvan blir detta ännu tydligare. Till vänster ett lite kärvt leende, både i öga och mun. Till höger snarare en skeptisk, kanske misstänksam (eller skrämd?) blick och mer hopknipen mun. Det är ett mästerligt porträtt som fotografen Anna Riwkin har gjort, med väldigt lite skärpedjup. Skärpan ligger exakt på ansiktet, händerna (som håller en mimosa kanske?) är i oskärpan.

När jag nu efter dessa år tagit mig samman och läst hela boken kommer förklaringen ( sid. 302):

Jag har övertagit min moders sorg
över mitt påträngande liv och bär dessutom
min egen sorg över hennes sorg
Jag har ärvt hennes lite sneda
ursäktande leende och min faders
misstänksamt skelande blick
hans sätt att leka kurragömma med sig själv
Av dessa gåvor har mitt jag formats
jag tycks ha blivit någonting mitt emellan
en klängros och en frihetens furie
Vad som är mitt eget är mitt sätt
att knycka trotsigt på nacken

Ja, och så var det förklarat! Så här ser hela bilden ut i sitt sammanhang:

Avlyssnat - två töser

1.

(Avlyssnat på pendeltåget. Varför måste vissa personer skrika i telefonen trots att den är konstruerad för normal samtalston? Ung flicka kanske omkring tjugo talar/skriker i telefon - till någon i en annan telefon och till människor på ett antal kvadratmeter i pendeltågsvagnen:)

- NEJ NEJ NEJ

- Jag talar inte om , du blir bara så sur om jag berättar i förväg ...

- Jag skulle på möte halvfem, jag är sen ...

- Flemingsberg och Huddinge är olika stationer ...

- Blir jag mindre värd för att ...

- Jag ska ju på möte ...

- Det tar två och en halv timme. Det tar trekvart att åka hemifrån och till jobbet ...

2.

(Avlyssnat på bussen. Liten flicka, kanske fem, talar ganska tyst:)

- Och så finns det flick-filmer ...

- Dom är inte så roliga...

- Det är bara att dom ska gifta sej ...

Slutord: det sägs någonstans att författaren Stig Dagerman fick idén att åka omkring på offentliga kommunikationsmedel i Stockholm för att avlyssna samtal och därmed få uppslag. Efter några dagar kom han tillbaka till kollegorna och rapporterade att folk pratade mest skit. Undrar om den gode Stig lyssnade ordentligt?

Idylldiktning på nationaldagen

Medan de mer hårdföra nationalisterna tågar gatorna fram och skriker "Sverige, Sverige, solidaritet" och slåss med polisen - eller vad man nu har för sig på nationaldagen - vandrar jag runt i stillhet och beskådar sommar-undret och diktar ett sommar-pekoral eller vad det nu kan kallas ...

Kastanjen bågnar av blommor
Sommaren spänner sitt bröst
prytt av granna medaljer -
årstiden höjer sin röst!
Den sjunger om hårda bataljer
i gröndunkla näktergalssnår
och viskar om små detaljer
bland blommor där bina rår ...

Jag läser Maria Wine

Ett moln försvinner
lika omärkligt som det kom.
Samlas,
löses upp.
Fyra röda kajaker passerar.
En blå polisbåt,
ljusare än det gråblå vattnet vid Stadshuset.

Nu är det blomstertid,
fjärilstid.
Natten är långt borta,
för
Inom varje dikt
lyser det en lampa.

Det kursiverade är ett citat från Maria Wine.