lördag 31 oktober 2009

Vinterns helgon

Vinterns helgon


Skuggmask


Dröjande skepnad -

förstår du?


Jag fanns i begynnelsen.

Jag finns vid slutet.

Jag är odödlig.

Den här hösten

Den här hösten;

regnet fragmentiserat till fukt.


I det fallande mörkret

drar sig pälsdjuret

hem till idet.


Bara sov

och vänta det nya ljuset.

Sov

i din varma päls.


Blanka gator

ruttnande löv

är mänskornas lott.

Ärlorna är

i Egypti land,

fiskgjusen flyger

mot Senegal.

lördag 24 oktober 2009

Nu tar solen sin skugga och går

Nu tar solen sin skugga och går

mot kvällens hisnande renhet,

där dikten och sången i väntan står

på klarhet och lyrisk enhet.


Fågelsången falnar, dör bort,

spovarna flyger mot söder.

I åtta rimmade rader kort

diktarens hjärta blöder.

söndag 18 oktober 2009

tisdag 13 oktober 2009

Det finns ett land där vindarna vänder

Det finns ett land där vindarna vänder

asparnas löv och fjällbjörkens blad,

med lövsångartoner vid gröna stränder

och rödhakars sirliga kvällsserenad.


Vindarna går över mossgrå hällar

nötta av jöklar och dånande hav,

solnedgångar och blå kvällar;

vindarna har inga särskilda krav


annat än frihet från människogriller

lagar och regler som låser fast,

galler och snaror och fångstmannagiller -

särskilt såna som är av plast.


Det finns ett land där mänskorna härjar

De måste styras med lag och förbud

de ynkliga krympta själsliga dvärgar

med penningens vansinne som sin Gud


Ett fallande gult löv;


diktaren sliter hjärtat ur bröstet


skriver HÖST med hjärteblod

I ett blånande ljus

I ett blånande ljus sjunker solen över stränder

där den sista människan för länge sedan gått.


Vågorna har suddat ut spåren av fötter.

Vågor vill bara se sina egna spår


och leka en stund med marvattnets tång

medan solen sjunker i havet.


En sakta bris och lugna små vågor.

En strand där röster aldrig mer hörs

och inga ögon ser mareldens lågor.


Sandslottet faller,

dess murar glider långsamt ut

i kvällssolens sista vattenblänk.

söndag 4 oktober 2009

Att sparka kastanjer och ekollon utför Münchensbacken

Münchensbacken


Att sparka kastanjer vid Münchensbacken

går bra med tån, men inte med klacken.

De studsar så glatt, dessa bruna små nötter

som hoppas på framtid med egna rötter

i Stockholms mylla. Men denna mark

är täckt av asfalt som är för stark


Ekarnas ollon är också flinka

att rusa fram - nej, ingen vill linka

och komma sent i det vilda loppet

ty varje ollon det när ju hoppet

att jobba sig upp och i livet fram

att slutligen stå där med mäktig stam!

Ja, ekens ollon, kastanjens nötter,

rusar fram som hade de fötter ...

men du må väl ge mig äran ändå

av lite hjälp, just en kick av min tå?

fredag 2 oktober 2009

Flyttblocket smeker tallen med sin grå nos


- Hej, säger flyttblocket till tallen. Jag tycker du har så fin och len bark. Kan jag få gnida min nos mot dig bara lite försiktigt och känna den goda doften av kåda?

- Försiktigt, du trampar faktiskt på mina rötter, säger björken upprört.

- Jaja, svarar flyttblocket godmodigt. Jag är så försiktig jag kan, men tänk på att jag var här långt innan du och dina hetsiga och alltid brådskande vänner dök upp. Ni har alltid så bråttom, skjuter i höjden och ramlar omkull och är borta innan man knappt hinner hälsa! Jag tycker man skall ta det lugnt i livet. Eller vad säger du om det, tall?

- Jo, de har alltid bråttom småttingarna. Men klia mig gärna på barken så kanske några jobbiga insekter ramlar bort också. Det är bara skönt. Snart är det vinter, och då får vi stå här i snö och sova ett tag. Då känns det tryggt att du håller vakt, flyttblock.

- Alltid redo, min kära tall, alltid redo. Mm, vad det känns skönt att gnida nosen ett tag ...